Det blir svårt att få till en svensk version av islam som Liberalernas Simona Mohamsson efterfrågar så länge religionen präglas av Koranens ord och Muhammeds liv, skriver Jacob Rudenstrand.
En ”blågul islam”. Så beskrev nyligen Liberalernas partiledare, tillika utbildnings- och integrationsminister, Simona Mohamsson hur hon vill att utövandet av islam i Sverige ska utvecklas. Detta i kontrast till islamism och politisk islam. På sajten Doku förklarade hon vad hon menade med detta:
Ett slags blågul islam där religionen ses som en privatsak, och inget som ska vägleda eller styra hela samhället.
Det är eid-firandet med familj och vänner. Att solidariskt fasta med farmor och farfar, trots att man inte lever särskilt muslimskt annars. Att tillsammans med sin partner följa den senaste arabiska eller turkiska såpoperan under ramadan. Att säga nej till fläsk, men gärna ta en öl med kompisarna på uteserveringen.
Det skiljer sig helt enkelt inte särskilt mycket från den vardag som många svenskar med kristen kulturbakgrund lever i. Där religionen fungerar mer som ett uttryck för identitet och gemenskap än en exakt manual för hur livet ska levas.
Ett lovvärt projekt
Hon tänker på sekulariserade muslimer som firar både eid och jul – eller inte alls – och som förhåller sig lite lagom till sin tro, med andra ord. För många i Sverige är detta säkert ett lovvärt projekt, och förmodligen är det så som de flesta med kulturell muslimsk bakgrund förhåller sig till religionen. Och sedan nyheten om en imam i Kristianstad, som i somras predikat om att män har ”rätt” att slå sina fruar utifrån Sura 4:34 i Koranen, har debatten intensifierats. Samtidigt väcker det frågor.
För det första är det en alltför snäv definition av trosutövning som Mohamsson för fram. Valet står inte för alla religionsutövare mellan antingen en våldsbejakande tolkning eller en sekulariserad och privatiserad tro. Inte heller kan den svenska statssekularismen utgöra normen för vad som är ”rätt” religionsutövning. Islam är en mångfacetterad religion som under sin 1400-åriga historia har utövats på olika sätt; det finns många muslimer i Sverige som tar avstånd från hedersförtryck, men som knappast vill hålla sin tro privat eller reducera den till ett uttryck för identitet och gemenskap.
Faktum är att det senare vore främmande även för de flesta väckelse- och frikyrkokristna.
För det andra är hela idén om att på politisk väg peka ut vad som är ”korrekt” religionsutövning problematisk. Inte så att man inte skulle få tala om vilka idéer som får negativa konsekvenser för enskilda människor och samhällen.
Detta bör gälla för all religion.
Statens roll i teologiska frågor
Ta exempelvis hinduismens karmalära. Den innebär i praktiken att alla som lider av sjukdom, fattigdom, förtryck, krig och våld har sig själva att skylla. De lider rättvist på grund av ondska som de gjort sig skyldiga till i ett tidigare liv. Kritik av specifika idéer och dogmer inom en religion får alltså inte likställas med kritik av alla religionsutövare eller alla aspekter av religionen. Om staten däremot definierar vad som är ”rätt” tro tar den ställning i teologiska frågor. En statligt godkänd ”blågul islam”, där styrande politiker och tjänstemän mejslar fram vad som är rätt tro, blir på så sätt ett integrationspolitiskt verktyg snarare än en genuin övertygelse.
Det är knappast förenligt med liberala principer.
Som Expressens Viktor Barth-Kron skriver: ”Tanken att staten ska lyckas dirigera fram en önskvärt progressiv och enhetlig inriktning på en spretig världsreligion kan tyckas ambitiös i överkant, men i den socialliberala ingenjörskonstens förlovade land är ingenting omöjligt.”
Om svenska sekulära politiker ska reformera en 1400-årig religion förutsätter det förmodligen att man upprättar en statlig imamutbildning, något som avvisades redan 2009 av utredaren Erik Amnå, där Jämställdhetsmyndigheten på förhand skulle godkänna vilka predikoutkast och uttolkningar av Koranen och haditherna som är korrekta.
För det tredje tycks Mohamsson och många i Sverige utgå från att den enda möjliga gränsdragningen är den mellan islam och islamism. Samtidigt är den uppdelningen inte självklar i alla moskéer. Exempelvis visar en studie som Doku genomförde att representanter för ett tiotal moskéer i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås och Jönköping inte vill ”kännas vid att de vet vad som åsyftas med orden islamism och islamist”.
Begreppet islamism och islamist sågs som etiketter som icke-muslimer använder på vanliga praktiserande muslimer. Och fallet med imamen i Kristianstad, som predikade om mäns ”rätt” att slå sina fruar, är inte det första.
Kvinnoförtrycket fortsätter
I ett avslöjande av Uppdrag granskning år 2012 framkom det att rådgivare och imamer i flera moskéer i Sverige gav uppmaningar till kvinnoförtryck, att en man har rätt till flera fruar och att om en man slog sin hustru skulle hon inte kontakta polisen. Ett år senare, när Uppdrag granskning följde upp sitt avslöjande, hade det svenska Imamrådet, med Stockholms moskés imam Mahmoud Khalfi som ordförande, klargjort: ”Inget fel i imamernas svar utifrån Islams fasta principer och regler, men de tog inte tillräcklig hänsyn till den verklighet som man lever i.”
Uttolkningen av Koranens budskap var alltså korrekt enligt Imamrådet. Att Expressen i dagarna uppmärksammat andra fall av våld mot kvinnor i islams namn illustrerar att förtrycket fortsätter.
Att Kristianstadmoskén i ett pressmeddelande tagit avstånd från predikan är välkommet. De har även avsatt imamen och velat peka på Muhammeds föredöme: ”Det är välkänt att profeten Muhammed (frid vare med honom) aldrig slog någon av sina hustrur eller någon kvinna. Hans äktenskapliga liv är ett föredöme i god behandling, respekt, rättvisa, samförstånd och kärleksfullt samliv.”
Men när man studerar de hadither som finns tillgängliga om Muhammeds liv framträder knappast bilden av en jämställdhetspionjär. Snarare liknar moskéns uttalande en undanflykt:
- Vid åtminstone ett tillfälle slog Muhammed sin fru Aisha.
- När Muhammed fick höra från muslimska män att deras fruar inte uppförde sig väl gav han dem rätt att slå dem
- I en av sina sista predikningar sade Muhammed att män ska behandla sina fruar väl, men att männen ändå får slå dem (om än inte hårt) om de beter sig oanständigt
Med detta i bakgrunden är frågan om det verkligen går att göra en knivskarp åtskillnad mellan islam och islamism. Är gränsdragningen inte snarare porös, där vissa idéer inom just religionen islam är värda stark kritik och debatt – och inte undanflykter?
Debatten om islam och det sekulära samhället – som till skillnad från den arabiska kulturen värderar individuell autonomi och självförverkligande – är inte ny. Samtidigt finns det inom islam idéer som tycks sätta käppar i hjulet för just den sammanjämkning som efterfrågas av våra beslutfattare.
Reformerad islam?
En förklaring som många pekar på är att islam ännu inte fått sin Martin Luther, som om en återupptäckt av islams rötter skulle lösa problemet. En person som vänder sig mot den tanken är den turkiske liberale tänkaren Mustafa Akyol, som jag hade nöjet att träffa häromåret i Washington DC. I stället för en reformation tänker han sig ett ”lockeanskt språng”, med inspiration från liberalismens fader John Locke, som själv var förankrad i kristen tro men avvisade tanken på en kristen stat där bekännelsen var påtvingad. Men vad Akyol, liksom många andra, förbigår med tystnad är att John Lockes tankar vilade på en återgång till de kristna källorna och Bibelns betydelse för mänskliga fri- och rättigheter som vi i Sverige tar för givna. Som historikern Tom Holland skriver i Dominion. How the Christian revolution remade the world (Basic books 2019):
”Att varje människa hade en lika stor värdighet var långtifrån en självklar sanning. En romare skulle ha skrattat åt detta. Att kämpa mot diskriminering på grund av kön eller sexualitet hängde emellertid på att ett stort antal människor delade ett gemensamt antagande: att alla hade ett inneboende värde. Ursprunget till denna princip – som Nietzsche så föraktfullt hade påpekat – fanns inte i den franska revolutionen, inte heller i självständighetsförklaringen, eller i Upplysningen, utan i Bibeln.”
Hela 77 år innan John Lockes berömda A letter concerning toleration publicerades på engelska (1689), hade grundaren av Englands första baptistförsamling Thomas Helwys dessutom redan publicerat A short declaration of the mystery of iniquity (1612), som argumenterade just för full religionsfrihet och att kungen inte kunde ”vara domare mellan Gud och människa. Låt dem vara kättare, turkar, judar eller vad som helst”. Det var i denna mylla som Lockes idéer utvecklades.
Om islam ska klara av ett ”lockeanskt språng” måste resurserna för detta lånas från någon annanstans än Koranen och Muhammeds liv. Även en ”blågul islam” kommer därför att vara beroende av kristendomens unika bidrag för att upprätthålla människovärdet, konkret uttryckt i bland annat jämlikhet mellan könen.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Kvartal
