0 Objekt

Mitt hjärta sjönk som en sten. Sommaren 2000 var jag inbjuden att fira tusen år av kristen tro i Sverige. Kyrkliga dignitärer från de fem nordiska länderna och från Baltikum, Tyskland och England var på plats. Många kristna ledare från Sverige var förstås också inbjudna till firandet i Husaby den 14 juni. Jag var en av dem. Med glädje såg jag fram emot högtidlighållandet av denna avgörande del av vårt lands historia.

Sveriges kristnande var en lång och gradvis process. Vikingarna kom under sina resor tidigt i kontakt med kristen tro. Efter som en del av de slavar som de tog med sig tillbaka till Sverige var kristna, fanns alltså kristen tro här långt innan Sverige kristnades. Längre fram blev Sverige föremål för medvetna missionssatsningar från olika håll. Även om vi inte i detalj kan klargöra förloppet, vet vi att både engelsk och tysk mission var viktig för övergången från asatron till kristendomen. Mest känd är Ansgar, tysk munk utsänd av biskopen i Bremen, som med sin med arbetare Witmar förkunnade evangeliet i Birka runt år 830 och startade en församling där.

Den stora övergången till kristen tro skedde mellan 950 och 1100, det vittnar arkeologin om. Då förändrades gravskicket och vi får kristna gravar, det vill säga gravar där den döde inte är bränd, där det inte förekommer några gravgåvor, där man begravs i östvästlig riktning, där gravarna är lokaliserade inom avskilda områden och där formen på gravarna skiljer sig från de förkristna gravarna. Den kristna trons genombrott under denna tid bekräftas också av runstenarnas kristna vittnesbörd.

Olof Skötkonung var den förste kungen i Sverige som döptes in i den kristna tron och som förblev kristen. Traditionen säger att han döptes år 1008 i Husaby källa, och hans dop har fått utgöra brytpunkten i vårt lands historia. Just detta blev jag inbjuden att fira i Husaby. Och visst finns det anledning att fira!

Genom den kristna tron avskaffades den forntida seden att offra människor. Adam av Bremen, tysk historieskrivare på 1000talet skriver om asatron och de offer som gudarna krävde:

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som fram bär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej.

Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket.”

Stora samhällsförändringar följde på den kristna trons genom slag, inte bara när det gällde bloten. Vikingarnas ökända plundringståg upphörde. Slaveriet avskaffades gradvis och förbjöds slutligen av kung Magnus Eriksson på 1300talet. I de framväxande klostren fick sjuka och fattiga hjälp. Via klostren började också kunskap och kultur förmedlas från kontinenten. Universiteten växte fram, först i Uppsala på 1400talet och senare i Lund på 1600talet. Det latinska alfabetet ersatte efter hand runskriften, och man började författa mer omfattande dokument, som till exempel landskapslagarna, som utgjorde viktiga steg mot ett rättssamhälle. Inte minst förkunnades evangeliet, de goda nyheterna om Jesus Kristus. Människor fick frid med Gud och hopp om liv bortom döden och graven. Allt detta är verkligen värt att fira!

Och visst var det mycket som var fint och vackert när vi samlades i ett sommarfagert Västergötland för att vid Husaby källa markera tusen år av kristen tro i Sverige. Ändå sjönk mitt hjärta.

Högtidstalare vid den stora utomhusceremonin var en välkänd och skicklig kulturjournalist, förvisso med en kristen bakgrund och med intresse för andlighet, men knappast en entusiastisk förespråkare för den tro som Ansgar förkunnat. I stället för en glädjefylld manifestation av evangeliets sanning och dess förvandlande kraft såväl för enskilda människor som för nationer och kulturer, fick vi i stället fokus på frågan om hur kyrkan kan anpassa sig in i framtiden.

Jag anklagar inte journalisten. En kulturjournalist med självaktning, i världens mest sekulariserade land, måste helt enkelt inta en kritisk hållning till kyrkan och den kristna tron. Det in går numera i arbetsbeskrivningen och i den journalistiska identiteten. Min fråga gäller snarare hur kyrkan tänkte? Varför denna sadomasochistiska hållning att kritisera sig själv på högtids dagen? Varför detta låga självförtroende i relation till den egna tron och den egna historien? Var fanns de flammande talen från vår tids Ansgar och Witmar? Eller den hjärtats överlåtelse som drev dem att följa en konvoj av köpmän från Hamburg mot Birka och, sedan deras skepp hade överfallits och bränts, till fots fort sätta mot målet för att få förkunna evangeliet om Jesus Kristus?

För mig var dagen i Husaby ingen segerdag; den gav mig ännu en illustration av det som sedan länge har gått att belägga, nämligen att den kristna kyrkan är ur kurs och att den kristna tron tappar mark i Sverige. Inte konstigt att mitt hjärta sjönk den dagen.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

(Detta var inledningen i Stefan Gustavssons nya bok ”Behöver tron försvaras? Manifest för kristen apologetik) Välkommen på bokrealese i Jönköping den 12 mars.

För att provläsa förordet och inledningen som pdf klicka här.

För att provläsa första kapitlet som pdf klicka här.

Blir du plusmedlem får du boken gratis som premie, klicka här.