Det ökade stödet för ”kristna värden” och frågan om kristendomens betydelse för mänskliga fri- och rättigheter har lett till en livlig debatt. SEA:s Jacob Rudenstrand analyserar de olika inläggen och deras betydelse för den kristna församlingen.

Den senaste tiden har det förts en debatt om kristna värden. Bland annat har en ny undersökning från Linnéuniversitet uppmärksammats där hela 40 procent av befolkningen vill se ett samhälle byggd på ”kristna värden”. Vad som i sin tur menas med detta är ovisst. Alla som deltagit i enkätundersökningar vet att viktiga begrepp kan betyda olika saker för olika personer – om de inte tydligt definieras på förhand.

Enligt statsvetaren Magnus Hagevi finns det däremot ett visst statistiskt samband mellan invandringskritik och önskan av att se ett samhälle byggt på kristna värden. Han menar därför att undersökningens resultat kan vara en reaktion mot islam och dess värdesystems ökade närvaro. Samtidigt toppar svenskarna mätningarna som världens mest sekulariserade och individualistiska land. Någon folkväckelse tycks det alltså inte handla om – snarare ett uppsving av kulturell identitet.

Att de kristna värdenas betydelse debatteras inom den politiska världen är dock mycket välkommet. Bland annat har Socialdemokrater för Tro och Solidaritet ryckt ut i en uppmärksammad artikel i Aftonbladet där de kritiserar ”den nya högerrörelsen” för att kidnappa den kristna tron, samtidigt som de varnar för Bristande solidaritet med flyktingar. Det finns så klart mycket gott i artikeln, inte minst i påminnelsen om kristnas kallelse att visa omsorg om sina medmänniskor. Skribenterna har även rätt i att kristendomen inte är synonymt med ”föreställningar om ett kulturarv”. Kristen tro är global i sin tillämpning, med missionsbefallningen ”att göra alla folk till lärjungar”.

Samtidigt gör sig Tro och solidaritets artikel skyldig till just det som den själv kritiserar – nämligen att likställa det kristna budskapet med partipolitik och med hur en viss politik ska genomföras. Kristna kommer alltid att dra olika politiska slutsatser och de som är borgerligt sinnade stämmer knappast in i artikelns kritik av ”de högerpartier som sålde ut sjukvården, släppte in storföretagen i skolan och urholkade arbetsrätten”. Kristen tro kan inte reduceras till klassanalys och kulturarv. Inte ens till vissa värden.

Ett annat exempel på samma sak var när Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kritiserade Kristdemokraternas öppning för att samtala med samtliga partier i Riksdagen – inklusive SD och V. Hon skrev på Twitter att: ”Det kristna kärnbudskapet handlar om alla människors lika värde.”

Det är sant att alla människor lika värde är en idé djupt rotad i den judiskt kristna idétraditionen. Det kristna kärnbudskapet, däremot, är snarare vad Jesus gjorde på korset.

Även Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor gav sig in i debatten då hon under påskhelgen skrev en artikel i Expressen där hon bland annat menade att ”alla de fri- och rättigheter som vi värnar i Sverige har formats i samhällen på kristen grund”. Artikeln har både citerats i ett flertal tidningar och kritiserats. Bland annat för att den tycks peka ut utsatta förorter som områden utan kultur och att den felaktigt lyfter fram kristendomens betydelse. Till exempel skrev Tankesmedjan Tidens chef Daniel Färm ett svar där han menade att kristendomen snarare har stått i vägen för mänskliga fri- och rättigheter. Denna artikel delades vidare på Twitter av bland annat av Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning. Tyvärr är detta en alltför vanlig uppfattning som återkommer i samhällsdebatten. I samband med Almedalsveckan har vi därför valt att arrangera en debatt om kristna värdens betydelse och kristendomens samhällsbidrag.

Jag har själv tidigare skrivit om kristendomens unika samhällsbidrag och under påsken skrev den välkände historikern Tom Holland i brittiska The Spectator i samma ämne:

“The wellspring of humanist values lies not in reason, not in evidence-based thinking, but in the past, and specifically in the story of how a cult inspired by the execution of an obscure criminal in a long-vanished empire emerged to become — as the great Jewish scholar Daniel Boyarin has put it — ‘the most powerful of hegemonic cultural systems in the history of the world’. The Easter story lies at the heart of this narrative.”

Jesu uppdrag låg dock inte i att upprätta en politisk plattform åt sina lärjungar – något han bestämt avvisade – och än mindre i att enbart sprida kristna värden. Troendes kallelse till samhällsengagemang, och i vissa fall också till partipolitik, får inte överskugga vår ännu mer grundläggande kallelse till Kristus. Apostlarnas budskap kretsade trots allt inte kring vad vi idag ser som politisk aktivism, utan en korsfäst och uppstånden Kristus. Förändrade samhällen blev en naturlig följd av evangeliets tillämpning på livets alla områden. Församlingens roll i samhället är inte främst att vara moralisk majoritet, utan att vara en profetisk minoritet

Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare