I två ledartexter har Värnamo Nyheter uppmärksammat – och kritiserat – Hamnkyrkan i Hillerstorp för deras avbrutna samarbete med Missionskyrkan. Agerandet har beskrivits som ett uttryck för homofobi och fördömts av såväl tidningen som kommunen. Men är det så enkelt? För att få perspektiv på det inträffade menar jag att frågan behöver sättas in i sitt sammanhang.
För det första: Det är högst naturligt att en församling önskar inflytande över en så central fråga som vilka ledare som anställs för att forma nästa generation. Om den ena parten i ett samarbete anställer en ledare som den andra parten saknar fullt förtroende för, är det därför naturligt att det påverkar samarbetet i fråga.
För det andra: De flesta kristna i världen anser att allt sexuellt samliv är förbehållet ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Detta är i grunden en teologisk fråga, och faller därmed inom religionsfrihetens ramar.
För det tredje: Hamnkyrkan har försäkrat att ”alla [är] välkomna oavsett kön, ursprung, social status och sexuell läggning” i församlingen och dess verksamheter. Det saknas alltså grund för att här tala om diskriminering, förutsatt att kommunen inte hävdar att ALLA kyrkor med en traditionell förståelse av Bibelns texter om äktenskap och sexualitet är diskriminerande. Men det skulle å andra sidan innebära att samarbete blir omöjligt inte bara med de flesta frikyrkor, utan även med katolska och ortodoxa kyrkor – liksom, förstås, alla muslimska organisationer.
Med anledning av ovanstående medger Europakonventionen undantag för religiösa organisationer när det gäller principer som annars är att betrakta som diskriminering. I SOU 2019:35 uttrycks detta så här: ”Det har ansetts rimligt att den som är anställd av organisationen eller företräder organisationen delar organisationens grundläggande värderingar för att värna en verksamhets legitimitet och integritet i förhållande till medlemmar och i förhållande till utomstående. … [T]rossamfundens rätt till autonomi bör [därför] medge att samfundet i enlighet med sin religiösa lära fritt får välja vilka personer som ska företräda den religiösa kärnverksamheten, såsom religiösa ledare eller lärare, även om det innebär särbehandling av t.ex. kvinnor eller homosexuella” (s 361–362).
Det minsta man kan säga är därmed att den uppkomna situationen är ett gränsfall. Att kommunen inte ens velat gå i dialog med de berörda parterna är därmed högst anmärkningsvärt. Tänk om det i själva verket är kommunen som diskriminerar Hamnkyrkan i Hillerstorp?
Olof Edsinger, Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
