Les Miserables beskriver en ytterst verklig värld, full av besvikelse och sorg. Samtidigt pekar Les Miserables även på det kristna hoppet och vad ovillkorlig nåd kan betyda. Jacob Rudolfsson skriver en längre artikel om den nyligen Oscarsbelönade storfilmen.
I början av veckan vann Les Miserables tre Oscarsstatyeter, bland annat bästa kvinnliga biroll för Anne Hathaways insats som Fantine. Många har berörts av filmen som på många sätt speglar evangeliet.
Den brittiska, och till SEA närstående organisationen Damaris, som regelbundet distribuerar diskussionsmaterial för filmer, har tagit fram en mängd resurser kring det kristna budskapet i Les Miserables.
Det finns minst två viktiga anledningar till varför Les Miserables berör.
Det första är ett av de tydligaste elementen i musikalen; den mänskliga tragedin att leva i en trasig och fallen värld. Varje karaktär möter oundvikliga besvikelser. Jean Valjean hoppas få börja ett nytt liv, men jagas ständigt av sitt förflutna. Fantine sjunger om ett liv i kärlek och hopp, och livet var värt att leva, även när hennes liv trasas sönder. Utkastad för att tigga på gatorna, säljer hon sitt hår och till slut sin egen kropp. Sjuk och döende sjunger hon:
”Jag drömde förr, för länge sen
när livet log och hoppet tändes
att kärleken var utan gräns
och Gud förlät mig vad som händeÄ
Jag har en dröm att livet blev
nått mer än helvetet jag lever
nått annat än det liv jag ser
men livet dödade min dröm.”
Den unga Cosette sjunger ”uppe i himlen finns ett slott”, om ett annat liv, där hon slipper tvångsarbeta hos sina fosterföräldrar. Eponine sjunger om en ensam, obesvarad kärlek i ”För mig själv”. En grupp unga studenter äcklas över att de fattiga förtrycks, och drömmer om en revolution.
Det går en röd tråd av hjärtskärande mänsklig tragedi igenom Les Miserables. Finns det hopp? Finns det mening? Finns det en väg ut ur orättfärdigheten och mörkret? Finns det en nystart?
Frågor som dessa kan knappast besvaras av en självtillräcklig sekulär humanism. Det är som mannen i Stephen Cranes dikt som frågande säger till universum: ”Herrn, jag existerar”, varpå universum torrt replikerar: ”Det faktumet har inte skapat i mig någon känsla av förpliktelse”. Om människan bara är en produkt av opersonliga processer finns det ingen grund för en yttersta mening och därmed inget hopp ur mänsklig tragedi.
Det andra skälet till att Les Miserables berör är hur svaret på längtan efter hopp och mening uttrycks i hur människor gensvarar på den ovillkorliga nåden. En man ödmjukas och lever, en annan förhärdas och dör.
Historien börjar med att Jean Valjean blir villkorligt frigiven efter 19 år i fängelse. Fortfarande hänger domen över honom och han kan inte börja om på riktigt. I förtvivlan återvänder han till ett liv i brottslighet.
Han fångas av polisen efter att ha stulit silver från en kyrka, där han erbjöds husrum av en biskop. Men när han förs tillbaka till kyrkan sker något oväntat. Biskopen förnekar stölden och insisterar på att silvret var en gåva, och ger Valjean även ett par dyrbara silverljusstakar.
Valjean förtjänar att återvända till fängelset men visas istället nåd. Inte bara förlåtelse för sina synder, utan får också en värdefull gåva. Detta är kärnan i Les Miserables. Nåden förvandlar Valjean. Han sjunger:
Mitt liv var ett krig, det var ingen som vannÄ
Jag lät den mannen nå min själ.
Han såg på mig som på en broder.
Han trodde på mig.
Han gav mig modet.
Han sa: ”Ditt liv är vigt åt Gud.”
Men är det sant?
Och jag som hatade min värld.
För världen gjorde likadantÄ
Den skammen skär inom mig som en kniv.
Han sa till mig: ”Du har en själ.”
Hur vet han det?
Finns det en mening med mitt liv?
Finns det en väg? Finns det en själ?
Söker nå, men faller fritt
Alla stjärnor bleknar bort
när jag stirrar mot ett stup
in i själens dunkla djup.
Jag ska fly ifrån det liv
som har varit Jean Valjeans.
Jean Valjean finns inte mer.
En annan tid ska börja nu!
Valjean börjar ett nytt liv som monsieur Madeleine och blir fabriksägare samt borgmästare, fast besluten att leva bättre liv, göra en skillnad i världen, och hjälpa andra. Samtidigt jagas han av inspektör Javert med en obändig överlåtelse till lagen. Valjean förtjänar ingen nåd.
Kontrasten mellan de båda männen är tydlig. Valjean är beslutsam att leva ett liv värdigt den nåd han tagit emot, till och med så att han är villig att offra sitt liv. Javert å andra sidan sätter sin stolthet i att han lever i enlighet med lagen. Men när den legalistiske Javert får smaka på samma nåd, tvivlar han på sin egen självtillräcklighet och betraktar i slutändan livet som ett ”helvete”. Den ovillkorliga nåden Ä ”detta monster” i Javerts ögon, som Victor Hugo skriver i romanen Ä blir för mycket för Javert och han begår självmord.
Les Miserables beskriver en ytterst verklig värld, full av besvikelse och sorg. En värld där vi frågar oss om det finns hopp för de sjuka? För de som förföljs av gamla synder? För de som lider och förtrycks? Om det finns möjlighet att börja om på nytt och inte bara drömma om tider då livet log, hoppet tändes och Gud förlät det som hände?
Les Miserables besvarar de frågorna med ett rungande ”Ja!” med hopp om en ljus framtid. Det finns ett sätt att börja om på nytt. Det finns nåd som befriar oss från det förflutnas bojor och som leder oss till Gud. Musikalen avslutas med:
”Det är den sången som förkunnar du blir aldrig slav igen!
När ditt hjärta börjar slå
i samma takt som trummans slag
Då, är det dags att börja gå
mot en morgondag!
I ljuset av evangeliet är Les Miserables inte bara upplyftande; den påminner oss om vad frälsningen innebär.
Jacob Rudolfsson, samordnare
