Ledningen för Riksbanken är synnerligen välbetalda, det vet vi. Hade lönen varit en garant för kompetens vore det inte något att klaga över. Men vi vet ju nu också att kompetensen är bräcklig, riksbankens ledning vill ge sken av att sitta inne med en högre kunskap och sanning om ekonomin men fattar beslut utifrån en allmän känsla eller trendriktning.
I höstas kände man att det var rätt att chockhöja räntan, det hade ju experter av mer eller mindre seriöst slag anvisat som ett sätt att bromsa inflationen. Effekten blev omedelbara och allvarliga konsekvenser för bostadssektor, hushåll och näringsliv. Ekonomin bromsade in till stillastående.
Man undrar: visste inte riksbanken någonting om den annalkande krisen när man höjde räntan? Gör man inga analyser av underströmmar och tendenser i andra länder, främst då USA? Visst man inte att bostadsmarknaden höll på att krascha? Det visste jag för ett och ett halvt år sedan när en släkting i Kalifornien skrev att det var nästan omöjligt att sälja familjens hus.
Riksbanken fortsätter att tryggt glida med strömmen. Idag är det räntesänkning som gäller, en rekordstor sådan. Med den hoppas man reparera den skada som man själv åstadkommit, men risken är stor att det inte hjälper. Krisen har bitit sig fast. Den hade förstås inte kunnat förhindras av riksbanken men kanske hade den fått ett något lugnare svenskt förlopp om riksbanksledningen haft en kollektiv semester under hösten.
Krisen är global men har förvisso också inhemska orsaker. Under de senaste tio åren har det närmast varit en trossats för politiker, på kommunal, regional och riksnivå, att satsa på utbyggnadsprojekt utan någon större analys och eftertanke. Det har gällt att visa sig offensiv och framtidsinriktad.
I min kommun har det hetat ”jag tror på Norrköping”, den bekännelsen har rättfärdigat satsningar som motsvarat ett flerdubbelt befolkningsunderlag. Varje stillsam invändning har avfärdats just med detta ”jag tror på Norrköping”. Förmodligen ser det likadant ut i andra kommuner. Luftprojekten har varit många och måste till sist kollapsa.
Ett annat mantra har varit ”staten ska inte driva företag”. Det har banat väg för utförsäljning också av företag som på goda grunder varit samhällsägda, som el, vatten och telefoni. Nu är mantrat plötsligt förlegat. Staten förväntas gå in och driva bilindustri, i gigantisk skala. Varför Volvo och Saab skulle skötas bättre i statlig regi framgår ej.
Man drar sig dock till minnes alla glada tillrop som hördes när de svenska bilföretagen såldes till utländska ägare. Det var, hette det, bra med ”starka ägare” som hade en ”långsiktig strategi” för sina satsningar. Glädjen blev kortvarig, smöret var sålt och nu är pengarna tappade. Att lämna ifrån sig makt och inflytande är riskabelt.
I kristider står en sanning klar och tydlig: de små sammanhangen är överlevnadsstarkast, klarar sig bäst i tuffa tider, förmår anpassa sig och övervintra. Det gäller företag, kommuner, organisationer. I de små sammanhangen blir man inte offer för storslagna drömmar, för orealistiska projekt och satsningar. En lärdom av den kris vi nu befinner oss i borde vara att småskalighet är den bästa samhällsgrunden. Men märkligt nog har krisen lätt till ökade krav på sammanslagningar, överstatlighet, stordrift. Det är som om alla stordriftsfanatiker nu passar på att utnyttja krisen för egna syften.
Framtidshoppet står till de små, naturliga och nära sammanhangen. Familjen, småföretagen, de lokalt förankrade församlingarna. De är de enheter som visar sig av värde i kristider. Det är de som måste ges stöd och uppbackning.
CARIN STENSTRÖM
Frilansskribent och tidigare chefredaktör Världen idag
