Ien intressant artikel om statens relation till religiösa livsval belyser DN:s ledarskribent Erik Helmerson vad han beskriver som en form av ängslighet från lagstiftarnas sida:
”I Sverige brukar staten vara ytterst generös med synpunkter på hur vi ska leva våra liv, men den har hållit sig passiv vad gäller religiösa livsval. Här får man dock känslan av att det handlar mer om vankelmod och valhänthet.
Det visar sig när abstrakta fenomen som ’religiös tolerans’ blir konkreta. Ska vi tillåta slöja i skolan? Är det rätt att omskära unga pojkar? Ska kvinnor och män ha skilda tider på badhusen? Vad gör vi med föräldrar som av religiösa skäl kräver hemundervisning för sina barn?
I USA finns ett starkt civilsamhälle som har en tradition att diskutera och (ibland) lösa denna typ av kontroverser. I Sverige riktar vi blickarna mot staten och hoppas på en lag. Kanske är Skolverkets beslut nyligen, att hänvisa slöjfrågan till enskilda lärare och rektorer, ett steg mot en mer ’amerikansk’ modell. Det behöver sannerligen inte vara av ondo.
’Vi måste hitta lösningar som ingen är nöjd med men alla kan leva med’, sade journalisten Per Wirtén på seminariet. Det är en rimlig hållning, och där är det civila samhällets roll minst lika viktig som statens.”
Ibland tycks det i Sverige finnas en iver att lagstifta och reglera i frågor som bäst löses på lägsta ändamålsenliga nivå Ä enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen. Staten blir därför i sin valhänthet inför vissa frågor inte ett stöd utan en tvångströja.
Ta till exempel frågan om skolavslutningar i kyrkan. Den frågan skulle kunna hänvisas till enskilda skolors samtal med berörda elever och föräldrar, istället för genom myndighetsdirektiv. Värderingar om hur medborgarna ska tycka och tänkta är en annan fråga.
Här har Europa haft en historia med alltför påtagliga exempel där totalitära åsiktsmaskiner helt enkelt kört över samhällets åsiktspluralism. Och i synnerhet tystat eller kapat kyrkornas röst för sina egna ändamål. Valhäntheten och ängsligheten tycks då bytas ut till någon form värdenihilism med fingret på den etiska och moraliska reset-knappen.
I ett intressant tal från i november av Jerzy Buzek, Europaparlamentets dåvarande talman, som gavs i samband med en bönefrukost i Bryssel, berörde han kristendomens påverkan på Europa och belyste självständigheten men också samarbetet mellan de offentliga och religiösa samfunden:
”Genom århundraden har vi byggt en modell där de offentliga institutionerna och de religiösa institutionerna bevarar sin självständighet i varsin domän.
Samtidigt finns det ett absolut behov av samarbete mellan offentliga och religiösa institutioner i många sfärer Ä därför att ett sådant samarbete är viktigt för att tillsammans bygga ett rättvist och rättfärdigt samhälle.
I detta sammanhang är det svårt att inte lägga märke till att i Europa har vi nyligen bevittnat en aggressiv sekularism. Detta är något som jag skulle vilja kalla negativ tolerans. Ett exempel kan handla om frågan om korset i det offentliga rummet. En aggressiv, och i verkligheten intolerant, minoritet skulle vilja stänga inne vår tro i vårt privatlivs lilla låda[Ä]
Historien visar att det tomma rummet som återstår av det borttagna korset har alltid erövrats av totalitära ideologier. Borttagandet av korset har alltid resulterat inte i frigörandet men av förslavandet av människor. Jag är övertygad om att vi inte bara kan rädda vår tro, men genom vår attityd i en sekulariserad värld, kan vi kristna också vara den här jordens salt och ett ljus för alla.”
JACOB RUDOLFSSON
Samordnare
Svenska Evangeliska Alliansen
