Ett centralt begrepp i både Gamla och Nya testamentets texter är renhet. I det gamla förbundet hade prästerna till uppgift att ”skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och rent” (3 Mos 10:10), och vi är många som genom åren har gjort kung Davids ord till våra egna: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig” (Ps 51:12–13).
Frågan om hjärtats renhet återkommer i Jesu undervisning. ”Saliga är de renhjärtade, för de ska se Gud”, säger han i Bergspredikan. Gång på gång i sin predikan betonar han sedan vad som sker i det fördolda, snarare än vad som uppfattas av människorna runt omkring oss.
Men talet om renhet kan också väcka blandade känslor. För vissa skapar det associationer till överandlighet och osund perfektionism. För andra till ett destruktivt förhållningssätt till sexualiteten. Till och från dyker det upp debatter om huruvida frikyrkan är präglad av en ”renhetskultur”, och om detta i så fall är något som skadar snarare än bygger upp.
Klart är att den bibliska kallelsen till renhet lämnar få människor oberörda. Och det är ingen tvekan om att det ibland har begåtts misstag i denna förkunnelses spår. Ändå är det viktigt att vi återerövrar den vision som ligger bakom Bibelns tal om renhet.
Vad innebär det att ”leva rent”? Än en gång kan associationerna gå åt olika håll. Men en av de mest grundläggande definitionerna av att leva rent, hävdar jag, är att leva i enlighet med Guds vilja. Att tänka, tala och handla i linje med Skaparens ursprungliga avsikt.
Det är den här förståelsen som ligger bakom formuleringar i Nya testamentet som: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom” (Rom 12:2). Och: ”allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant” (Fil 4:8).
I vår sekulära svenska kultur är det helt andra ideal som hyllas. Under lång tid har det varit den självständiga individen, den som bryter både mot Guds och människors förväntningar, som upphöjts till hjälte. Och i ljuset av detta har formuleringarna jag nyss citerade uppfattats som gammaldags – ja, som direkt pinsamma. För ärligt talat: Hur hippt är det med ord som ”värdighet”, ”sanning” och ”dygd” i 2000-talets Sverige? Har vi inte tagit oss förbi det stadiet i mänsklighetens historia?
Men samtidigt som det kan låta så, är det tydligt att det finns en annan renhetssträvan som lever i högsta välmåga även i våra dagar. Den som inte lever upp till den rådande kulturens normsystem, riskerar nämligen att bemötas på ett sätt som inte står 1940- och 1950-talens församlingstukt efter. Cancelkultur och deplattformering har i Sverige blivit uttryck för ett nytt slags ”renhetskultur”, som visserligen besjälas av andra ideal än den kristna kyrkans, men som är lika absolut i sina sanningsanspråk.
Det avgörande tycks alltså inte vara att vi har normer. Det avgörande är i stället vilka normer vi bekänner oss till. Och då är vi tillbaka i den bibliska kallelsen till renhet. Jag menar nämligen att Bibelns vision om renhet kan ses som överlägsen alternativen både i fråga om innehåll och vad som lite enkelt kan beskrivas som dess pedagogik.
Mallen för det bibliska talet om renhet är Herren själv. Det är hans heliga väsen som är den utgångspunkt som allt annat i tillvaron måste bedömas utifrån. ”Gud är ljus och … inget mörker finns i honom”, skriver Johannes. Av detta följer kallelsen för oss som kristna att ”vandra” i ljuset – att ta konsekvenserna av vem och hurdan vår Herre är (se 1 Joh 1:5–7).
Men i Bibeln är det här inte bara en ribba för oss att sträcka oss mot. Det är också en levande ström som pulserar i vårt inre. Precis som David sätter ord på, tar den sin början i våra egna hjärtan – och får sitt understöd av Guds helige Ande.
Det är därför vi behöver fästa blicken mot målet. Vi behöver skapa en kultur i våra församlingar som sätter sanningen och renheten högt. Som inte kompromissar med den målbild som ges oss i Gamla och Nya testamentets skrifter.
Vi behöver också vara på vår vakt mot det som Bibeln beskriver som orenhet. Nämligen synd och kompromiss, världslighet och synkretism. ”Vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud?” skriver Jakob (Jak 4:4). För den som inte känner Herren kan detta låta hårt och svårt. Men den som känner honom vet att han själv fattar oss vid handen i vår vandring. Ja, att han vill fylla oss med sin helige Ande – renhetens Ande – och på så sätt förvandla oss till hans avbild, inifrån och ut.
Kallelsen till renhet handlar om att dö bort ifrån oss själva, för att Jesus själv ska kunna ta form. Först i våra hjärtan, och därefter på livets alla områden. Låt oss därför inte släppa denna vision. Låt oss återerövra talet om renhet, och låt oss sträcka oss mot honom som är alltigenom sann, god och ren!
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på dagen.se
