0 Objekt

Det finns en god vila i vetskapen om att vi som kristna ledare aldrig kommer att finna den magiska formeln för församlingens tillväxt eller det heliga livets sammansättning. Vi är ständigt i ett interaktivt skeende av tillblivande. Men, ibland kan Gud träffa oss med en liten glimt av hans hemligheter. Vägen in i den skattkammaren är ofta upplyst av uppenbarelser som vuxit fram ur smärta.

Jag fick höra om att några bekanta hade fått säga farväl till sin några månader gamla dotter. Deras första barn. Redan innan födseln var de klara över att flickans grava handikapp gjorde att hon inte skulle leva länge. Kanske ett par dagar. Det blev ändå några månader.

Trots vetskapen om en tidig död älskade de henne totalt. De vågade hänge sig åt detta barn. De valde att leva med henne fastän de inte kunde få någon framtid tillsammans. Hon var ju fullkomlig, för hon var kött av deras kött och blod av deras blod. Hon var reservationslöst älskad. Utseende och funktion hade inte den minsta betydelse. Där Guds ande verkar väcker det brustna, det svaga snarare en djupare och fullkomligare kärlek till liv.

Är inte dessa föräldrars upplevelse något av det närmaste man kan komma Guds hjärta? Han älskar helt och fullkomligt varje människa fastän de flesta till och med kommer att välja att gå ifrån honom. Hemligheten som finns i detta är inte den teoretiska sanningen. Varje svensk församling kan sin frälsningslära och känner till Guds evangelium. Det finns en svårfångad kraft som döljer sig i detta. Varje kristen, varje församling ställs egentligen inför detta val ständigt. Våga älska syndare till den grad att du är beredd att känna lika stor sorg som lycka. Våga närma sig människor som kan tyckas vara fula, dumma, svåra eller inte kommer att klara det. Vi skall vara försiktiga med att ha en mental manual för hur andra skall formas för att passa in i våra liv. Vi kan inte kontrollera andra eller göra deras val. Vi kan bara försöka leva i det tillblivande av helighet där vi älskar allt som har evighetsvärde. Vi kan bara pröva att vara så starka i vår svaghet att vi har fullkomlig tillit till Gud och hans goda syfte för andra så väl som för oss.

Att välja att älska det estetiskt vackra, det människoformade för att det kommit ur mina händer det är ju avgudadyrkan. Det kan kittla vårt ego att bli upphöjd tillsammans med det som beundras, men det finns faktiskt ingen annan plats ledig nära Jesus än tjänarens.

Att däremot ha som kallelse från Gud att skapa musik, konst, litteratur eller forma människor för att återspegla något av den härlighet och skönhet som han har lagt ner i oss i Kristus, det kan få bli hur bra som helst. Och det kan till och med vara hur enkelt och bräckligt som helst. Det kommer ändå alltid att ge Gud äran.

MARIE WILLERMARK
Divisionschef, Frälsningsarmén i Ukraina