Toleransbegreppet i Västvärlden har gått från ”acceptans av att det finns skilda åsikter” till ”acceptans av skilda åsikter”. Den nya toleransen förutsätter att de som anser att en viss uppfattning är problematisk bör omfamna den. Detta har fått konsekvenser på det svenska debattklimatet, skriver Jacob Rudolfsson.
I Expressen 5/4 pekar Publicistklubbens ordförande och den tidigare programledaren Stina Lundberg Dabrowski på två symptom på hur det svenska debattklimatet blivit allt mindre tolerant. Det ena handlar om näthatarna. Lundberg berättar om hur vissa folkvalda väljer att inte debattera vissa ämnen på grund av hot och trakasserier. Det leder till en självcensur som är djupt problematiskt för det öppna och fria samtalet.
Det andra symptomet handlar om en slags ”konsensuselit” som skrämmer dem som vill yttra sig, skriver Lundberg Dabrowski. Hon exemplifierar med hur Norrans politiska redaktör Sakine Madon får höra av sina journalistkollegor ”att hon är modig som vågar skriva om vissa ämnen”. Skrämseltaktiken yttrar sig enligt Lundberg Dabrowski till exempel med att enskilda debattörer stämplas som antifeminister, rasister och antimuslimska, istället för att bemötas i sak. Yttrandefrihet, javisst. Men det finns gränser för vilka som ska få yttra sig annars normaliseras intoleranta åsikter, tycks vara tankegången.
Marcus Birro var inne på samma linje när han i veckan skrev i Expressen om hur toleransen i samhällsdebatten inte sträcker sig särskilt långt i åsikter som rör abort, Gud, dödshjälp och moral där dessa går på tvärs med den ”härskande tyckarelitens”. Istället för att diskutera sakfrågan angrips personen. Birro skriver: ”De jagar inte mina tankar, känslor eller ens åsikter. De jagar mig. Det är jag, inte det jag tycker, som ska ha stryk.” ”Till slut råder det åsiktsdiktatur i Sverige”, varnar han.
Teologen D.A. Carson har lyft fram att i takt med förändringar i det intellektuella klimatet har förståelsen av toleransbegreppet i Västvärlden förändrats. Vi har gått från ”acceptans av att det finns skilda åsikter” till ”acceptans av skilda åsikter”. Den nya toleransen förutsätter att de som anser att en viss uppfattning är problematisk bör omfamna den, eller åtminstone jämställa den uppfattningens sanningsanspråk med sin egen uppfattnings. Men som Carson argumenterar är den samtida toleransen ytterst intolerant då den är blind för sina egna brister och tror om sig själv att den är den moraliskt högstående inställningen.
I ”Tyckandet tyranni” (BV-Förlag 2010) lyfter författaren Kjell O Lejon fram ett antal konkreta exempel på hur denna nya definition av tolerans tar sig uttryck i en svensk kontext. Ett av dessa exempel rör reaktionerna på SEA:s affischkampanj ”Bevara äktenskapet” i Stockholms tunnelbana för ett antal år sedan. RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund krävde då att affischerna med ett rött hjärta med en pil igenom, samt texten ”Bevara äktenskapet Ä mamma, pappa, barn”, skulle förbjudas i tunnelbanan. ”Man undrar hur detta enkla budskap kan upplevas som kränkande, utestängande och homofobiskt?”, undrar Lejon retoriskt.
Stina Lundberg Dabrowski avslutar sin artikel i Expressen med att hänvisa till den brittiske filosofen John Stuart Mill som ansåg att vi måste ”undvika självbekräftelsens sömniga värld och ersätta vår belåtenhet med utmanande argument”. Ett friskt debattklimat uppnås inte genom att vissa obekväma åsikter portas från det offentliga samtalet, utan genom att alla får mötas på den offentliga arenan på samma villkor.
Jacob Rudolfsson, SEA
