Abortdebatten har vaknat till liv senaste två veckorna. Den utlösande faktorn var avslöjandet att norska kvinnor åker till Sverige för att göra abort, så kallade könsaborter. Det handlar nästan alltid om att man aborterar flickor. Anledningen till detta är att Sverige har fri abort till den 18:e veckan medan Norge har fri abort till den 12:e veckan. Det är först efter veckan 14 man enkelt kan fastställa barnets kön.
En del kristna tycker att man inte ska säga något om abort, däremot kan man gärna ha många synpunkter på ett antal andra socialetiska frågor. Men abortfrågan är känslig och kontroversiell och många duckar för den etiska debatten. För mig handlar det ytterst om tillämpningen av budordet om att inte döda. Dels handlar det om hur vi ska leva som kristna, men icke-våldets och icke-dödandets princip borde vara en självklarhet i varje civiliserat samhälle. Och självklart ska vi kristna inte bara protestera mot dödandet i sjukhussalarna, utan engagera oss i kampen för livet i flyktinglägren i Sudan, i Rwanda och att länder löser sina konflikter utan våld.
Det är bara att konstatera att västvärlden inte klarar av att tillämpa denna icke-våldets princip på de ofödda barnen.
Alla tycks dock vara överens om att det är moraliskt felaktigt att abortera på grund av kön. Så vitt jag vet har samtliga gynekologföreningar i världen den uppfattningen. Och det är ju gynekologerna som utför aborterna, så man kan knappast anklaga dem för att vara abortmotståndare.
Könsaborterna har förekommit massvis i Kina och Indien men Kina har slagit till bromsen och det är nu förbjudet. I FN-diskussioner har abort på grund av kön klassats som våld mot kvinnor och uttryck för patriarkatets förtryck. Kvinnoorganisationerna borde rasa mot denna praxis, men det är märkligt tyst från det hållet.
Men diskussionen visar hela dilemmat med abortfrågan. Alla tycks vara överens om att abort på grund av kön är moraliskt förkastligt. Och man tycks ifrågasätta att om den enskilda kvinnan ska få göra abort på den grunden – om hon inte får göra detta då ifrågasätter man den fria aborträtten, den synpunkten kommer fram i debatten.
Men det är helt okey i Sverige att göra abort på grund av att man har fått vetskap om att barnet lider av en svårare sjukdom, t.ex. Downs Syndrom. Varför är det mindre fel att göra abort på grund av att man vill välja bort ett sjukt barn, än att välja bort ett barn på grund av att det har fel kön?
Och hela abortsystemet handlar om att sortera in de ofödda i två grupper oönskade och önskade. De önskade hör till de cirka 100.000 bebisar som föds i Sverige varje år. De oönskade aborteras, och hamnar i sjukvårdens riskavfall, det handlar om cirka 37.000 per år. Oönskade och önskade. Varför är det moraliskt förkastligt att abortera ett barn på grund av fel kön men inte moraliskt förkastligt att abortera på grund av att barnet är oönskat? Vari består skillnaden? Det ligger en bit utanför min fattningsförmåga.
STEFAN SWÄRD
