Jag erkänner villigt att det är svårt att i dagens Sverige tillämpa församlingstukten på det sätt som man gjorde i de nytestamentliga församlingarna. Men med detta sagt kommer vi inte ifrån att kyrkan, med den apostoliska trosbekännelsens ord, är ”de heligas gemenskap”. Det överordnade målet för församlingen är med andra ord något mer än att alla ska trivas. SEA:s Olof Edsinger reflekterar över begreppen församlingstukt, medlemskap och ledarskap i ljuset av de nya signalerna från Filadelfia Stockholm.

Få begrepp från den svenska väckelserörelsens historia har en så starkt negativ laddning som församlingstukten. Ända in i våra dagar nås vi av vittnesbörd om församlingar som på detta område gått över gränsen, antingen genom att agera med en omotiverad hårdhet eller genom att markera emot fenomen som inte går att härleda till Nya testamentets texter.

Till de oftast återkommande exemplen hör (kvinnliga) församlingsmedlemmar som blivit uteslutna för alltifrån hårlängd till kjollängd, eller för att ha gift sig (eller blivit gravida) med en man utanför de troendes krets.

I sin uppgörelse med dessa övertramp har pendeln svängt åt andra hållet, och i dag är det få församlingar som tillämpar den ”gamla” sortens församlingstukt. Detta samtidigt som betydande delar av väckelserörelsen kämpar med frågor som har med församlingens pastorala mandat att göra: Finns det några gränser för vem som kan bli medlem i en frikyrka? Finns det några gränser för vem som kan bli ledare? I vilken mån kan och bör dessa gränser vara förankrade i Bibeln?

Förra veckan väckte det uppståndelse när Filadelfia Stockholms föreståndare Niklas Piensoho på frågan om en person som lever i en samkönad sexuell relation kan vara pastor eller ledare i församlingen svarade med orden: ”Ja, om man är lämplig kan man vara det. Det är en fråga om att inför Gud pröva: Har den här personen ett förhållningssätt, ett lärjungaskap, en önskan om att leva ut sin tro som vi kan vara glada för? Då kan man vara ledare.”

Uttalandet – som i onsdags kompletterades med en för pingströrelsen ny syn på Paulus undervisning i Romarbrevet – sätter fokus på ett antal teologiska frågor. Inte minst: Vad är synd? Och: Vad säger Bibeln om homosexualitet? Här och nu tänkte jag dock fokusera på de pastorala frågorna, och särskilt då de som har med medlemskap och ledarskap att göra. (Vad SEA har för hållning när det gäller Bibelns syn på samkönade sexuella relationer är redan väl känt. Den som vill fräscha upp minnet kan besöka vår resurshemsida Äktenskap.info eller läsa vår antologi Bekänna färg.)

De pastorala frågorna kring sexualitet och identitet är komplicerade. I fråga om homosexualitet tror jag därför att vi så långt som möjligt bör göra skillnad mellan läggning och handling. Att vara homosexuell är enligt detta synsätt inte någon synd i sig, eftersom det inte är något som vi själva har valt. Samma sak kan sägas om exempelvis transsexualism, alltså upplevelsen att vara ”född i fel kropp”. När det däremot kommer till hur vi lever ut vår sexualitet har vi ett helt annat ansvar som kristna. Både Gamla och Nya testamentet gör nämligen klart att Gud inte önskar att vi ska leva i samkönade sexuella relationer.

Men samtidigt med detta finns det en överhängande risk för dubbla standarder. Sett till Bibeln som helhet är det ingen tvekan om att vi betydligt oftare varnas för heterosexuell än homosexuell synd. Generellt kan man dock säga att väckelserörelsen har varit mindre kategorisk kring det förra än man har varit/är i synen på homosexualitet. De områden som oftast har figurerat i debatten är synen på skilsmässa, omgifte och samboskap.

Jag har tidigare argumenterat för att frågan om skilsmässa och omgifte är komplexare än vi i vissa fall har gjort den. Jag tror helt enkelt att Bibeln öppnar för fler legitima skilsmässogrunder än dem som explicit nämns i Nya testamentet (otukt och en icke-kristen partner som insisterar på skilsmässa; se Matt 19:9; 1 Kor 7:15). Två konkreta exempel på detta kan vara misshandel och missbruk, som faktiskt inte nämns mellan Bibelns pärmar. Jag tror också att vi ibland har misstolkat Jesu ord om (förbud mot) omgifte, eftersom konceptet ”skilsmässa” i judiskt tänkande gick hand i hand med en möjlighet att gifta om sig; faktum är att Gamla testamentets skilsmässolagar fokuserar just på parternas rätt att gifta om sig (se 5 Mos 24:1)! Inget av detta ska förstås tolkas som att alla skilsmässor är motiverade, eller att omgifte kan sanktioneras oavsett omständigheter.

När det gäller samboskap har jag personligen argumenterat för att detta borde hanteras likadant som annan sexuell synd – nämligen som ett avsteg från Bibelns tal om äktenskapet som platsen för sexuellt samliv. För mig blir det därför inkonsekvent när en församling har starka åsikter, och kanske även praktiserar någon form av församlingstukt, i fråga om samkönade relationer – men inte lyfter ett finger i mötet med heterosexuella par som bor sambo.

Och då är vi inne på frågan om medlemskap och ledarskap. För det är ju på den ”nivån” som vi i dagens svenska kristenhet är mest öppna för att dra någon form av gränser kopplat till våra etiska val. Lite enkelt skulle man kunna spalta upp förhållningssätten så här:

1) Ytterst få församlingar skulle säga annat än att vem som helst är välkommen till deras gudstjänster. Alltså oavsett hur de i övrigt lever sina liv.

2) Förhållandevis många församlingar, särskilt i den pingstkarismatiska delen av frikyrkan, skulle säga att det finns begränsningar i vilka som kan bli medlemmar.

3) Ännu fler skulle säga att det finns kriterier för vilka som kan få någon form av ledarposition i församlingen. Vissa hänvisar till pastoralbrevens instruktioner för ledartillsättning (se 1 Tim 3 och Tit 1), medan andra använder sig av allmänmänskliga kriterier eller hänvisar till formuleringar i stil med ”den som församlingen har förtroende för”.

Som jag tolkar Niklas Piensoho är man i Filadelfia Stockholm välkommen både som medlem och ledare även om man bor sambo eller lever i en samkönad relation – så länge som man i övrigt lever på ett sätt som väcker omgivningens förtroende. Detta måste rimligen innebära att man inte ser dessa beteenden som synd, alternativt att man hävdar att vi alla ändå är syndare och att det därför inte kan vara försvarbart att agera i relation till vissa (kända) synder men inte andra (kända eller okända).

Personligen tror jag dock att vi behöver ha en högre ambitionsnivå när det gäller efterlevnaden av Nya testamentets etiska undervisning. Jag erkänner villigt att det är svårt att i dagens Sverige tillämpa församlingstukten på det sätt som man gjorde i de nytestamentliga församlingarna. Vi befinner oss helt enkelt så långt bort från det bibliska idealet både i denna och andra frågor att det blir praktiskt och socialt ohållbart att hålla fast vid den bibliska standarden.

Detta alltså förutom det uppenbara: att 1900-talets övertramp, där man ju agerade obiblisk i många av dessa frågor, har gjort församlingstukten till ”bränd mark” i stora delar av väckelserörelsen.

Men med detta sagt kommer vi inte ifrån att kyrkan, med den apostoliska trosbekännelsens ord, är ”de heligas gemenskap”. Det överordnade målet för församlingen är med andra ord något mer än att alla ska trivas. Rimligen måste det även vara att vi ska mogna i vår tro. Eller med ett gammaldags ord: helgas. Denna process handlar enligt Bibeln om att formas till Jesu Kristi likhet, men också om att slipas mot andra kristna. I församlingens gemenskap ges unika och avgörande möjligheter att växa till i vår personliga helgelse, en kallelse som inte ska försummas.

Till detta kan läggas att församlingen är ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15). Som sådan är det avgörande att förkunnelsen är grundad i Guds ord, men det är också rimligt att ledarskapet förkroppsligar den bibliska standarden. Till stor del är det en fråga om församlingssyn (med tillhörande församlingsstruktur) om vi drar gränsen vid medlemskap eller vid ledarskap. Men om inte förr bör den absolut dras vid församlingens ledarskap. Att inte göra detta banar nämligen väg för en identitetskris. Hur kan man förbli ”de heligas gemenskap” om inte ens ledarskapet förväntas leva i enlighet med Nya testamentets standard för ett kristet liv?

Olof Edsinger, generalsekreterare