Palle Torsson är en svensk konstnär som för många främst är förknippad med det skandalomsusade verket ”Pippi Examples” från år 2001. Det är en film som bygger på den klassiska TV-serien ”Pippi Långstrump”, av Astrid Lindgren och Olle Hellbom. Valda sekvenser ur TV-serien klipptes ihop, spelades upp i slow motion och gavs en sexuell innebörd. Pippi förvandlades till en utmanande Lolita och relationen mellan vuxna och barn i filmen erotiserades.

Upprördheten i media och bland filmens skapare var mycket stor över att Pippi förvandlats till en ”sexfilm”. Både Astrid Lindgren och skådespelerskan Inger Nilsson reagerade med stark avsky i Aftonbladet den 17 juli 2001.

Jag kan inte låta bli att tänka på ”Pippi Examples” när jag läser Jayne Svenungssons artikel i SvD den 25 juni i år: ”Kristendomen guldgruva för queerteoretiker”. Artikeln ger sig ut för att bland annat handla om ”god historiebeskrivning” och hävdar följande om de bibliska texterna:

”Bläddrar vi vidare till epistlarna dyker ”Kristi kropp” upp igen, denna gång i betydelsen av kyrkan. Kristi döda kropp har här återuppstått metaforiskt i den multi­könade kropp som är den kristna församlingen. Men den intrikata genussymboliken tar inte slut här. Parallellt med ­föreställningen om kyrkan som Kristi kropp verkar en annan metaforik. Kyrkan, numera hon, framställs på ett målande sätt som en brud som inväntar sin brudgum: Kristus som ska återvända och förenas med sina trogna. För att komplicera bilden ytterligare kan man påminna om att denna ”brud”, suktande efter sin ”brudgum”, ­genom historien officiellt representerats av män.

Fler exempel skulle kunna lyftas fram för att belysa de glidningar över genus- men även sexualitetsgränser som genomsyrar den kristna metaforiken. Värd att nämna är inte minst den medeltida brudmystiken, inspirerad av Höga visan, som i stundom kraftfullt erotiska termer skildrar hur den mänskliga själen (bruden) ­söker förening med Kristus (brudgummen). Betänker vi att den suktande själen ­­­i åtminstone hälften av fallen tillhörde en manlig kropp kommer man svårligen ifrån att metaforiken tangerar en viss homo­erotism.

Kanske börjar den oinvigde läsaren nu ana varför den kristna traditionen visat sig vara en guldgruva för queerteoretiker. Den besitter helt enkelt en outsinlig arsenal av tankefigurer som gäckar och bryter upp fastslagna kategorier i fråga om kön, sexualitet, familj och vad det ytterst innebär att vara människa.”

Att Torsson kunde förvränga och förstöra Pippi Långstrump beror inte alls på att ursprungsverket är ambivalent i frågan om sexualitetens gränser eller i synen på pedofili. Sanningen är istället den motsatta: Just eftersom verket tillkommit i en tid av fasta gränser för sexualiteten, där sexualisering av barn inte kunde komma i fråga hade Lindgren och Hellbom större frihet att skildra barn och deras naturliga relationer till vuxna.

När en vuxen man lyfter upp ett barn i famnen är det i den kulturella kontexten uteslutet att det ska ges en pedofil innebörd. Torsson själv kommenterade sin film så här: ”Den nya filmen innehåller sekvenser som när de gjordes för 30 år sedan knappast ansågs ha ett sexuellt innehåll. Men som kulturen har förändrats under den tiden kan de idag tolkas som sexuella bilder.”

På samma sätt är det med texterna i Bibeln. De har skrivits av judar och, när de gäller Nya testamentet, av judar som kommit till tro på Jesus som Messias. Både i den judiska gemenskapen och i den framväxande kristna rörelsen fanns under de bibliska texternas tillkomsttid mycket starka gränsdragningar i sexualetiska frågor, inte minst i synen på homosexuella handlingar. Självklara tabun gav därmed författarna frihet att använda uttryck som ”Kristi brud” om församlingen, eftersom det var uteslutet att det kunde ges en homoerotisk innebörd.

En förlikning nåddes så småningom mellan Torsson och Lindgren/Hellbom, vilken bland annat innebar att alla kopior av ”Pippe Examples” förstördes. Moderna teologer kan tyvärr inte tvingas till den sortens förlikning med Paulus eller Johannes. Men det innebär inte att det är fritt fram att tillskriva antika författare uppfattningar som de absolut inte omfattade. Vill vi arbeta med ”god historiebeskrivning” innefattar det respekt för den kontext i vilken verket vi kommenterar tillkommit.

STEFAN GUSTAVSSON

Generalsekreterare

Svenska Evangeliska Alliansen