Det har varit mycket diskussion om Brian Zahnd den senaste tiden, både i de kristna tidningarna och på sociala medier. Orsaken är att Zahnd har bjudits in att tala på sommarens Torp-konferens, något som i sin tur har fått ett antal EFK-profiler att reagera. Huvudpastorn i Immanuelskyrkan i Malmö, Niclas Ljung, frågar sig till exempel i Dagen: ”Hur viktig är vår teologi egentligen? Hur breda kan vi vara?” Och vidare: ”Kanske behöver vi ett ’kyrkomöte’ för att bemöta både nya och gamla teologiska strömningar, och precis som i Nicea slå fast vilken teologi som ska känneteckna en rörelse som säger sig stå på biblisk grund.”
Den här artikeln är inte i första hand ett inlägg i debatten om Zahnds vara eller icke vara på Torp-konferensen. Det är upp till andra att avgöra. Däremot är den ett försök att mer på djupet analysera Zahnds teologi. EFK:s missionsdirektor Linalie Newman säger i en respons till Stefan Swärd, som på sin blogg har kritiserat beslutet att kalla Zahnd till Torp, att han ”inte alls [är] långt ute på kanten teologiskt”. Och tre framträdande EFK-pastorer skriver i en replik på Niclas Ljungatt Zahnd är ”en viktig röst som har ett starkt fokus på Jesus från Nasaret”; deras hållning är därmed att det är Ljung som agerar problematiskt genom att han, som de skriver, hemfaller åt ”karikatyrer och förenklingar” utan att ”försöka förstå och noggrant sätta sig in i vad vederbörande vill säga”.
Nåväl. Jag är inte Niclas Ljung, så han får svara för sig själv när det gäller detta. Men den här artikeln är i alla fall ett ärligt försök att göra Zahnds teologi rättvisa – alltså just det som Zahnds försvarare har efterfrågat i debatten. Och spoiler alert: Jag landar i ungefär samma kritik som den som tidigare har formulerats av Ljung och Swärd.
Personen Brian Zahnd
Men först några grundläggande fakta om Brian Zahnd. Han är grundare och huvudpastor för församlingen Word of Life i Missouri, som under många år var en snabbt växande trosförsamling, men som för 20 år sedan började fjärma sig från den karismatiska rörelsen och som i dag kan beskrivas som en eklektisk gemenskap där modern lovsångs samsas med ikoner och traditionell liturgi.
Zahnds personliga resa har särskilt präglats av hans kritik av den amerikanska kristenhetens tendens att blanda ihop ”det amerikanska riket och Guds rike”, och han är en passionerad kritiker av alla försök att använda Bibeln för att legitimera imperialism, våld och andra former av maktutövande. Detta torde vara lätt för många svenska kristna att sympatisera med, och i någon mening kan man säga att Zahnd fortfarande rör sig inom den evangelikala kristenhetens råmärken – om än med tydlig inspiration från såväl katolsk som ortodox teologi.
Stora delar av Zahnds teologiska resa präglas därtill av hans egen uppgörelse med en fundamentalistisk karismatisk kristendom av amerikanskt snitt. En kristendom som han tidigare har varit en framträdande företrädande för, men som han nu närmast tycks betrakta med avsmak.
Teologen Brian Zahnd
Är Brian Zahnd liberalteolog? Nja, fullt så enkelt är det inte. Vissa av hans texter skulle kunna vara skrivna av vilken reflekterande evangelikal som helst. Hans starka betoning av Jesus både som frälsare och föredöme väcker en genklang hos många i den evangelikala kristenheten, och även om jag själv har en delvis annorlunda syn på när (försvars)krig kan vara motiverat, uppfattar jag många av hans resonemang kring Jesus som företrädare för ett annat slags rike som både uppbyggliga och profetiskt klarsynta.
Samtidigt är det omöjligt att läsa Zahnd utan att associera till andra progressiva teologer som Rob Bell och Jonas Gardell. De gemensamma nämnarna, som jag snart återkommer till i min fördjupade analys är:
- Det selektiva bruket av bibelord.
- Den nedvärderande hållningen till Gamla testamentet.
- Förnekandet av paradoxer i Bibelns texter.
- Det ofta mycket raljanta tonfallet.
- Den motsägelsefulla kombinationen av tvärsäkerhet och hänvisningar till ”mysteriet”.
Till detta kan läggas att jag tror att Zahnds bakgrund i den fundamentalistiska grenen av den amerikanska kristenheten spelar honom ett spratt. En vanlig fallgrop när man debatterar mot en annan grupps eller individs hållning är ju att man målar upp den värsta tänkbara företrädaren för denna, som man sedan argumenterar emot. När detta dras till sin spets talar man inom filosofin om ”halmgubbar”, som alltså är en direkt felaktig bild av motståndarens hållning som man mejar ned med (som man själv tycker) övertygande argument.
Det blir fel att säga att Brian Zahnd bara argumenterar mot halmgubbar. De personer och teologier han vänder sig emot finns verkligen – särskilt i USA. Men i Sverige är ändå företrädarna för den extrema form av helvetesteologi som han beskriver och reagerar på tämligen lätträknade. Och som jag snart återkommer till är han inte nådig när han talar om den Gud som han anser följer av den objektiva försoningslära som i Sverige har företrätts av exempelvis Carl Olof Rosenius och Lina Sandell, och därefter av stora delar av såväl luthersk som pingstkarismatisk väckelsefromhet. För att nu inte tala om John Stott, som är det närmaste man i modern tid kan komma en evangelikal chefsteolog!
Men det här kan kanske räcka som uppvärmning. Jag ska nu försöka ta mig an ett antal genomgående teman i Brian Zahnds bok Sinners in the Hands of a Loving God med underrubriken The Scandalous Truth of the Very Good News.
Sinners in the Hands of a Loving God
Beskrivningen av Gud – och Guds vrede
Precis som boktiteln antyder tar Zahnd sitt avstamp i den berömda helvetespredikan av Jonathan Edwards. Han menar att denna kan sägas representera en stor del av den evangelikala – och kanske särskilt reformerta – kristendomsförståelse som han i boken vänder sig emot. Jag har svårt att bedöma detta, mer än att jag själv aldrig har hört en enda predikan eller läst en enda bok som ligger i närheten av hur denna predikan går all in i sina försök att beskriva helvetets realitet.
I praktiken upplever jag att Zahnd genom detta startar sitt teologiska projekt med en form av skamgrepp: Om du inte håller med mig är du sån här! Och det är inte bara i bokens början som detta sker. När han senare kritiserar den objektiva försoningsläran gör han det återkommande genom att tala om den straffande Guden som ”monsterguden”. Vad sägs till exempel om denna formulering: ”Are we looking at the appeasement of a monster God through the barbarism of child sacrifice?” (s 89–90). Vi är inte många som känner oss bekväma med att svara ja på en sådan fråga – men det är i praktiken det som framställs som alternativet till Zahnds teologiska vision.
Den grundläggande frågan här har alltså med Guds vrede att göra. Den Gud som uppenbarar sig i Jesus, skriver Zahnd gång på gång, är inte vredens utan kärlekens Gud. De bibelord som trots allt talar om Guds vrede förklarar han som liknelser och omskrivningar: ”The wrath of God is a biblical metaphor we use to describe the very real consequences we suffer from trying to go through life against the grain of love” (s 16).
Just begreppet liknelse är centralt i Zahnds förståelse av Bibelns många (förment missvisande) beskrivningar av Gud: “We cannot talk about God without using metaphor; it’s the only option we have when speaking of the supremely transcendent. But to literalize a metaphor is to create an idol and formulate an error” (s 16).
Som exempel på det senare skriver han att Gud inte är en klippa, ett torn, en höna, en moder, en krigare, en kung etc. Och det ligger förstås mycket i detta. Men vad Zahnd missar här, tänker jag, är att vissa av Guds egenskaper framställs som något betydligt mer och djupare än metaforer. Inte minst gäller detta de egenskaper som i Bibeln sammankopplas med hans heliga namn. Här finns en mer konkret identifikation, för Guds namn säger också något om hans djupaste identitet. Och bland Guds namn finns sådana begrepp som Skapare, Frälsare, Domare, den Helige, Kungars Kung, Härskarornas Gud …
Att reducera dessa namn enbart till liknelser tror jag leder fel. Rejält fel.
Beskrivningen av Jesus
Den helt avgörande prövostenen för Zahnd när det gäller Gud är utan tvekan Jesus Kristus. Han gör ett stort nummer av att Jesus och bara Jesus uppenbarar Guds sanna väsen. ”There are plenty of angry-God texts in the Old Testament, but we also find Jeremiah’s tenderhearted Father longing for sinful Ephraim. In the Old Testament God is portrayed as both quick to anger and slow to anger. It’s Jesus who settles the dispute” (s 16).
Här ser vi en tydlig parallell mellan Zahnd och Jonas Gardell, som i sina böcker Om Gud och Om Jesus argumenterar just för att stora delar av Bibelns beskrivningar av Herren bygger på mänskliga missuppfattningar om Guds väsen. Ja, i Gardells fall får vi till och med veta att flera av bibelns gudsbilder har demoniskt ursprung! Så långt går inte Zahnd, men det som är slående är hans mycket selektiva beskrivningar av Jesus själv. För den som kan sitt Nya testamente vet ju att även Jesus ibland reagerade med vrede på människors synd; att även Jesus talade en hel del om domen; och – inte minst viktigt: att vi gång på gång ser hur Jesus bekräftar Gamla testamentet (inklusive dess beskrivningar av Gud) som Guds ord.
Det här är inte en fråga som Zahnd väljer att gå i närkamp med. Däremot ställer han frimodigt upp tre val som vi som bibelläsare har att förhålla oss till:
”1. We can question the morality of God. Perhaps God is, at times, monstrous.
- We can question the immutability of God. Maybe God does change over time.
- We can question how we read Scripture. Could it be that we need to learn to read the Bible in a different way?” (s 26).
Det fjärde alternativ som saknas i denna lista är enligt mig:
- Vi kan förklara skillnaderna mellan (delar av) Gamla och Nya testamentet med att de återspeglar olika förbund, som i sin tur innebär delvis olika spelregler i relationen mellan Gud och hans förbundsfolk.
Låt oss titta närmare på det sista av dessa fyra alternativ.
Beskrivningen av gamla och nya förbundet
Zahnd gör ett stort nummer av att Jesus i sin programförklaring i Nasarets synagoga gör en förändring i hur han citerar profeten Jesaja. Och han är förstås inte den förste som noterar detta. I stället för Jesajas slutkläm: ”att förkunna ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud” (Jes 61:2) nöjer sig Jesus med den första halvan: ”förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:19). Av detta, skriver Zahnd, förstår vi att Jesus markerar avstånd från Jesajas hämndgiriga version.
Jag är medveten om att även evangelikala teologer har dragit liknande slutsatser. Men jag menar ändå att den slutsats som Zahnd drar är felaktig. I stället för att – som Zahnd – hävda att Jesus här underkänner Gamla testamentets gudsbild, kan man nämligen förklara det hela på följande sätt:
I Gamla testamentet används begreppet ”Herrens dag” om Guds ingripande, i ett skeende där både Guds dom och Guds frälsning manifesteras. I Nya testamentet, delas skeendena som regel upp: I samband med Jesu första ankomst ligger fokus på frälsningen, och på Jesu ställföreträdande död. I samband med Jesu andra tillkommelse, däremot, ligger fokus på domen, i och med att alla människor då ska få avlägga räkenskap för sina liv.
Denna lära förnekas explicit av Zahnd. I slutet av sin bok går han uttryckligen emot tanken på att Jesus vid sin andra tillkommelse kommer att framträda som Lejonet av Juda. Den yttersta domen, säger han, är inte straffande utan bygger enbart på Guds kärlek och vilja till upprättelse. Alla Gamla testamentets texter om Guds vrede – inklusive de som talar om Herrens dag som en domens dag – har därmed visat sig komma på skam. I alla fall i den mening som de traditionellt har brukat uttolkas.
Samma grundmönster återfinns i Zahnds utläggning av Gamla testamentets krig, och särskilt de som Israel utkämpade mot kanaaneerna. Inte heller här är Zahnd ensam om att ifrågasätta Skriftens vittnesbörd om att dessa var initierade av Herren själv. Jag vill därför inte gå så långt som att säga att hans hållning skulle vara omöjlig inom det evangelikala spektrat. Jag delar också Zahnds kritik av de kristna grupperingar som i modern tid har använt dessa bibeltexter för att försvara krig i Guds namn.
Men än en gång: Alternativet till att säga att Mose, Josua och alla andra gudsmän från den här tiden missuppfattade Herrens instruktioner – vilket i sin tur innebär att Gamla testamentet är fyllt av ett stort antal lögnaktiga påståenden om Guds vilja – är ju att helt enkelt säga att krigen under en begränsad tid var en del av Guds handlande i och genom sitt förbundsfolk. Som jag visar i min bok på temat ges också ett antal konkreta motiveringar till dessa krig, dels kopplat till Guds dom över kanaaneernas synd och avgudadyrkan, dels kopplat till Israels roll i Guds stora frälsningsplan.
Viktigt att notera är också att vi inte finner några motsvarande uppmaningar senare i Israels historia, så även i Gamla testamentet finns en insikt om att krig i Guds namn – och särskilt då fördrivnings- eller utrotningskrig av det slag som utkämpas mot kanaaneerna – hade Guds sanktion endast under en begränsad tidsperiod.
Enligt mig rimmar den senare modellen betydligt bättre med Nya testamentets vittnesbörd, av det enkla skälet att vare sig Jesus eller apostlarna kritiserar denna del av Gamla testamentet, trots att de så tydligt förkunnar att det nya förbundet kommer med en annan uppsättning spelregler – inte minst i fråga om fenomen som krig och våld.
Offertjänsten
Gamla testamentets offertjänst förtjänar en särskild rubrik, av det enkla skälet att den spelar så stor roll i Brian Zahnds retorik. Redan på s 15 hävdar han att Gud egentligen aldrig var intresserad av några djuroffer. Med hänvisning till Davids och Hoseas ord om att Gud är mer intresserad av barmhärtighet än offer skriver han: ”The Bible itself is on a quest to discover the Word of God. What we find in the Old Testament is a progression of revelation. The Old Testament begins with a primitive assumption that God requires ritual sacrifice but eventually moves away from that position” (s 15–16).
“Har Zahnd aldrig läst Hebreerbrevet?” blir ju den naturliga motfrågan för den som läser detta. Där står det ju uttryckligen att Gamla testamentets offer återspeglade en andlig realitet, för ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr 9:22). Men senare i boken hänvisar Zahnd faktiskt också till Hebreerbrevet, och hävdar då att brevets författare bara talar om offren som en del av Israels lag – inte som Guds vilja. Ja, han skriver rakt på sak: ”Ritual sacrifice does not originate in the heart of God; it originates in the violent heard of humanity” (s 104).
Även här ställer sig därför frågetecknen på rad:
- Vad får vi egentligen för bibelsyn om hela offersystemet – som Bibeln tydligt säger inrättades enligt Guds instruktioner – bara var hittepå? En missuppfattning grundad i människans krav på hämnd, snarare än Guds längtan efter försoning?
- Hur ska vi tolka det återkommande talet om att offren och den rök som utgick från dessa var en ”ljuvlig doft” för Herren? (se 3 Mos 1–8 m fl).
- Hur ska vi se på Jerusalems tempel, där brännofferaltaret var den första anhalten som varje besökare behövde passera?
- Hur kan Jesus säga till den spetälske som blivit botad: ”Se till att du inte berättar det för någon. Gå i stället och visa dig för prästen och bär fram den offergåva som Mose har föreskrivit. Det blir ett vittnesbörd för dem” (Matt 8:4). Hur kan något som bygger på en missuppfattning av Guds vilja bli ett ”vittnesbörd” enligt Jesus själv?
- Och inte minst viktigt: Hur ska vi förstå Nya testamentets hänvisningar till Jesu död som en offerdöd? Hur ska vi se på Jesus som det nya påskalammet? Hur ska vi se på förlåten som rämnar i templet …?
Den senare frågan kommer vi tillbaka till, men på den här punkten menar jag att det är omöjligt att kalla Zahnd för något annat än liberalteolog. Och när det gäller Hebreerbrevet skulle jag säga att detta driver tesen att offerinstitutionen inte längre gäller av det enkla skälet att den var tillfällig – inte (som Zahnd hävdar) för att den var primitiv eller omoralisk. Och det är verkligen en betydande skillnad.
Beskrivningen av försoningen
Men låt oss då säga något om Zahnds försoningslära. Det har ju redan framgått att denna kan beskrivas som subjektiv, vilket i sin tur innebär att den på viktiga punkter skiljer sig från den försoningsteologi som traditionellt har präglat luthersk, reformert och stora delar av pingstkarismatisk förkunnelse. En varm och viktig förespråkare av objektiv försoningslära i modern tid var den anglikanske förkunnaren John Stott, och den får sin mest kärnfulla formulering i Andra Korinthierbrevet 5:19: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Alltså: Korset var den treenige Gudens interna samarbete för att ge en fallen mänsklighet möjligheten att på nytt leva i gemenskap med sin Skapare.
Detta innebär inte att man inte kan vara evangelikal och bekänna sig till en subjektiv försoningslära. Den objektiva försoningsläran brukar normalt sett också inbegripa den subjektiva aspekten. Skillnaden är dock att den objektiva är betydligt bredare och inrymmer fler perspektiv än den subjektiva. Problemen med Zahnds version av den subjektiva försoningsläran blir på så sätt följande:
- Han fultolkar alla som tycker annorlunda än han själv.
- Han nöjer sig med betydligt färre perspektiv på försoningen än Bibeln öppnar för.
- Hans sätt att argumentera för den subjektiva försoningsläran visar på en allt annat än evangelikal bibelsyn.
Vi tar dem i tur och ordning. Jag har ju redan varit inne på detta med fultolkningarna. Men bara för att ta ytterligare ett exempel, denna gång från s 92: ”The monster god of religious terror is an angry, abusive, violent deity who must be appeased, whether by throwing a virgin into a volcano or by nailing a son to a tree.” Än en gång: Vem i hela världen förväntas identifiera sig med en sådan gudsbild? Det är djupt ohederligt att påskina att detta är det enda alternativet till Zahnds egen hållning!
Genom hela boken hamrar Zahnd in att alla transaktionella eller juridiska bilder av försoningen är förkastliga. ”The cross is not a picture of payment; the cross is a picture of forgiveness” (s 86). ”Is God merely a penultimate deity subordinate to the goddess of Justice? … We are the ones who mindlessly say, ‘God can’t forgive, he has to satisfy justice.’ But this is ridiculous” (s 102–3).
Med all respekt för mina vänner med en subjektiv försoningslära: Vad Zahnd skriver här gör inte bibeltexterna rättvisa! Jesus själv säger att han har kommit för att ”ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:28). Hebreerbrevet talar om att ”Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider” (Heb 10:12).
Och i Romarbrevet talar Paulus just om att Gud som hela universums domare inte kunde tumma på sin rättvisa, utan behövde hantera synden på ett sätt som gjorde att hans förlåtelse inte underminerade hans inneboende rättfärdighet: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom 3:23–26).
Bristerna i Zahnds försoningsteologi stannar dock inte med detta. Ett återkommande problem är att han förnekar korsets nödvändighet för Guds frälsning. ”It was not God who required the violent death of Jesus but human civilization”, skriver han (s 87). Och: ”God’s foreknowledge of this killing doesn’t mean that it was God’s will for Jesus to be murdered” (s 84).
Det var helt enkelt inte något avgörande som åstadkoms på korset, annat än att Jesus där demonstrerade sin stora kärlek. Och här har vi ju ett tydligt exempel på att subjektiva perspektiv ingår också i den objektiva försoningsläran, för jag vet ingen kristen som förnekar att korset (också) uppenbarar Guds kärlek. Men vad gör vi med en bibelvers som denna: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13). Spelade det alltså ingen roll att Jesus på korset tog all vår synd på sig? Var detta bara en demonstration av Guds kärlek? (Intressant nog är inte heller Christus Victor-motivet särskilt starkt hos Zahnd, även om det dyker upp i någon passus. Det allt annat överskuggande är kärleksmotivet.)
När det gäller Guds vilja kopplat till korset så är det svårt att läsa de många profetiska förutsägelserna om detta som att Gud visserligen visste att det skulle hända, men egentligen inte hade någon plan där Jesu död skulle vara nödvändig. Vad gör vi då av en sådan text som Jesaja 53? Det strider också direkt mot Petrus ord i hans berömda pingstpredikan, där han slår fast: ”Efter Guds bestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp honom och dödade honom” (Apg 2:23).
Min sista stora invändning mot Zahnds teologi är att han så tydligt gör en åtskillnad mellan Fadern och Jesus. Gång på gång talar han om att Fadern offrade sin Son, som att Sonen skulle vara någon annan än Gud. Han kallar den objektiva försoningsläran för ”barnoffer” och ”gudomlig sadism” (s 102) och får det att låta som att Fadern skulle ha offrat Jesus på korset utan något samråd eller medgivande från den övriga treenigheten. Det är inte den traditionella förståelsen av detta drama.
Beskrivningen av domen och den dubbla utgången
Min sista iakttagelse kopplat till Sinners in the Hands of a Loving God har att göra med Zahnds syn på domen och den dubbla utgången. Rent generellt kan man här säga att Zahnd inte förnekar vare sig domen eller helvetet. Däremot gör han ett antal viktiga omtolkningar av dessa fenomen, jämfört med en traditionell evangelikal teologi.
Angående domen skriver han, som vi såg redan i avsnittet om Guds vrede, att denna (bara) handlar om att lida konsekvenserna av sin egen kärlekslöshet. Den yttersta domen, i sin tur, har ingen straffande funktion utan handlar (bara) om Guds upprättelse av individen. ”Jesus’ teaching on hell is basically this: if you refuse to love, you cannot enter the kingdom of God and will end up a lonely, tormented soul” (s 135). Och lite senare: “Hell is the love of God refused” (s 140). För Zahnd innebär detta att helvetet i första hand handlar om våra liv här på jorden, men han är ändå tydlig med att han tror på någon form av konsekvenser av våra val efter döden.
Dock slår han utan tvekan fast att inte bara kristna kommer till himlen. Han argumenterar passionerat för vad som i allt väsentligt måste beskrivas som en gärningslära, i det att även hedningar som lever med goda ideal kommer att leva i gemenskap med Gud efter döden. Han definierar ”den smala vägen” som att leva i enlighet med gyllene regeln (s 129).
Han slår också fast att Apostlagärningarnas predikningar aldrig hänvisar till ”afterlife issues”. Och det kan nog stämma. Å andra sidan talar apostlarna väldigt mycket om uppståndelsen, och de slår tydligt fast att ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta” (Apg 4:12). På Areopagen säger Paulus vidare att ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig” (Apg 17:30). Nog låter det som ett annat budskap än Zahnds ”evangelium” om att alla som följer den gyllene regeln får tillbringa evigheten i paradiset?
Och när vi talar om helvetet som en form av straff, så kan vi förstås ha olika sätt att tala om detta, och inte heller jag vill överbetona denna dimension. Jag tror i grunden – som Zahnd, om jag tolkar honom välvilligt – att domen handlar om att Gud slår fast konsekvenserna av våra egna val. Men vi kommer å andra sidan inte från bibeltexter som Paulus ord till thessalonikerna: ”Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror. Och ni har trott det vittnesbörd vi gav er” (2 Thess 1:6–10).
Har Paulus fel här?
Sammanfattande analys
Det finns fler saker att kommentera i Brian Zahnds bok Sinners in the Hands of a Loving God, men det här torde räcka för att ge en relativt god bild både av hur han resonerar och av hur hans teologi avviker från en traditionell evangelikal bibeltolkning. Jag vill betona att det finns delar av boken som även jag kan uppskatta, inklusive flera av hans iakttagelser gällande dödsriket/helvetet och Uppenbarelsebokens politiska budskap. Men i grunden kvarstår ju de punkter som jag nämnde i början av min analys:
- Det selektiva bruket av bibelord, där texter som utmanar Zahnds egna synsätt tenderar att utelämnas snarare än diskuteras.
- Den nedvärderande hållningen till Gamla testamentet, med underkännandet av hela offerinstitutionen som det mest slående exemplet.
- Förnekandet av paradoxer i Bibelns texter, där Jesus bara blir en kärleksapostel utan de dimensioner av helighet och dom över synden som både Gamla och Nya testamentet återkommande lyfter fram.
- Det ofta mycket raljanta tonfallet, som jag här har gett ett antal slående exempel på.
- Den motsägelsefulla kombinationen av tvärsäkerhet och hänvisningar till ”mysteriet”, där exempelvis försoningen kan beskrivas just som ett mysterium – men samtidigt bara tillåts innehålla de dimensioner som får plats inom en snäv form av subjektiv försoningslära.
Aldrig mer våldets väg
Vissa som försvarar Brian Zahnds teologi har påpekat att han måste bedömas utifrån fler böcker än bara Sinners in the Hands of a Loving God. Till saken hör ju också att de teman han ska tala om på Torp är hämtade från andra delar av hans produktion.
På detta vill jag själv svara så här: Självklart är det rimligt att grunda sin bedömning av en teolog inte bara på en av hans böcker. Men hur bra allt annat som Zahnd har skrivit än kan tänkas vara, tar det ju inte bort det faktum att vi här har att göra med en teolog som ofta hanterar både bibelmaterialet och sina meningsmotståndare på ett djupt ohederligt sätt, att han i centrala frågor avviker från en evangelikal teologi och att han har en syn särskilt på Gamla testamentet som inte ens med bästa vilja kan liknas vid det som SEA och Lausannerörelsen skriver under på.
Men nu har jag ändå läst en av de andra böcker som Zahnd har skrivit, och som praktiskt nog även finns utgiven på svenska. Den har fått titeln Aldrig med våldets väg, och handlar om Bibelns fredsbudskap och Jesus som den främste ambassadören för detta.
Det finns faktiskt en tydlig koppling mellan dessa båda böcker. Efter att, sin vana trogen, ha raljerat över några av Gamla testamentets mer obskyra bud, skriver Zahnd i Sinners in the Hands of a Loving God: ”It’s not contending for the freedom of modern people to wear mixed-material garments that compels me to write about how Christians should view the Old Testament. The compelling issue is violence. It is the bad habit of using the Old Testament as a divine endorsement for violence that moves me to take up my pen” (s 61).
Jag har själv skrivit en bok just om krigen I Gamla testamentet, och där driver jag – precis som ovan – tesen att skillnaden mellan GT och NT i synen på krig i Guds namn inte (som Zahnd menar) handlar om att israeliterna hade missuppfattat Guds vilja, utan om att det rör sig om olika epoker i Guds frälsningsplan. Epoker med väldigt olika spelregler både på detta och andra områden. Men en intressant iakttagelse kan ju samtidigt vara att vi i våra slutsatserlandar jämförelsevis nära varandra – även om vårt sätt att nå fram till våra slutsatser ser helt olika ut.
Även jag tror sålunda på kyrkan som en fredsstiftare i den här världen, och även jag tror på vikten av att gå den smala (kors)vägen i en fallen och ofta våldsam värld.
Därmed också sagt att det finns mycket jag kan sympatisera med i Zahnds bok Aldrig mer våldets väg. Men faktum är att några av de grundläggande problemen från Sinners in the Hands of a Loving God finns närvarande även i den tre år äldre Aldrig mer våldets väg. Till exempel kan man även där se att det är uppgörelsen med en amerikansk form av ”gudsstatsteologi” som fungerar som avstamp för Zahnds resonemang, något som gör boken mindre relevant i en svensk kontext. Och även där kan man läsa teologiskt tveksamma formuleringar som att Gud aldrig har velat ha några offer och att den trånga porten i själva verket är den gyllene regeln.
Men de två största problemen med boken – vars innehåll jag alltså till stora delar sympatiserar med – är dessa:
Flera av Zahnds resonemang är exegetiskt undermåliga. Till exempel gör han ett stort case av att debatten mellan Jesus och judarna i Johannes 8 handlar om att ”Jesus försökte visa den nationalistiska massan … att frihet som erhålls och upprätthålls genom dödande är ett annat namn för slaveri” (s 78). Men detta är helt enkelt inte sant! I stället handlar diskussionen – som så ofta i Johannesevangeliet – om Jesu identitet som Guds son. Och judarna tar upp stenar för att stena honom, inte för att han (som Zahnd skriver) ”håll[er] fast vid en våldsbaserad frihet”, utan för att han använder det heliga Gudsnamnet ”Jag Är” och därmed identifierar sig med Herren själv.
Det är också smått oerhört att man kan skriva en hel bok om vikten av att inte tillgripa våld, utan att med en enda rad (!) beröra frågorna om försvarskrig eller vad Augustinus benämnde som ”det rättfärdiga kriget”. Man måste självklart inte försvara denna typ av krigföring, men att i en bok som vill gå till rätta med en alltför krigsvänlig kristenhet inte ge konkreta argument för varför en anfallen nation ska lägga ned sina vapen (som ju blir den konkreta följden av Zahnds teologi) framstår för mig som direkt oseriöst.
Allt sammantaget inger därför inte heller Aldrig mer våldets väg något större förtroende för Brian Zahnd som teolog, och det oavsett vad han säger i övrigt. (Och som jag redan flera gånger har skrivit: Jag uppfattar stora delar av boken som uppbygglig.) Problemet är att det finns allvarliga brister i det teologiska hantverket, som enligt mig går från besvärande till direkt akuta när vi kommer till boken Sinners in the Hands of a Loving God.
Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
