Moralismen kan vara hård i det svenska samhället. Ulrika Schenström har förmodligen fått betala ett högre pris efter att ha vänslats med en journalist på krogen än en man i hennes ställning skulle ha fått göra efter ett liknande övertramp.
Just nu ondgör sig många TV-tittare över högbetalda politiker och tjänstemän som erkänt att de gjort sig skyldiga till att betala svarta tjänster – samtidigt som en hel del av tittarna darrar inför vad som skulle hända om myndigheterna kom på dem själva. Moralist kan man vara utan att själv ha hög moral.
Ingen kan förneka att det i det gamla svenska samhället fanns en liknande moralism på samlevnadens område. När ogifta kvinnor blev med barn, dömdes de ofta hårt av många män som inte själva hade varit några föredömen i dygd men som hade kunnat undvika de synliga följderna av sina snedsprång. Moralism sitter i orden, moral påverkar livsföringen.
Å andra sidan är det ju i de konkreta situationerna som moralen prövas. Och många som haft höga ideal har upptäckt att det inte är så lätt att leva upp till dem när det kostar en del extra pengar – eller återhållsamhet – att göra det.
När kristendomen levde stark i det svenska samhället hade man åtminstone ett språk att beskriva den här konflikten på. Man hade av Luther och Paulus i skola och konfirmationsundervisning lärt sig hur svår det var att leva upp till Guds lags krav men också att det finns en väg att gå vidare, nämligen syndernas förlåtelse. Och den erbjöds frikostigt i varje gudstjänst i Svenska kyrkan som svar på den gemensamt lästa syndabekännelsen. När frikyrkorna växte fram knöts den mer till den individuella avgörelsen – och till mer uttalade krav på förändrad livsföring.
Jag vet inte om jag vågar tro på det som en del iakttagare beskriver som en ”återkristning” av det svenska samhället. Det jag tycker mig konstatera är behovet av evangeliets återkomst.
I Jesu budskap fanns det en märklig kombination av radikalitet och nåd. Han skärpte ju lagens krav till den grad att de blev hart när omöjliga att förverkliga. Han visade att äktenskapsbrottet började med lusten efter en annans kvinna och mordet med vredesutbrottet. Naturligtvis var detta också ett sätt att säga: Sluta innan du har gjort dig skyldig till det som inte kan göras ogjort.
Men budskapet var inte moralistiskt. Det fanns i det en nådens port också för dem som visste om sin skuld. Lika chockerande som hans krav kunde vara, var hans nåd mot dem som kände skuld. Och nåden är den kristna trons särmärke. Genom den öppnas möjligheten till en ny början och en ändrad livsstil också för dem som hopplöst dabbat ner sig.
Det finns ont om nåd i den hårda granskningens samhälle. Det har blivit mycket hårdare snålblåst när möjligheten att upptäcka och registrera övertrampen blivit så mycket större. Men sanningen är att ingen är fläckfri. Alla behöver vi förlåtelse och kraft att gå vidare. Granskningen av politiker och tjänstemän är viktig men den är farlig om den sker i benhård moralism.
OLOF DJURFELDT
f.d. chefredaktör Dagen och styrelseledamot SEA
