I dag, när många kyrkor gått i en progressiv riktning, upprörs man när unga uppvisar konservativa drag, skriver Jacob Rudenstrand i en analys av vårens utspel från Maria Magdalena församling i Stockholm.
”Kyrkoherdar larmar: Radikala nätpredikanter försöker locka unga”. ”Ökar radikaliseringen bland unga kristna?” Så lät de braskande rubrikerna i TV 4 respektive SVT under tidig vår, när prästerna Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, från Maria Magdalena församling i Stockholm, gästade morgonsofforna. Bakgrunden var ett facebookinlägg, som blev viralt, där de varnade för en ”hårdför religiositet på frammarsch, kombinerad med machokultur, sanningsanspråk och misogyna inslag”. Därefter följde ett stort inlägg på DN Debatt där de båda prästerna larmade om ”en nitisk kristendom i sociala medier med missionen inställd på våra unga”.
Som belägg för radikaliseringen av unga kristna pekar de på ”en tendens med lite värdekonservativa inslag”. I TV 4 sammanfattar de dessa inslag så här:
”Ungdomarna ställer frågor som: ’Står det inte i Bibeln att Gud skapade människan till man och kvinna?’ Eller: ’Står det inte i Bibeln att det är fel med homosexualitet?’. Men även frågor som: ’Ska inte kvinnan underordna sig mannen?’”
Reaktionerna, instämmande såväl som kritiska, har inte låtit vänta på sig. Och för att vara transparent tillhör min kollega Olof Edsinger en av de kritiska röster som efterfrågat en distinktion mellan värdekonservativa uppfattningar och misogyni – de finns trots allt avgörande skillnader mellan dessa och bör inte klumpas samman – liksom konkretion: Vilka är dessa radikala nätpredikanter? Svaret på den senare frågan lär dock dröja. I SVT-studion medgav nämligen Uddenfeldt att hon själv inte hade något svar, utan önskade mer forskning på området. Men att de utgjorde ett problem är ändå prästerna i Maria Magdalena församling ense om:
”Föräldrar hör av sig och säger: Våra barn kommer ut från sina rum och har plötsligt radikaliserats och har en uppfattning om en dömande Gud, om en världsordning som inte vill dem väl. Det väcker ångest.”
Det är inte svårt att sympatisera med de båda prästerna. Och givetvis kan det finnas fog för oro (mer om det senare). Plötsligt uttrycks uppfattningar som är främmande för deras sammanhang. Tankar luftas som skaver mot det som brukar predikas. Ett språkbruk som väcker associationer till främmande läror. Idéer om en kommande undergång, en slutgiltig dom, och en världsordning som inte vill dem väl. Resultatet: panikångest och radikalisering.
Apokalyptiska idéer och en Gud som dömer tillhör förmodligen inte vanliga andliga spisen i Maria Magdalena församling. Detta trots att de är vanligt förekommande i de bibliska texterna och något som Jesus själv flitigt tog upp.
En omvänd moralpanik, sålunda. Tidigare har ju detta uttryckts hos kyrkorna i frågor som fantasyrollspel, dansbanor och hårdrock, men då utifrån ett konservativt förhållningssätt. Idag, när många kyrkor gått i en progressiv riktning, upprörs man när unga uppvisar konservativa drag. Som en av tidningen Dagens ungdomspanelister, Titus Eklånge 18 år, uttryckte det om det om prästernas utspel kring nätpredikanter: ”Återigen ser vi hur äldre försöker bestämma hur yngre ska tycka och tänka […] Äldre sparkar bakut och tycker det är helt fruktansvärt när unga får höra det de vill höra; vi vill höra sanningen som den är, inte inlindad, inte förfinad. Vi vill ha den som den är.”
Det finns därför en viss ironi i att Maria Magdalena församling, som nyligen gjort mässor av Iron Maidens musik (just ”Number of the beast” sjöngs inte, till mångas besvikelse), oroas över ungdomarnas värdekonservativa frågor. Kan det vara så att moralpaniken har bytt skepnad när en ung generation orienterar sig mot mer konservativa värden?
Sedan var det detta med panikångesten och radikaliseringen.
”Många barn upplever panikångest över att inte vara tillräckligt bra kristna. Minsta felsteg så hamnar du i helvetet,” säger prästen Olle Liljefors i TV 4. En god kristen själasörjare, en luthersk präst inte minst, ska naturligtvis kunna vägleda unga troende till en sund Gudsrelation. Det Martin Luther beskrev som det saliga bytet.
Samtidigt tycks andra ångestfulla budskap och radikala predikanter med varningar om jordens undergång med stor påverkan på unga ha fått passera.
Efter att klimataktivisten Greta Thunberg i ett tal vid World Economic Forum, som setts av miljarder människor, uppmanat sina följare att ”känna samma rädsla som jag känner varje dag” och drabbas av panik, var det få präster som varnade för hårdför retorik eller radikalisering. Inte heller när hon inför FN predikade att världen befinner sig i början av ett ”massutrotande” och talade om en ond världsordning.
I en internationell studie från 2021, som omfattade 10 000 unga mellan 16 och 25 år, led åtta av tio av ”klimatångest”. Av de tillfrågade uttryckte tre fjärdedelar rädsla för framtiden. Och över hälften ansåg att mänskligheten är dödsdömd. Idag är det alltmer vanligt att unga svenskar uttrycker ångest kring klimatet. Några larmrapporter om radikala klimatpredikanter som skapar panikångest bland unga syntes dock inte till.
Istället har det funnits gott om präster inom Svenska kyrkan som hyllade Thunberg som helgon, profet, apostel och Johannes döparen – och till och med Jesu efterträdare. Likt en Jeanne d’Arc med ett gudomligt uppdrag predikades det att hon pekade på Sanningen med stort S (förmodligen IPCC:s rapporter). Och i Maria Magdalena församling har man arrangerat mässor för klimatet ihop med hennes rörelse Fridays For Future, vilka gjort sig kända för ett minst sagt polariserande budskap, däribland konspirationsteorier om att västerländska medier ”hjärntvättar” människor. Och på senare tid Palestinaaktivism som hämtar näring från antisemitiskt tankegods. Var det någon som varnade för radikalisering av unga troende då?
Vad många präster däremot larmade om vid samma tid var ”normalisering av transhat”. I ett välkänt öppet brev skrev 940 anställda inom Svenska kyrkan, däribland präster, diakoner och kyrkomusiker: ”Vi ser att transexkluderande feminism använder en retorik som vi känner igen från radikala högerkristna grupper och högerpopulister. Du drabbas av ord och handlingar som hämtar sin näring ur några av mänsklighetens mörkaste sidor. Vi sörjer en rättighetsrörelse som slår neråt. Du, jag, vi, alla behöver en bred solidarisk feminism som bekämpar trånga könsnormer.”
Att debatten då gällde de varningssignaler från vården om en lavinartad ökning av könsdysfori hos flickor reducerades alltså till ”transhat”. Från flera experter talades det om en möjlig social smitta, liknande ätstörning och självskadebeteende, något som inte föranledde några larm om radikala könsideologer ”i sociala medier med missionen inställd på unga”.
Givetvis finns det kristna hatpredikanter och misogyni på nätet som unga på jakt efter en identitet och tro bör skyddas från. Men inte sällan tenderar dessa fenomen att klumpas samman med allt som luktar sanningsanspråk, i sedvanlig postmodern anda. I Michel Foucault efterföljd betraktas sanningsanspråk som detsamma som maktspel. Eller som prästen Hillevi Uddenfeldt avslutade i SVT:s Morgonstudio: ”Längtan efter sanning på ett subjektivt plan är fantastiskt, den är vacker. Men att upphöja det till något objektivt eller mena att man har sanningen till skillnaden från någon annan, det ska man vara försiktig med.”
Men då uppstår ett nytt problem för dessa präster: de har nämligen hittills hävdat att de till skillnad från många andra står just för sanningen – de har upphöjt sitt påstående att radikala nätpredikanterna sprider misogyni och panikångest till något objektivt sant. Att publiceras på DN Debatt är trots allt det närmaste en gudomlig sanktionerad katekes vi har i världens mest sekulära land.
Men som de tidigare har påpekat vill de verka för en religiositet där sanningsanspråk lyser med sin frånvaro. Ska vi ta då inte ta deras varningar om radikalisering och ångestdrabbade unga med en nypa salt? Är det inte deras egna wokevärderingar som utmanas? Den kristna tron har trots allt gjort sanningsanspråk i 2000 år.
Att stå för att det finns objektiv sanning i Bibeln innebär inte att man förlorar kärlek eller ödmjukhet. Jesus var både sann och nådefull. Som Johannesprologen lär hålls både nåd och sanning ihop i Jesus Kristus. Och i hans efterföljd är vi som kristna kallade att inte backa från Bibelns sanningsanspråk men samtidigt erbjuda ett tryggt hem för frågor och samtal. Ärliga frågor förtjänar trots allt ärliga svar.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Svensk Pastoraltidskrift
