En av förmånerna med mitt nuvarande uppdrag på Evangeliska Alliansen är att varje vecka få samtala med så många olika kristna från olika traditioner och från olika delar av landet. Där finns många berättelser om vardagshjältar som år efter år kämpar på, ibland i medvind men kanske lika ofta i motvind.
Intressant nog är det ett drag som återkommer i samtalen. Många berättar om hur snabbt omsvängningen nu sker på lokalplanet när det gäller bilden av de kristna. Gradvis, från början smygande men nu alltmer tydligt, har en slags ”teofobi” börjat breda ut sig i samhället. Skolor, kommuner och ideella organisationer har börjat problematisera sina relationer till kristna och församlingar på ett sätt som skulle varit otänkbart för bara några år sedan. Här och var drar man sig också undan samarbeten som pågått sedan länge.
Rädslan för den religiösa fanatismen är lätt att sälja in, och medierna hakar på varandra. En sådan utveckling är inte bara olycklig, utan kan i värsta fall bli direkt farlig i det ängsligt likriktade och politiskt korrekta Sverige. Om ”religiösa fanatiker” är det värsta hotet mot demokrati, kärlek och mänskliga rättigheter måste man väl med alla medel försvara sig mot sådana personer? Med tanke på den brutalisering som skett i ungdomskulturen skulle det inte vara helt förvånande om förlöjligandet och demoniseringen av kristen tro till slut kommer att ta sig våldsamma uttryck. Och även om det inte går till sådana ytterligheter kan det väl ändå vara säkrast att distansera sig från kristna i allmänhet? Det behövs ju så lite för att vara på den säkra sidan.
För egen del får jag ibland en slags overklighetskänsla när jag läser vanliga tidningsartiklar och bloggar på nätet som beskriver kristna människor som någon slags hot mot det svenska samhället. Beskrivningarna av åsikter, tankar och beteenden är i vissa fall så långt från verkligheten att man undrar om skribenten någonsin själv träffat någon av dessa ”religiösa fanatiker”. I så fall hade man kanske upptäckt att det knappast är strävsamma, hederliga och skattebetalande kristna som utgör det stora problemet i samhället.
Finns det då något man kan göra för att motverka dagens utveckling? En bra början är att hålla huvudet kallt. När en individ eller grupp blir ifrågasatt eller utmanad hamnar man lätt i ytterligheter. Om ena diket är att man reagerar med okontrollerad aggressivitet, så är det andra mesig passivitet. En utmaning för svensk kristenhet är nu att använda tiden väl, undvika ytterligheterna och söka framkomliga vägar.
Det är också viktigt att hålla hjärtat varmt. Ett av de mest effektiva motgiften mot teofobi måste fortfarande vara varma, kärleksfulla relationer i en levande Gudsgemenskap. Här kan det vara sunt att rannsaka sitt hjärta, attityder och beteenden ibland. Kanske kan det mitt i den orättvisa kritiken finnas en korn av sanning att fundera över?
Många av mina kontakter har också understrukit hur viktigt det nu är att bedriva ett positivt kristet opinionsarbete, både på det lokala och nationella planet. Jag tror att det är sant. Kostnaden kan verka hög – men priset för att avstå kan bli skyhögt värre.
Claes Bengtsson, samordnare Svenska Evangeliska Alliansen
(även publicerad i Trons Värld 060907)
