Rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet som staten åtagit sig att försvara, och även ofödda barn bör åtnjuta denna rättighet. Om abort skrivs in i grundlagen skulle det i praktiken ge abort samma status som exempelvis religions- och yttrandefriheten, skriver Olof Edsinger med omkring 30 kristna andra ledare inför Livets söndag den tredje advent.
Den tredje advent infaller Livets söndag. Det är en söndag då kristna kyrkor tackar för livets gåva och lyfter fram dess okränkbarhet från befruktningen till den naturliga döden – oavsett olikheter som ålder, kön, social status eller hälsotillstånd.
Sedan en tid tillbaka höjs röster för att abort bör skyddas i den svenska grundlagen, något som i praktiken skulle ge abort samma status som exempelvis religions- och yttrandefriheten. Abort handlar om två skyddsvärda individer, men släcker livet hos den minsta och mest försvarslösa av dessa. Detta, menar vi, är ett avhumaniserande av det ofödda barnet och ett avvisande av livets helighet. Därmed har det inte något i grundlagen att göra.
Rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet som staten åtagit sig att försvara, och även ofödda barn bör åtnjuta denna rättighet. Barnkonventionen, som sedan 2020 är svensk lag, säger i inledningen att barnet har rätt till särskild omvårdnad och lämpligt rättsligt skydd både före och efter födseln. I rättsfallet A, B och C mot Irland har Europadomstolen tydligt slagit fast att abort inte är en mänsklig rättighet.
I Sveriges riksdag finns även en majoritet för att utreda en eventuell legalisering av dödshjälp. Dock finns det fullt tillräckligt med avskräckande exempel från andra länder att ta lärdom av, varför en utredning inte borde behövas. I Belgien fick exempelvis Shanti De Corte, en fysiskt frisk 23-årig kvinna, dödshjälp i maj på grund av traumat hon led av efter terrordådet på Bryssels flygplats 2016. Hon överlevde alltså terrorattentatet, men inte Belgiens dödshjälpslag.
Europadomstolen har under hösten fällt Belgien för att på flera punkter ha slarvat med regelverket efter den 64-åriga Godelieva de Troyers död 2012. Även de Troyer var fysiskt frisk men led av depression, och dödshjälpen utfördes utan anhörigas vetskap. Antalet beviljade dödshjälpsfall i Belgien stiger år för år, trots att man erkänt en viss underrapportering, och man vill liksom i Nederländerna öka antalet ytterligare genom att tillåta dödshjälp för småbarn. I Spanien har en 45-årig man beviljats dödshjälp innan han hann ställas inför rätta för en masskjutning som han stod åtalad för.
Roger Foley är en 47-årig kanadensisk man som lider av en neurologisk muskelsjukdom. Han hävdar att sjukvården på eget initiativ erbjudit honom assisterat självmord som ett alternativ, på grund av den ekonomiska börda som hans sjukhusvistelse kommer att medföra. Någon sådan förfrågan hade dock inte kommit från Foley själv, utan han uppger att han vill leva.
51-åriga Sophia från Kanada beviljades assisterat självmord i februari för att det anpassade boende som hennes sjukdom krävde inte fanns. Trots utlåtanden från fyra läkare som bekräftade att kvinnans symtom förbättras i en kemikaliefri bostad, erbjöds hon inte denna hjälp – endast assisterat självmord. Det faktum att hon på grund av sjukdomen hade svårt att klara sin försörjning kan också ha påverkat hennes beslut. En annan kvinna i motsvarande situation väntar just nu på att få sin ansökan beviljad.
För Kanada, som legaliserade dödshjälp med strikta kriterier så sent som 2016, går detta sluttande plan i rasande fart. Samvetsfriheten – som verkligen är en mänsklig rättighet enligt internationella dokument – kringskärs. Krav ställs från dödshjälpsförespråkare att vårdpersonal ska ha skyldighet att erbjuda dödshjälp utan att initiativet först kommit från patienten.
Ovanstående är endast axplock från händelser som har framkommit under detta år. Både abort och dödshjälp sänder budskapet att vissa människors liv inte är värda att försvara. Sveriges riksdag står därför inför ett avgörande vägskäl: att välja en kultur som främjar livet eller döden. Må de välja livet.
Kardinal Anders Arborelius, OCD biskop i Stockholms katolska stift
Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan
Benedicta Lindberg, generalsekreterare Respekt
Berit Simonsson, Oasrörelsen
Daniel Berglund, pastor Brokyrkan Sundsvall
Daniel och Emelie Steen, pastor Sion Flen
David Byman, pastor Borås Kristna Center
David Ekerbring, ordförande Trosrörelsen
Håkan Sunnliden, präst
Joakim Lundqvist, pastor Livets Ord
Johanna Byman, ordförande Människovärde
John Derneborg, pastor Pingstkyrkan Vänersborg
Krister Lilja, pastor Båstad
Leif Johansson, pastor/föreståndare Vetlanda Friförsamling
Linda Bergling, pastor Församlingen Arken
Mats Selander, ordförande MRO–Människorätt för ofödda, samt ordförande för Kristna Värdepartiet.
Olof Edsinger, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Olof Rugarn, med.dr.
Olof Schelin, präst EFS
Peo & Eleinor Svensson, Guds Kraft Sävsjö
Per Ewert, direktor Claphaminstitutet
Peter och Kerstin Larsson, Båstad, pensionerad pastor i Svenska Alliansmissionen
Sebastian Asklund, pastor Livets Ord Uppsala
Simon Ahlstrand, pastor Livets Ord Uppsala
Stefan Gustavsson, direktor Apologia
Stefan Swärd, fil.dr. pastor inom Evangeliska Frikyrkan
Thomas Idergard SJ, jesuitpater och kaplan i S:ta Eugenia katolska församling
Thomas Nordberg, pastor Svedjeholmskyrkan Örnsköldsvik
Åsa-Karin Brunninge, ordförande Livsval
