I ett alltmer mångkulturellt och pluralistiskt samhälle där tolerans och vidsynthet är honnörsord, är det lätt för den kristna kyrkan att glida över i religiös pluralism. Den kristna trons Ä och Jesus egna – exklusiva anspråk hyvlas ner till en form av allmänreligiositet för att inte stöta sig med människor med andra genuina övertygelser eller den omgivande kulturen. Detta är en långt ifrån historisk kristen tro, skriver Jacob Rudolfsson och den debatt som biskop Åke Bonnier har startat.
I början av året släppte påve Franciskus en youtubevideo, som snabbt blev viral, med ett vackert men förvirrande budskap. Filmens utgångspunkt går givetvis att bejaka: de flesta människor på planeten Jorden definierar sig som troende och detta borde leda till en konstruktiv religionsdialog för att kunna förstå varandras olikheter. Men ”många”, enligt påven, ”söker Gud eller möter Gud på olika sättÄ det enda vi kan vara säkra på: är att vi alla är Guds barn”.
Det är förstås sant om uttrycket ”Guds barn” syftar på det faktum att alla människor är skapade till Guds avbild. Men i Nya testamentet syftar uttrycket ”Guds barn” inte på vår status utifrån vårt ursprung, utan handlar om statusen på vår relation till Gud just nu. Som Johannes skriver i inledningen till sitt evangelium: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn [dvs Jesu namn]” (Joh 1:12).
Distinktionen mellan skapelse och frälsning är väsentlig i den kristna tron. Genom att göra den här sortens uttalande, skapar påven snarare förvirring. Liknande förvirring om frälsningen uppstår i biskop Åke Bonniers debattartikel i Dagen (18/3) om att ”Gud är bortom alla världens religioner”, som publicerades precis innan påskveckan. Samtidigt som Bonnier ställer viktiga frågor kring bibeltolkning och den kristna trons relation till andra livsåskådningar, invänder han mot tanken på en enda väg till Gud:
”Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.”
Stefan Holmström (EFS), Daniel Norburg (EFK), och Bo Brander (Svenska kyrkan) har skrivit mycket goda bemötanden på Bonniers artikel.
Påståendet att ”Gud är bortom” och är ”större än alla våra samlade religioner tillsammans”, är ett självmotsägande påstående. Ett sanningsanspråk som vänder sig mot att definiera Gud faller på sin egen orimlighet. Med det påståendet har man redan definierat hurdan Gud är. I de tidigaste kristna skrifterna i Nya testamentet finner man inget av det stråket Ä att ”Gud större än alla våra samlade religioner”. Tvärtom. I det mångreligiösa Athen är Paulus mycket tydlig:
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig” (Apg 17:30).
Samma sak i Lystra där man tillbad de grekiska gudarna:
”ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer” (Apg. 14:15).
I sin replik fortsätter Åke Bonnier med en rad motsägelsefulla påståenden, där han även citerar påvens uttalande om barn till en och samma Gud:
”Om nu den helige Anden är verksam utanför Kyrkans ram, i andra religioner, borde det betyda att Gud på olika sätt möter i andra religioner. Ingen religion kan till fullo uttrycka Guds storhet. Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har ,rätt,.”
Här finns det ett par saker att invända mot:
1. Alla kristna bejakar att den helige Anden verkar utanför Kyrkan, men glidningen till att Han verkar i andra religioner är något helt annat. På vilket sätt verkar den helige Anden i den hinduiska karmalagen eller när en man tar flera fruar i en religions namn? På vilket sätt möter man Gud i en religion som förnekar Jesu gudom?
2. Jesus säger själv i Joh 15:26 att den helige Anden Ä ”sanningens ande” Ä ska ”vittna om mig”. Han lämnar inget utrymme för att Gud möter människor i andra religioner.
3. Påståendet att ”Motsägelsefulla påståenden behöver inte nödvändigtvis innebära att bara en part har ,rätt, är en logisk kullerbytta. Motsägelsefulla påståenden kan inte båda vara sanna, vilket är grundkurs inom logiken. Åke Bonnier ger själv uttryck för detta när han vänder sig mot vad han anser är motsägelsefulla påståenden utifrån hans artikel.
EFS:s missionsföreståndare Stefan Holmström ringar in frågan väl i sitt senaste svar till Åke Bonnier (7/4): ”Antingen blir alla på något sätt saliga på sin tro Ä alternativt utan tro Ä eller så är en personlig relation till Kristus nödvändig för att bli frälst. Det kan inte vara både och utan att vi hamnar i ohållbara motsägelser, enligt mitt sätt att se.
Har jag förstått dig rätt om jag uppfattar det du säger som en form av universalism? Det vill säga att alla kommer med i Gudsriket utan att Jesus behövs, eller så att det Jesus gjort automatiskt tillräknas alla, eller så att alla religioner har sin väg till Gud.”
Att motivera och försvara det unika med Jesus i en värld full av religioner är ingen ny utmaning för den kristna kyrkan. Ändå kommer den att bli alltmer aktuell både innanför och utanför kyrkan.
Jacob Rudolfsson, bitr. generalsekreterare
Fotnot: Klicka här för ett fördjupande föredrag av Stefan Gustavsson om det unika med Jesus: http://m.youtube.com/watch?v=Lne3uu73WZo
Foto: Carla Karlsson/Skara stift.
