0 Objekt

Vi kan helt enkelt inte anpassa oss till en hållning som säger att det är fel att evangelisera, eller att vi måste tiga i alla frågor som inte leder till applåder från vår omgivning. Det, om något, skulle föra oss till ett sluttande plan. SEA:s Olof Edsinger reflekterar utifrån en aktuell amerikansk undersökning.

För några veckor sedan publicerade det amerikanska opinionsinstitutet Barna Group en intressant undersökning. Den heter Reviving Evangelism, och har tagits fram på uppdrag av Alpha i USA.

Mest uppmärksammad har studien blivit för den förskjutning den visar i fråga om synen på mission och evangelisation bland unga kristna – åtminstone i segmentet ”unga vuxna” mellan 20 och 34 år. Även i dessa åldrar vara det visserligen så att en klar majoritet höll med både om att en naturlig del av tron är att vittna om Jesus och att det bästa som kan hända för en annan människa är att få en personlig kristen tro (96 resp 94 %). De unga vuxna hävdade dessutom att de kände sig väl rustade för att kunna svara på andra människors frågor om tron (73 %).

Men i fråga om det personliga vittnandet var hållningen en helt annan. På frågan om det är rätt eller fel att dela sin personliga tro med någon av en annan trosinriktning, med en förhoppning om att han eller hon en dag ska dela samma tro som en själv, var det hela 47 % som svarar att det är helt eller delvis fel. Och här räcker det faktiskt att gå till generationen ovan – den så kallade Generation X – för att få en betydligt mer positiv hållning (27 %). Om man går ännu högre upp i åldrarna uttryckte endast ca 20 % sig negativt om möjligheten att evangelisera sina medmänniskor med syftet att de ska gå över till den kristna tron.

De här siffrorna borde vara en rejäl tankeställare för oss som kallar oss evangelikala. Kallelsen till mission och evangelisation ligger ju i själva DNA:t av vår globala rörelse – och egentligen av den kristna kyrkan som helhet. Samtidigt kan ingen av oss vara helt tagna på sängen över resultaten från Barna Group. De sätter ju ord på något som de flesta av oss redan hade på känn: att den postmoderna generationen har betydande problem med att hantera sanningsanspråk och med viljan att få över någon ”på sin sida” i frågor som har med tro och etik att göra.

En viktig ledtråd till var skon klämmer kan därmed också vara svaret på två av de andra frågor som Barna Group ställde, och där de unga vuxna utmärkte sig dramatiskt. Det vanligaste svaret på frågan om varför man undvek andliga samtal var nämligen att ”religiösa konversationer verkar alltid skapa spänningar och debatt” (28 %). Hela 40 % visade sig därtill hålla med om påståendet att ”om någon inte håller med dig, betyder det att de dömer dig”, något som kan jämföras med ca 10 % av 50-plusarna.

Vad vi har är alltså en generation kristna som:

1) Är införstådda med de kristna grundsanningarna, inklusive betydelsen av mission och evangelisation.

2) Själva känner sig rustade att svara på frågor om sin tro, men som till stora delar undviker att ta upp andliga spörsmål med sina jämnåriga.

3) Är tveksamma till om det är moraliskt riktigt att försöka övertyga någon om att byta tro.

4) I hög grad anser att man dömer någon så snart man utrycker något som den andre inte håller med om.

Exakt hur svaren på Barna Groups frågor skulle se ut i Sverige är förstås omöjligt att säga. Min personliga gissning är dock att de skulle vara ungefär desamma, men med lägre grad av självförtroende när det gäller punkt 1 och 2. Min bild är nämligen att både bibelundervisning och apologetik har högre status i den amerikanska kristenheten än i den svenska.

Gällande punkt 3 och 4 tror jag att vi ser konsekvenserna av det postmoderna tänkande som gör gällande att ”det som är sant för mig behöver inte vara sant för mig” och att en vidsynt och tolerant hållning för med sig att vi inte får försöka övertyga någon annan om något som han eller hon inte uttryckligen har bett oss om.

Tidningen Dagen, som var först med att uppmärksamma Barna Groups undersökning på våra breddgrader, ställer i ett uppföljande reportageett antal frågor om studien till evangelisten Rickard Lundgren. Hans förklaring till responsen från den yngre generationen är sådant som den långtgående individualismen och bristen på förebilder i Generation X.

Men Lundgren nämner också den utbredda svartmålningen av hängiven religiös tro i våra medier. Och här tänker jag att vi är inne på något viktigt. För är det inte så att ett av problemen med förkunnelsen i dagens kyrkor, är att vi i många fall har anpassat oss till konsumtionskulturens förväntan att det mesta ska gå smidigt och enkelt? Att när Gud får sin vilja igenom, ska vi slippa sådana saker som lidande, kamp och strid? I så fall skulle ju också en del av lösningen på det som Barna Group presenterar kunna vara att helt enkelt ge en ny bild av det kristna livets villkor: det var inte meningen att det skulle vara lätt. Att tron och de värderingar som den går hand i hand med kan väcka omgivningens motstånd, ska på så sätt inte tolkas som att vi i dessa frågor är på fel väg.

Sen är det förstås fortfarande så att de flesta av oss gläds mer åt när vi får presentera evangeliet för människor med öppna sinnen, som är hungriga efter Gud och som på eget initiativ kommer med frågor till oss själva. Sådana tillfällen ska vi därför be om!

Alla evangelisationsstrategier är inte heller lika bra. Här finns därför utrymme både för goda exempel och handfast fortbildning i den lokala församlingen. På SEA:s konferens Uppdrag: Guds rikehade vi ett seminarium om hur vi i kyrkan kan verka aktivt för en mer lärjungaformande kultur. En av de övningar vi fick testa var att dela vårt personliga vittnesbörd på endast 30 sekunder. Detta för att vara redo de gånger då frågorna trots allt kommer. På en lapp kan man exempelvis försöka formulera sig utifrån följande:

  • Det fanns en tid i mitt liv när …
  • Beskriv med ett eller två ord hur det var innan du fick möta Jesus på detta område
  • Vad fick du uppleva? Vad fick du vara med om?
  • Beskriv med ett eller två ord hur det blev annorlunda efter det
  • Har du varit med om något liknande?

Syftet med detta är förstås inte att göra evangelisationen till en teknik, och inte heller till en innantilläsning. Men det skadar ju aldrig att vara lite förberedd.

Och viktigast av allt tror jag alltså är att gå i närkamp med själva världsbilden. Vi kan helt enkelt inte anpassa oss till en hållning som säger att det är fel att evangelisera, eller att vi måste tiga i alla frågor som inte leder till applåder från vår omgivning. Det, om något, skulle föra oss till ett sluttande plan.

Men det är alltså detta som just nu kan betraktas som utgångsläget. I alla fall om vi ska lita på Barna Group i USA.