Kristen tro handlar inte bara om en personlig relation till Gud. Den vilar också på en övertygelse om historiskt identifierbara händelser. Det skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i en resebetraktelse efter att för första gången ha besökt Israel.
Trots att jag har varit aktiv i kristna organisationer i mer än 10 år har jag aldrig tidigare besökt det heliga landet. Därför var det med stor behållning som jag och familjen nyligen reste runt i Israel under två veckors tid. Att hyra en bil på Tel Avivs flygplats för en roadtrip till de många bibliska platserna kan varmt rekommenderas – särskilt om man har en tvååring som resesällskap. Det ger både tid och möjlighet att uppleva det intressanta och spännande som landet har att erbjuda, utan att behöva stressa.
Bland annat fick jag möjlighet att innan soluppgången en morgon påbörja den 2 km långa vandringen uppför Masadaklippan. Trots ansträngningen var det mycket belönande att på toppen av Masada få se solens första strålar. Åren 37-34 f Kr. lät Herodes den store bygga ett spektakulärt palats på det nära 400 meter höga platåberget i Negevöknen. Senare, under det judiska upproret mot romarna omkring år 66 och framåt, användes klippfästningen av en motståndsrörelse under ledning av Elieser Ben Yair då man vägrade underordna sig den romerska ockupationsmakten.
Vi lever i en tid med en växande skepticism kring evangeliernas möjlighet att sätta oss i kontakt med den historiske Jesus och de första lärjungarna. Här har arkeologiska fynd stärkt tillförlitligheten hos Nya testamentet.
Som Yaleprofessorn i arkeologi Millar Burrows uttryckte det redan 1956: ”På det hela taget … har arkeologin utan tvekan stärkt förtroendet för Bibelns tillförlitlighet [och] har i många fall tillbakavisat dess moderna kritiker.”
Som har rapporterats under sommaren tror sig arkeologer ha hittat den filisteiska staden Siklag, där David enligt Första Samuelsboken 27 fann en fristad från kung Saul. ”Det är inte 100 procent säkert, men jag tror till 90 procent att det här var det bibliska Siklag”, säger Yosef Garfinkel, professor i arkeologi i Jerusalem, som leder utgrävningarna. Många kritiker har länge hävdat – och hävdar fortfarande – att David endast var en mytologisk gestalt, i stil med kung Arthur och riddarna runt runda bordet. Men såväl upptäckten av Siklag som det tidigare fyndet av den arameiska inskriften i Tel Dan i norra Israel från ca 850 f Kr, där Israel och ”Davids hus” omnämns, visar att Bibeln är rotad i verklig historia.
År 2002 hitttades en judisk kalkstenskista (ossuarium) med en inskription på arameiska som lyder ”Ya’akov bar Yosef akhui di Yeshua” (Jakob, son till Josef, bror till Jesus). Kunde detta vara Jerusalemförsamlingen Jakobs, Jesu halvbrors, grav? Inledningsvis trodde man att kistan var en förfalskning, men så sent som 2012 kunde två framstående forskare slå fast att kistan var autentisk. NT-forskaren Ben Witherington kommenterade kistan ”med att inskriptionen kan vara det viktigaste extrabibiska fyndet i sitt slag”.
En annan aspekt när det gäller Nya testamentets tillförlitlighet rör kunskapen om själva landet. Bland annat skriver DN:s Jonas Thente i sin recension av Reza Aslans Jesusbok ”Upprorsmakaren” att ”Kristendomen skapades av folk som aldrig träffat [Jesus] eller ens besökt det heliga landet”. Men som NT-forskaren Peter J Williams har kunnat visa i sin nya bok ”Can we trust the gospels” (2018) har evangelieförfattarna stor kunskap om sådana detaljer som ortsnamn, personnamn och sedvänjor i sina skildringar. Till exempel nämner de totalt 26 orter, inte bara större städer som Jerusalem, utan också små byar som Betania och Betfage. Samt andra platser med en sådan detaljkunskap som bara kan innehas av någon som har besökt de angivna platserna.
Den kristna tron ställer oss ytterst sett i mötet med en historisk person, Jesus från Nasaret, och hans anspråk om sin identitet. En stor behållning från min Israelresa var besöket vid den arkeologiska utgrävningen av det som idag heter Banias i den norra delen av landet. Under Nya testamentets tid hette platsen Caesarea Filippi, efter landsfursten Filippus som var son till Herodes den store. Platsen var ett tempelkomplex där bland annat den grekiske guden Pan dyrkades och där ett tempel till kejsar Augustus byggdes. Caesarea Filippi omnämns i Matt 16:13-20 som platsen där Jesus frågar sina lärjungar ”Vem säger människorna att Människosonen är?”.
Texten utgör en milstolpe i Jesu i jordiska verksamhet, som än i dag illustrerar frågan om Jesu unika identitet. Fram till denna händelse har Jesus visat i både ord och handling att Guds rike är nära, och alla undrar därför vem denne man egentligen är. De religiösa ledarna avvisar honom som en falsk lärare och menar att han vilseleder folket. En del är mer positivt nyfikna; han måste vara ”någon av profeterna”. Det vill säga någon som kallade Israels folk tillbaka till Gud, utförde under och kritiserade det religiösa förtrycket. Men i grund och botten enbart en vanlig människa. När Jesu judiska lärjungar därför får frågan på denna plats där kejsar Augustus själv gjorde anspråk på gudomlighet, har det enorm betydelse när Petrus bekänner att Jesus ”är Messias, den levande Gudens Son”.
Här möts tre perspektiv kring Jesus som är så talande för vår tid: Är Jesus bara en av många vägar som trängs på den mångreligiösa marknaden? Var han bara en stor moral- och vishetslärare med förmåga att göra kraftgärningar? Idag menar till och med en del att han var en misslyckad profet. Nej, som CS Lewis har uttryckt det: ”antingen var, och är, denna man Guds son, eller också var han en dåre eller något ännu värre … men låt oss slippa något beskyddande nonsens att han var en stor mänsklig lärare. Den utvägen har han inte gett oss. Det var inte hans avsikt.”
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
PS. Apologeten Peter S Williams har samlat några av de viktigaste arkeologiska fynden som stärker Bibelns tillförlitlighet i denna nedladdningsbara skrift.
