I Sverige tycks bara den med ”rätt” åsikter åtnjuta yttrandefrihet. Jacob Rudenstrand skriver på ledarplats i Svenska Dagbladet med anledning av debatten kring cancelkulturen och Lars Vilks död om hur yttrandefriheten måste gälla hädelser av både progressiva tabun och religiösa idéer.

Efter konstnären Lars Vilks tragiska död har flera tillskyndare för yttrandefriheten gett sig till känna. I ett öppet och fritt samhälle finns det ingen absolut rätt att slippa bli förolämpad, då både yttrandefriheten och religionsfriheten innebär att även det olämpliga eller kontroversiella får sägas. Det har varit poängen med försvaret av Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund.

Men hur långt sträcker sig viljan att stå upp för yttrandefriheten inom andra områden? På senare tid har allt fler samhällssfärer genomsyrats av en deplattformerings- och cancelkultur. Personer som uttrycker misshagliga idéer eller kontroversiella åsikter utsätts för drev med syftet att de ska tystas och även straffas, genom att förlora arbete, uppdrag eller liknande.

Till och med juridiken har använts mot dem som kritiserat sina meningsmotståndare. Att hovrätten friade tidigare kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) från förtal, efter att hon beskrivit två medlemmar i Muslimska mänskliga rättighetskommittén som ”extremister”, är därför positivt. Kritik – saklig såväl som osaklig – ska bemötas i en öppen debatt, inte i domstolar som ska besluta vilka ord och omdömen som är tillåtna och lagliga.

Vi kan varken lagstifta eller polisanmäla bort sårande påståenden. Det skapar bara ett angiverisamhälle med större spänningar mellan individer och grupper, där den svenska åsiktskorridoren blir allt smalare. Vi behöver helt enkelt lära oss att prata med varandra.

Därför är det välkommet att cancelkulturen är uppe till debatt, bland annat under årets bok- mässa. Samtidigt är det värt att notera att de fall av censuriver och kättarjakt som når mediernas rampljus eller uppmärksammas mest, bara är toppen av det isberg som redan är en verklighet för många vanliga medborgare med avvikande uppfattningar. Även progressiva värderingar – inte bara religiösa idéer – måste gå att ifrågasätta i en fri och öppen debatt.

Nyligen utgavs advokaten Ruth Nordströms självbiografiska bok ”Till de utsattas försvar” (Libris). Förutom att beskriva sitt arbete för flyktingar och offer för människohandel, redogör hon för debatten om det så kallade barnmorskefallet där Nordström biträdde Ellinor Grimmark i hennes önskan att utifrån samvetsbetänkligheter slippa utföra aborter.

Det är ett vittnesmål inifrån vår snäva åsiktskorridor som i dagsläget tränger ut alla som inte bekänner sig till den svenska abortlagstiftningens närmast religiösa status.,

När Nordström var medarrangör till en planerad konferens vid Uppsala universitet om människohandel, där drottningen skulle ha talat, drog sig såväl universitetet som hovet ur efter kritiska artiklar i Aftonbladet och andra medier.

Vilken annan jurist har på motsvarande sätt fått utstå spott och spe för sin klients fullt legitima rättsfall? De röster som i dag pekar på det problematiska i cancelkulturen och vill värna rätten att yttra avvikande åsikter, bedrev alldeles nyss häxjakt på dem som ansåg att abortfrågan var moraliskt komplicerad.

Man kan jämföra med hur liknande krav på avståndstagande från exempelvis RFSU, som var pådrivande i bojkottandet av människohandelskonferensen, knappt har förekommit trots att de öppet propagerat mot den svenska sexköpslagen.

Måttstockarna är uppenbart dubbla.

Samma mönster upprepas i dag med ett alltmer politiserat arbetsliv. Företag förväntas inte bara följa relevanta lagar och regler – de ska även bekänna sig till rätt politisk och etisk lära. Det talas således om ”woke capitalism”. I flera fall har stora techbolag med monopolliknande ställning som Amazon visat vägen och agerat smak- domare över vilka böcker och budskap som anses lämpliga. Nyligen nekades en katolsk bekant till mig anställning inom it-branschen på grund av sitt privata engagemang i en etisk fråga. En gedigen cv till trots gjorde dennes katolskt färgade åsikter rekryterarna illa till mods. Så mycket för de svenska företagsidealen att främja icke-diskriminering och mångfald.

Intressant nog inföll både internationella aborträttsdagen (28/9) och internationella blasfemidagen (30/9) veckan innan Lars Vilks omkom. Även om flera ledande politiker givetvis stämde in i hyllningskören i anslutning till den förra, gäller ändå rätten att häda inte bara religiösa övertygelser – utan också progressiva tabun.

Jacob Rudenstrand

Läs på SvD.se