Det minsta man kan säga är att den uppkomna situationen i Hillerstorp är ett gränsfall. Att kommunen inte ens velat gå i dialog med de berörda parterna är följaktligen högst anmärkningsvärt. Men liknande situationer kommer med stor sannolikhet att uppstå även på andra håll i Sverige. Därför vore det önskvärt att få saken juridiskt prövad. SEA:s Olof Edsinger skriver om den senaste tidens händelser i Gnosjö kommun.
Efter att Hamnkyrkan i Hillerstorp (Pingst/EFK) valde att avbryta delar av sitt samarbete med Missionskyrkan (SAM) på samma ort har en debatt blossat upp i lokala, och i viss mån även nationella, medier. Den ursprungliga dispyten rörde en ungdomsledare som Missionskyrkan anställt utan att tillfråga sin samarbetspart Hamnkyrkan, och i diskussionen dem emellan fördes ledarens sexuella läggning på tal; hon definierar sig nämligen som lesbisk.
Det senare var tillräckligt för att Gnosjö kommun – utan dialog med Hamnkyrkan – skulle säga upp sitt mångåriga stöd till församlingen, med följden att Hamnkyrkan på kort varsel ställdes utan såväl lokaler som bidrag till sin fritidsgårdsverksamhet. Till följd av detta valde även den lokala grundskolan att säga upp samarbetet med församlingen, där man utan kostnad har tillhandahållit en ”trygghetsperson” för barnen i årskurs F–6.
Kommunens och skolans agerande illustrerar än en gång hur centrala hbtq-frågorna har blivit i det offentliga Sverige. Det illustrerar också hur lågt i tak det har blivit för religionsfriheten i det svenska samhället. I praktiken verkar det som att allt fler instanser är okunniga om – och kanske också ointresserade av – vad de internationella konventionerna har att säga i ämnet. För att få perspektiv på det inträffade menar jag därför att frågorna behöver sättas in i sitt rätta sammanhang.
För det första: Det är högst naturligt att en församling önskar inflytande över en så central fråga som vilka ledare som anställs för att – socialt och genom undervisning – forma nästa generation. Om den ena parten i ett samarbete anställer en ledare som den andra parten saknar fullt förtroende för, är det därför naturligt att det påverkar samarbetet i fråga.
För det andra: De flesta kristna i världen anser att allt sexuellt samliv är förbehållet ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Detta är i grunden en teologisk fråga, och det är också därför som den faller inom religionsfrihetens ramar.
För det tredje: Hamnkyrkan har försäkrat att ”alla [är] välkomna oavsett kön, ursprung, social status och sexuell läggning” i församlingen och dess verksamheter. Det saknas alltså grund för att i detta sammanhang tala om diskriminering, förutsatt att kommunen inte hävdar att alla kyrkor med en traditionell förståelse av Bibelns texter om äktenskap och sexualitet är diskriminerande. Men det skulle å andra sidan innebära att samarbete blir omöjligt inte bara med de flesta frikyrkor, utan även med katolska och ortodoxa kyrkor – liksom, förstås, alla muslimska organisationer.
För det fjärde: Om kommunen verkligen framhärdar i att bidrag visserligen kan ges till teologiskt liberala kyrkor, men däremot inte till teologiskt konservativa, har man gjort sig till teologisk smakdomare på ett sätt som knappast rimmar med en offentlig förvaltnings kompetensområde. Det är också tydligt att man negativt särbehandlar vissa församlingar inom en och samma religion.
Med anledning av ovanstående medger Europakonventionen undantag för religiösa organisationer när det gäller principer som annars är att betrakta som diskriminering. I SOU 2019:35 uttrycks detta så här: ”I diskrimineringslagen föreskrivs i flera avseenden undantagsregler från diskrimineringsförbuden som innebär att särbehandling i vissa fall är tillåten om det finns ett berättigat syfte och om de medel som används är nödvändiga och lämpliga för att uppnå syftet. … Verksamheter som bygger på ’religiösa, ideologiska eller värderingsmässiga grunder’ anges i förarbetena som ett specialfall där det undantaget kan vara tillämpligt. … [Europakonventionen] ger ett skydd för trossamfundens autonomi och inre liv, vilket bekräftats genom Europadomstolens praxis.”
Faktum är att man går så långt som till att skriva: ”Det har ansetts rimligt att den som är anställd av organisationen eller företräder organisationen delar organisationens grundläggande värderingar för att värna en verksamhets legitimitet och integritet i förhållande till medlemmar och i förhållande till utomstående. … Utredningen om översyn av statens stöd till trossamfund har bedömt att trossamfundens rätt till autonomi bör medge att samfundet i enlighet med sin religiösa lära fritt får välja vilka personer som ska företräda den religiösa kärnverksamheten, såsom religiösa ledare eller lärare, även om det innebär särbehandling av t.ex. kvinnor eller homosexuella” (s 361–362).
Det minsta man kan säga är därmed att den uppkomna situationen i Hillerstorp är ett gränsfall. Att kommunen inte ens velat gå i dialog med de berörda parterna är följaktligen högst anmärkningsvärt. Men liknande situationer kommer med stor sannolikhet att uppstå även på andra håll i Sverige. Därför vore det önskvärt att få saken (i Hillerstorp eller på annan ort) juridiskt prövad. Tänk om det i själva verket är kommunen som diskriminerar Hamnkyrkan i Hillerstorp?
Olof Edsinger, generalsekreterare
PS. En glädjande del av storyn är att Missionskyrkan, under den tid som Hamnkyrkan står utan lokaler, har lovat att upplåta den egna kyrkbyggnaden för Hamnkyrkans gudstjänster. Detta är verkligen storsint, och ett vittnesbörd om kristen kärlek i praktiken!
En kortare version av denna artikel har tidigare publicerats i Värnamo Nyheter 250925
