0 Objekt

Om Gud är kärlek, varför kan han inte helt enkelt förlåta människans synd? Är korset moraliskt motbjudande eller är det absolut nödvändigt? Varje generation har haft att brottas med dessa frågor. Det skriver Jacob Rudolfsson.

Predikan om korset har alltid varit central för kyrkan livs och uppdrag. Ta bort det ställföreträdande offret från kristen teologi och förkunnelse, och evangeliets hjärta försvinner. De goda nyheterna blir inte längre att Kristus frivilligt gav sitt liv på korset och tog det straff som vi förtjänade, utan reduceras till antingen enbart en romersk avrättning eller karikeras som ”kosmisk barnmisshandel”.

Missionsuppdragets exklusiva sanningsanspråk slätas därför över i försök att nå samförstånd. Frälsningen reduceras till en subjektiv känsla av välbefinnande och den historiska förankringen i Golgata blir en ”tankekonstruktion”.

Det är knappast i linje med Jesu egna ord: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh 3:36)”. Paulus uttrycker det så här: ”av födseln var vi vredens barn, vi som de andra” (Ef 2:3). För att anknyta till pastorn John Pipers förord i standardverket ”Pierced for Our Trangresssions”(Crossway, 2007): Av naturen förtjänade jag Guds vrede samt att uthärda ”evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet” (2 Tess 1:9). Jag var död ”genom [mina] överträdelser och synder” och en av ”olydnadens människor” (Ef 2:1-2).

Det enda hoppet fanns inte i en subjektiv känsla av välbefinnande. Utan om Guds vishet fann ett sätt för Guds kärlek att tillfredsställa Guds vrede över synden så att jag kunde bli ett Guds barn. Det var det som Jesus åstadkom i historien:

”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom” (Jes 53:5-6). Eftersom ”Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom” (1Thess 5:9-10).

Guds son bar villigt Guds straff i mitt ställe. Om människor i modern tid betraktar korset Ä den största kärlekshandlingen i historien Ä som moraliskt motbjudande är det inget mot hur de första kristnas samtida såg det: ”[V]i förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (I Kor. 1:23-24).

Försoningsläran är inte bara en akademisk diskussion. Evangeliets innebörd hänger på det.

Jacob Rudolfsson, samordnare SEA