Låt mig börja med ett påstående: De flesta av oss människor är mer moralistiska än vad vi själva föreställer oss. Vi bedömer och fördömer kontinuerligt olika handlingar och de människor som utför dem. Vi är kanske inte överens om vilka handlingar eller vilka människor det är som ska dömas ut, men bedömningen och fördömandet förenar oss.
 
Den här bedömningsprocessen utgår från en grundläggande analys av världen, en analys som identifierar vad som är fel med världen och hur vi ska komma åt det. Med analysen följer också en identifikation av vilka som är de onda människorna och vilka som är de goda. Låt mig ge några exempel:
 
För Marx var problemet bristen på jämlikhet i ägande och makt över produktionsmedlen. De onda människorna är de giriga kapitalisterna. För Freud var problemet yttre auktoriteter, föräldrarna och samhället, som undertrycker djupa inre behov hos människan. Lösningen är den frigjorda människan. För många konservativa idag är problemet odisciplinerade och själviska människor. Lösningen är moralisk reformation och en återgång till traditionella värderingar.
 
Det gemensamma för dessa olika perspektiv är att man identifierar en del av verkligheten – ägandet eller drifterna eller karaktären – som problemet. Därmed kan man också identifiera en viss del av mänskligheten som särskilt problematisk; det finns onda och det finns goda människor (och lyckligtvis hamnar man nästan alltid själv i den goda gruppen).
 
Kristen tro har en mycket djupare analys av situationen. Det är inte en viss del av verkligheten som är problematisk eller en viss grupp människor; alla sådana analyser pekar bara ut vissa symtom utan  att identifiera roten till våra problem.
 
Enligt kristen tro är hela verkligheten skapad av Gud och ursprungligen god, välsignad och fullt ut bejakad av Skaparen själv. Men hela verkligheten har också gått sönder och blivit förgiftad av synden och upproret mot Gud. Det innebär att alla människor är skapad till Guds avbild och därför viktiga och värdefulla, men också att alla människor är syndare med ett gemensamt grundproblem inom sig. Det finns inte en uppdelning mellan goda och onda; alla är skapade till Guds avbild och alla har gått miste om härligheten från Gud. Som Alexander Solzjenitsyn formulerade det i Gulag-arkipelagen: ”Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta”.
 
Evangeliet – de goda nyheterna – adresserar rotproblemet, som är synden och människans bortvändhet från Gud, och erbjuder lösningen, som är upprättelse och nytt liv genom tron på Jesus Kristus.
 
Kristen tro är den minst moralistiska av alla livsåskådningar. Den säger att vi alla sitter i samma båt och ger oss ett perspektiv som innebär kontinuerlig självkritik, inte utskåpning av andra.
 
För den kristna församlingen är det nödvändigt att vara en profetisk röst i samhället. Vi kan inte tiga eller tona ner våra övertygelser om vad vi tror är Guds vilja, om vad som är Skaparens tanke med människans liv i dess olika delar. Vi måste våga tala om sant och falskt, om rätt och fel. Profeterna i Gamla testamentet gjorde så, liksom Jesus och apostlarna. Bibeln ger ingen öppning för postmodern relativism där sanning och rätt är en fråga om personlig smak och individuella val. MEN den profetiska rösten får inte vara driven av allmän konservatism eller en naiv tro på moralisk reform. Den måste vara driven av evangeliet, som underminerar var och en av oss i vår självtillit och samtidigt erbjuder alla verklig upprättelse.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen