Jag skriver detta nyhetsbrev på väg hem från en samtalsdag med temat ”varför lämnar unga människor församlingen?” Deltagarna var ungdomsledare på lokal- och riksplan från fyra olika samfund, och vi fick samtala både om de utmaningar och de vägar framåt som vi tycker oss se från våra respektive horisonter.
Trots vissa skillnader mellan traditionerna fanns det påfallande stor samsyn i vår analys. Vi fick tala om behovet av att som ungdomsledare inte bara presentera färdiga svar, utan att även göra klart hur vi har kommit fram till dessa svar. Vi fick tala om det farliga i att utmana till beslut i ett läge där det är känslan snarare än viljan som är det avgörande. Vi fick tala om att hängivenhet kan uttryckas olika, och att vi ibland lurar oss att tro att det är aktivismen snarare än lydnaden som är beviset på vad en människa har i sitt hjärta. Vi fick tala om behovet av äkthet och kärlek, och av att inte kapitulera för konsumismen i vårt västerländska samhälle.
I påfallande hög grad fick vi även tala om generationsskillnader. Jag håller just nu på att läsa boken The Younger Evangelicals av Robert E. Webber (Baker Books 2002). Webber pekar i denna bok på de skiften som har skett inom amerikansk evangelikalism. Han talar om traditionella (1950-1975), pragmatiska (1975-2000) och yngre (2000-) evangelikaler. Symboliska ledare för respektive generation kan sägas vara Billy Graham, Bill Hybels och Brian McLaren. Och trots att jag aldrig tidigare har läst något av Webber måste jag säga att jag fascineras av hur mycket jag känner igen mig i det han skriver.
Den yngre generationen evangelikaler skiljer sig på ett antal olika sätt från generationerna före. De står för ett nyvaknat intresse för traditionen och sakramenten, de har en ny ekumenisk öppenhet och de ser gemenskapen som en av den kristna trons största skatter. Från amerikansk horisont utgör de en kontrast genom att de föredrar små kyrkor före megakyrkor och byggandet av ett starkt centrum före sökargudstjänster. Genom sin förkärlek för teamledarskap, medskapande och interaktivitet är de också en utmaning för ett mer traditionellt ledarskap. Samtidigt är de betydligt mer öppna för en klassisk förkunnelse om synden som uppror mot Gud och om de troendes kallelse att leva i lydnad för Gud – detta i kontrast till den föregående generationen, som i praktiken ofta har definierat synd som ”brustenhet” och som följdriktigt har haft synen både på kyrkan och Gud som den store terapeuten.
Samtalet om detta lär fortsätta. Men helt klart är att den evangelikala trostillhörigheten kan ta sig olika uttryck. Den kyrka som på ett effektivt sätt vill forma lärjungar bland de yngre evangelikalerna har därför all anledning att vara uppmärksam på detta.
OLOF EDSINGER
Teolog och författare,
generalsekreterare för
Salt – Barn och unga i EFS
