När Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket, gjorde han det utifrån övertygelsen om Bibelns begriplighet. Han menade helt enkelt att det viktigaste Bibeln har att säga är begripligt även för den som inte är teologiskt skolad (jfr Psalm 119:130). Sålunda: ut med Guds ord till folket!
Samtidigt är det ingen hemlighet att frågan om bibeltolkning (hermeneutik) är ständigt aktuell i den inomkyrkliga debatten. Hur ska Bibelns texter förstås? Och hur ska vi värdera de många olika tolkningar som ibland kan presenteras av samma text?
Att detta är en angelägen fråga bekräftades i samband med förra årets Lausannekongress i Sydkorea. I den så kallade Seoulförklaringen (engelska Seoul Statement) skriver man först om rörelsens ”orubbliga förtroende för Bibeln som Guds auktoritativa ord, det enda rättesnöret för kyrkans tro och praktik, dess uppdrag och det kristna livet”. Men så lägger man till: ”Försäkringar om en hög syn på Skriften kräver därför ett sätt att läsa Bibeln som ger akt på dess historiska, litterära och kanoniska kontexter, upplyst av den helige Ande och väglett av kyrkans tolkningstradition.”
Vi menar att Lausannerörelsen med detta bjuder in till ett samtal som är viktigt även för svensk kristenhet. Också i traditionellt konservativa sammanhang upplever vi nämligen att det råder en förvirring i fråga om bibeltolkningens nycklar. När man kommer till en svår eller omdebatterad text, saknar man ofta de redskap som skulle behövas för att ”dyrka upp” texten på det sätt som Lausannerörelsen förordar. Resultatet blir en utbredd osäkerhet, som i bästa fall leder till en nyckfull läsning av Bibelns texter och i värsta fall till en liberalteologisk hermeneutik som ligger långt ifrån en evangelikal tolkningstradition.
Vilka är då dessa tolkningsnycklar? Några av dem nämns redan i Seoulförklaringen: bibeltextens historiska, litterära och kanoniska kontexter. Vad detta i praktiken handlar om beskrivs senare i samma dokument:
”Att läsa den i sin historiska kontext innebär att ge akt på den värld som utgör bakgrunden till texten och den tidpunkt vid vilken den skrevs. Att läsa den i sin litterära kontext innebär att noga ge akt på vilken typ av litteratur det handlar om och på ord- och tankeflödena i det större sammanhanget. Att läsa den i sin kanoniska kontext innebär att läsa varje del i ljuset av Skriften som helhet, Gamla och Nya testamentet tillsammans.”
Ett exempel på det första kan vara att vi behöver läsa Nya testamentet med en insikt om att majoriteten av författarna var judar, med ett judiskt tänkande som grund för sina resonemang. En viktig pusselbit för att förstå exempelvis Paulus undervisning om äktenskap, skilsmässa och sexuell synd är alltså att han – så länge han inte tydligt markerar avstånd från sitt arv – tänker som en jude, inte som en romare eller grek, i dessa frågor.
Ett exempel på det andra kan vara att en lag- eller brevtext behöver läsas med väsentligt annorlunda glasögon än en poetisk eller apokalyptisk text. Men också att evangelierna är skrivna i genren antik biografi, som hade ett mycket friare förhållningssätt till kronologin än moderna västerländska biografier.
Ett exempel på det tredje kan vara att en text vars innebörd upplevs som dunkel behöver läsas och förstås utifrån Bibelns undervisning som helhet. Det fåtal bibelord som kan tolkas som att alla människor till slut kommer att bli frälsta, behöver exempelvis läsas i ljuset av det mycket större antalet texter som slår fast att vi ska förvänta oss en dubbel utgång.
En annan vanlig tolkningsprincip, som vi menar har både förtjänster och svagheter, är att dela in Bibelns texter i centrum och periferi. Det positiva med denna princip är att den hjälper oss att fokusera på det centrala. Det viktigaste i Bibeln är inte geografiska detaljer i Gamla testamentets historiska böcker, eller om Jesus hade en eller två åsnor när han red in i Jerusalem – utan att Gud själv är verksam i historien och att hjärtats gensvar med omvändelse och tro på Jesu död och uppståndelse är avgörande för varje människas frälsning (jfr 1 Kor 15:3–4).
Men vi noterar också att denna argumentationslinje kan användas på ett olyckligt sätt. Till exempel så att allt som inte är frälsningsavgörande betraktas som ”oviktigt”. Eller så att svåra eller tvetydiga texter avfärdas som ”perifera” – och därmed inte längre tillåts tala in i våra liv. Då har vi utan tvekan lämnat en evangelikal bibelsyn.
I slutändan är det förstås Jesus själv som är den viktigaste ”tolkningsnyckeln” av dem alla. Jesus talade återkommande om Gamla testamentet som Guds ord, samtidigt som han förutsa – och förberedde för – författandet av Nya testamentets skrifter (se Joh 5:39; 14:26 m fl). Han bejakade konsekvent Gamla testamentets beskrivningar av Gud och Guds vilja, och han sa att ”inte minsta prick i lagen” ska förgå (Matt 5:18).
Låt oss alltså läsa Guds ord med samma förtroende som Jesus själv hade – det är det säkraste sättet att inte gå vilse i vår bibeltolkning!
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Markus Frid, pastor, bibellärare och ThM i nytestamentlig exegetik
Läs på dagen.se
