Det mest bibliska förhållningssättet till den nuvarande epidemin torde vara tvåfaldig: Å ena sidan rannsaka oss själva, och därefter också utmana vår icke-troende omgivning, för att se om det finns områden i våra liv där vi har levt som om vi klarade oss själva utan Gud. Å andra sidan praktisera den tro, det hopp och den kärlek som vi genom Kristus har blivit välsignade med. SEA:s Olof Edsinger skriver om ett kristet förhållningssätt till coronakrisen.

Bland kristna i hela världen diskuteras det just nu vad vi ska dra för slutsatser av coronapandemin. Kommer den från Gud? Kommer den från djävulen? Är det rentav ateisterna som har rätt: att den är ett uttryck för att Gud inte existerar, eftersom en god och allsmäktig Gud inte skulle kunna tillåta något sådant att drabba oss?

Kopplat till detta diskuteras det även hur Gud kan tänkas agera i det nya förbundet. Är det verkligen god teologi att i dag hänvisa till Herren som källa till sådana saker som sjukdom och katastrofer? Visst vet vi att Gamla testamentets domshandlingar kunde ta sig denna typ av uttryck. Men i dag? I det nya förbundets tidsålder?

Ingen av dessa frågor har något enkelt eller kortfattat svar. Tvärsäkerhet passar sig dåligt både när det gäller lidandets problem och ramverket för Guds handlande i den här världen. Sant är förstås att den Gud som träder fram mellan Bibelns pärmar är god. ”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”, skriver aposteln Jakob (Jak 1:17).

Men i någon mening måste vi ändå konstatera att allting som sker i den här världen sker inom räckvidden för Guds allmakt. Om inte annat är det ju detta vi kan utläsa av Uppenbarelsebokens texter. Trots allt det hemska som enligt denna bok kommer att drabba den här världen – och i viss mån redan har drabbat den – är det hela tiden Lammet som sitter på tronen. Guds allmakt är och förblir orubbad.

Som teologen Don Carson uttrycker det i sin bok How Long, O Lord? med underrubriken Reflections on Suffering and Evil: ”Gud står bakom det onda på det sättet att inte ens det onda sker utanför gränserna för hans allmakt, och ändå är han inte moraliskt ansvarig för det onda: ansvaret ligger alltid på sekundära aktörer, på sekundära orsaker. Å andra sidan står Gud bakom det goda på det sättet att det inte bara sker inom gränserna för hans allmakt, utan så att han alltid är ansvarig för det, och så att andra aktörer bara kan sägas stå bakom det i härledd bemärkelse.”

Gällande Herrens förmåga att än i dag kommunicera till oss människor genom sådant som sjukdom och katastrofer, kan det vara intressant att lyssna in vad reformatorn Martin Luther hade att säga i frågan. I den korta utvecklingen till Luthers Lilla Katekes, i Sverige utgiven 1878 och stadfäst av kung Oscar II, kan vi läsa (punkt 106): ”De olyckor som träffar människorna bör vi inte anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, 1) de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men 2) de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud.”

Detta behöver inte tolkas som att katastrofer av det slag vi just nu befinner oss i skulle vara designade av Herren själv. Inte heller måste de betraktas som domshandlingar från Gud över en avfallen mänsklighet. De kan förstås vara det, utan att vi som Guds folk har fått tydlig uppenbarelse om detta. Men hur det än är med den saken, kan det alltså finnas konstruktiva konsekvenser även av en tragisk företeelse som en världsomfattande pandemi. I alla fall om vi tar Martin Luther på orden:

  • För dem som inte känner Herren är det ett tillfälle att vända om till honom som ensam har kontroll i en tid då tillvaron som helhet kan upplevas skaka.
  • För dem som känner Gud är det ett tillfälle att praktisera den tro, det hopp och den kärlek som den helige Ande har väckt till liv i deras hjärtan.

Som jag beskrev i ett nyhetsbrev i höstas berättas det om den tidiga kyrkan att några av de händelser som ledde till störst antal omvändelser till den kristna tron var de epidemier som drabbade romarriket under 2- och 300-talet. Samtidigt som uppemot en tredjedel av befolkningen dog, utmärkte sig nämligen de kristna för sin omsorg både om sina egna och om sina icke-kristna grannar. Inte minst var det de troendes evighetshopp som kom att bli avgörande i detta. Guds folk kunde helt enkelt finna en mening och ett hopp även i en situation som de flesta andra bara upplevde som kompakt mörker.

Det mest bibliska förhållningssättet till den nuvarande epidemin torde mot denna bakgrund vara tvåfaldig: Å ena sidan rannsaka oss själva, och därefter också utmana vår icke-troende omgivning, för att se om det finns områden i våra liv där vi har levt som om vi klarade oss själva utan Gud. Å andra sidan praktisera den tro, det hopp och den kärlek som vi genom Kristus har blivit välsignade med.

Under sådana omständigheter är det ingen tvekan om att även en coronakris kan visa sig ha positiva effekter!

Olof Edsinger, generalsekreterare