I det senaste numret av ALT:s tidskrift Hybrid skriver ALT-läraren Fredrik Wenell en artikel på temat ”Evangelikal politisk teologi i ett kulturkristet samhälle”. I artikeln tar han spjärn mot organisationerna SEA och Apologia, som han menar har hamnat fel i sitt (vårt) engagemang gällande identitet och sexualitet, eftersom vi utgår från en för alla människor gällande skapelseordning. SEA och Apologia, står det i artikelns Abstract, ”reproducerar en teologi för en förlorad majoritetsposition” vilket ”leder till ett apologetisk och kulturellt defensivt förhållningssätt”. I stället för detta borde vi bejaka vår ”marginaliserade position i det sekulära samhället … som utgångspunkt för en ny missionsförståelse” (s 190).
Denna förståelse, förstår man av artikeln som helhet, har inga förväntningar på en gemensam skapelseetik. Inte heller på någon naturlig lag eller naturrätt, för att tala med katolikerna. I stället utgår den från den förvandling som kan uppstå om och bara om vi får ett personligt möte med Kristus. Ett kristet engagemang i politiska och apologetiska frågor blir i och med detta jämförelsevis ointressant, i alla fall om det riktar sig till icke-troende; det enda som legitimt kan bidra till ett kristet samhällsinflytande är enskilda individers omvändelse till Jesus som Herre och Frälsare. ”Församlingens uppdrag är … i första hand att söka sin stads bästa genom att i ord och handling vittna om Jesus,” skriver Wenell med hänvisning till René Padilla (s 191). Och med hänvisning till Lesslie Newbigin: ”Det är med och genom evangeliet som [församlingen] bidrar och inte genom att anknyta till en av alla omfattad och accepterad sanning – vare sig den är grundad på en kristen kultur eller föreställningen om en naturlig lag” (s 197).
Både Wenells kritik av SEA och Apologia, och hans förslag på alternativ, är givetvis högintressanta att analysera. I viss mån kan den nog också förklara den skepsis som vi ibland möter på SEA, inte minst från anabaptiskt håll. Samtidigt bjuder Wenell på en i många stycken frustrerande läsning – inte minst för att han på avgörande punkter misstolkar vad vi på SEA står för. I den här artikeln vill jag därför bemöta några av dessa felaktigheter, men också förklara hur vi faktiskt resonerar kring vårt engagemang i olika samhällsfrågor.
Wenells metod
Men först en introduktion till Fredrik Wenells metod. I sin analys utgår han från fyra texter av undertecknad och Stefan Gustavsson. En av dessa är min bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan (SEA 2015), medan de andra tre är artiklar ur antologin Bekänna färg (Apologia 2019). Wenell konstaterar:
Det är texter som framför allt riktar sig till kristna läsare för att ge dem argument för vad författarna beskriver som en klassisk kristen tro, men eftersom hbtq-fältet i allra högsta grad rör den kristna trons relation till samhället kan publikationerna läsas som en sorts politisk teologi. (s 193)
Redan här kan man förstås reagera. Både för mig och Stefan är det självklart att vi formulerar oss olika beroende på om vi talar om dessa frågor för en kristen eller en sekulär åhörarskara. Faktum är att Stefan inleder sin artikel i Bekänna färg med en tydlig disclaimer:
Följande två kapitel begränsar sig medvetet till de principiella frågorna: Vad säger Bibeln? Hur ska vi som kristna se på samkönade sexuella relationer i ljuset av de bibliska texterna – och då allra främst Romarbrevets första kapitel? Utgångspunkten för mig är boken Välkomna varandra! och det projekt som bokförlaget Libris har startat för att få fler kristna att omfamna samkönade sexuella relationer som något gott och rätt. (s 68)
Wenell friskriver sig dock från denna kritik genom att slå fast: ”Anspråket är inte att göra en uttömmande analys av organisationernas politiska teologi som sådan och inte heller värdera deras syn på teologin om sexualitet” (s 193). I stället gör han vad som ibland kallas för en diskursanalys:
I en diskursanalys riktas intresset mot språket. Det handlar om vilka sorters logiker och förutsättningar som gör texterna möjliga – hur författarna beskriver vissa fenomen, sammanhang eller handlingar. Anspråket är alltså inte tala om vad författarna egentligen tycker, tänker eller menar, snarare är diskursmetodens mål att beskriva den diskurs som möjliggör sättet att argumentera. (s 194)
Som jag ser det är det här både en styrka och en svaghet med Wenells artikel. Styrkan ligger i att man inte måste läsa in någon kritik av SEA:s och Apologias teologiska förståelse av de aktuella frågorna. (Var Wenell står i dessa framgår inte tydligt av artikeln.) Svagheten ligger i att det blir svårt att respondera på Wenells resonemang. Han gör ju inte några anspråk på att diskutera vad vi faktiskt tycker, utan vad vi har som utgångspunkt och vad vi (medvetet eller omedvetet) kommunicerar. Och frågan blir ju då vem som kan sägas ha tolkningsföreträde när vi landar i olika slutsatser: Är det jag, som författare av min egen text, som avgör vad jag tycker – eller är det den ”diskurs” som Wenell tycker sig utläsa av densamma?
Till saken hör förstås att även Wenell utgår från en diskurs. Så vitt jag kan bedöma är det en syn både på församlingen och dess uppdrag som i allt väsentligt överensstämmer med den anabaptistiska traditionen. Något som alltså inte sägs explicit i texten, men som lyser igenom i flera av Wenells utgångspunkter.
Oavsett vem som kan sägas ha tolkningsföreträde i de aktuella frågorna vill jag här redogöra för några punkter där jag uppfattar att Wenell på ett avgörande sätt har missuppfattat vad jag och Stefan Gustavsson står för. I anslutning till detta försöker jag förklara hur vi på SEA resonerar kring vårt engagemang gällande identitet och sexualitet i det offentliga rummet. Slutligen drar jag ihop säcken med en presentation av de teologiska traditioner som finns representerade i SEA:s medlemskår.
Missuppfattningar – och halmgubbar
En bärande bjälke i Fredrik Wenells kritik av SEA:s och Apologias samhällsengagemang är att vi utgår ifrån en skapelseteologi som betraktar Guds ordningar i skapelsen som normerande även för samhället i stort. Själv företräder han i stället en hållning som enbart utgår ifrån den andra trosartikeln, med den personliga tron och omvändelsen till Kristus som centrum. Jag återkommer längre fram till varför jag inte anser att skapelse- och frälsningsplanet ska spelas ut mot varandra, men som analys betraktat är det här ändå en okontroversiell iakttagelse. Vi resonerar helt enkelt olika.
Det mer uppenbart problematiska infinner sig i stället i Wenells koppling mellan skapelseteologin och tron på en kristen kultur:
Den skapelsediskurs om samkönade relationer och kön som Edsinger och Gustavsson argumenterar för förutsätter en styrningsrationalitet där skapelsens ordning har varit grunden för det svenska samhället och tagit sig uttryck i talet om kristna värderingar. Den styrningsrationalitet som den evangelikala skapelsediskursen utgår ifrån är att den svenska kulturen har lämnat de egentliga kristna värderingar som den växt fram ur och bekräftar det som Bibeln beskriver som orent och omoraliskt. Den styrningsrationalitet som borde prägla samhället gör det inte längre, vilket kan ses i talet om samkönade relationer. (s 203)
Och lite senare:
Det som håller på att gå förlorat är de kristna värderingar som byggt den kristna kultur och den tradition som har lagt grunden i Sverige. … Det framställs som en diskursiv kamp där den evangelikala skapelseteologiska diskursen anknyter till idén om ett kulturkristet Sverige genom att visa på vad värderingarna egentligen innebär. Kampen handlar om det kulturkristna Sverige, kristna värderingar i ett samhälle byggt på en kristen tradition. (s 205–206)
Wenells formuleringar får mig verkligen att studsa till. I mitt samhällsengagemang i frågor gällande identitet och sexualitet har jag nämligen aldrig argumenterat utifrån att Sverige ska bli mer (kultur)kristet! I stället har jag utgått från vetenskap och beprövad erfarenhet.
Till exempel har jag påtalat det faktum att mänskligheten är uppdelad i två biologiska kön och att det är önskvärt att de flesta barn får växa upp med båda sina föräldrar. I relation till kristna har jag ibland gjort en poäng av att Bibeln, vetenskapen och erfarenheten i dessa frågor talar samma språk, vilket är en konsekvens av att vi befinner oss på skapelseplanet – alltså det plan där alla människor, oavsett tro, delar samma grundläggande villkor. Men just för att villkoren är desamma, har jag i dessa frågor inte sett något behov av att hänvisa till Bibeln; i stället har jag utgått från de källor till sanningssökande som åtminstone borde ha samma auktoritet bland sekulära som bland kristna – nämligen (än en gång) vetenskap och beprövad erfarenhet.
En avgörande förklaring bakom denna strategi är att frågorna gällande identitet och sexualitet har en unik ställning även i Bibeln, eftersom de presenteras och får sina konturer redan i skapelsetexterna. Det är alltså Första Moseboken 1–2 som ringar in båda dessa områden, vilket i sin tur vittnar om deras allmängiltighet. Samma sak understryks i Tredje Moseboken, där Gud är tydlig med att även icke-israeliter förväntas leva enligt skapelsens ordningar för sexualitet och familjebildning:
Ni ska inte orena er med något av detta, för med allt sådant har de hednafolk orenat sig som jag driver bort för er. Genom detta har landet blivit orenat, och jag har straffat det för dess missgärning så att landet har spytt ut sina invånare. Ni ska därför hålla fast vid mina stadgar och lagar, och ingen av er ska ägna sig åt något av detta avskyvärda, vare sig han är infödd eller är en främling som bor ibland er. (3 Mos 18:24–26)
Om Gamla testamentets sexualetik bara hade varit normerande för Israels folk, hade det ju varit meningslöst att – som här – kritisera hedningarna för att de lever i strid mot dessa skapelsegivna ordningar.
På motsvarande sätt kan vi se att SEA resonerade i samband med Bevara äktenskapet-kampanjen 2006. Argumenten för att inte göra äktenskapet könsneutralt var vare sig Bibelns lärjungaundervisning eller Sveriges historia som ”kristen nation”. I stället var det barnens rätt att i möjligaste mån få relatera till sina biologiska föräldrar, samt risken med att definiera om äktenskapet utan att först slå fast vad ett äktenskap faktiskt är. Alltså sådant som kan beskrivas just som vetenskap och beprövad erfarenhet – i det här fallet juridik och filosofi, liksom en historisk erfarenhet av att en undermåligt grundad omdefiniering av äktenskapet i en riktning (i Sveriges fall könsneutralitet) tenderar att leda till omdefinieringar även i andra riktningar (t ex polyamori och öppna relationer). SEA argumenterade till och med för en civilrättslig lösning där kyrkorna fråntas vigselrätten i utbyte mot att äktenskapsbegreppet fördes tillbaka till den religiösa sfären.
Den andra avgörande missuppfattningen från Wenells sida märks mer i hur han själv väljer att markera mot SEA och Apologia än i vad som står i våra faktiska texter. I artikelns slutkläm slår han exempelvis fast:
Det finns inte, och har egentligen aldrig funnits, någon kristen kultur som kyrkan behöver ta ansvar för, vare sig det handlar om skapelsegivna rättigheter för individer eller moral grundad på skapelseordningar. (s 220)
Än en gång blir det här väldigt förvirrande. Jag har nämligen aldrig hävdat att vi ”behöver ta ansvar” för att upprätthålla en kristen kultur i Sverige! För mig är engagemanget i frågor gällande identitet och sexualitet i stället en följd av kyrkans diakonala ansvar:
När samhället går i en riktning som är skadlig för dess egna invånare, bör vi som kristna vara salt och ljus och peka i den riktning som vi – utifrån vårt förtroende för Gud som Skapare, och med stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet – anser är det bästa för befolkningen i stort. Inte minst gäller detta för extrema ideologier som trans och queer, som just nu skördar ett stort antal offer inte minst i den unga generationen – just det som var temat för en av mina artiklar i Bekänna färg.
Wenell påpekar flera gånger att den nuvarande svenska kulturen har gått över från en kristet präglad världsbild till en postmodernt individualistisk och relativistisk kultur. Kopplat till queerideologin skriver han därför:
Den queerideologi som Edsinger hävdar har tagit majoriteten som gisslan, kan alltså förstås som en följd av de mer grundläggande förändringar som skett av den sociala föreställningsvärlden. Det är möjligen bara en minoritet som delar queerideologins syn på kön, men om Taylor och Trueman ger en korrekt beskrivning av den moderna sociala föreställningsvärlden är den expressiva individualismen majoritetens sätt att förstå hur tillvaron hänger ihop. Queerideologin är alltså inte nödvändigtvis ett brott med majoritetens diskurs utan snarare en radikal, men logisk, konsekvens. Vad som anses vara naturligt är för de flesta inte längre relaterat till en biologisk skapelseordning given av Gud, eller något annat utanför den enskilde, utan till en instrumentell rationalitet styrd av viljan att vara autentisk mot sig själv. (s 213–214)
Wenells slutsats av detta är att den tro på en stabil könsidentitet och på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna som satte sin prägel på den ”kristna kulturen” är överspelad i Sverige, och att det därför bara blir bakåtsträvande att gå tillbaka till en sådan hållning. Men i samma veva underkänner han ju också det vetenskapliga perspektivet på dessa frågor (för, än en gång, skapelsetexterna och vetenskapen talar precis samma språk), och reducerar dem till en exklusiv kristen efterföljelseetik:
Jag menar därför att såväl SEA som Apologia dels inte i tillräckligt hög grad tar i beaktning att det inte längre finns någon enhetlig kulturkristendom att tala om, dels att det från början var ett teologiskt felslut. Den kristna kulturen anknyter visserligen till den svenska nationens kristna tradition, men ur ett evangelikalt teologiskt perspektiv är det en kristen kultur som bygger på värderingar som gjorts oberoende av dess relation till Jesus. (s 214)
Här menar jag, å min sida, att det blir uppenbart var den stora svagheten i Wenells eget resonemang visar sig. Genom att driva linjen att sann förvandling av människors tänkande även i frågor som Bibeln förlägger till skapelseplanet förutsätter en personlig tro på Jesus, reducerar han dessa frågor till en lärjungaetik som aldrig kan försvaras i relation till samhället i stort, utan bara inom den kristna församlingen.
Därmed försvinner den diakonala dimensionen av att hjälpa ett samhälle som lever i strid både med Bibeln och vetenskapen att komma på rätt köl. Ännu ett citat:
Det teologiska problemet med SEA:s och Apologias sätt att argumentera i relation till den sexuella moralen blir därför att den utgår från en kulturkristendom där det är möjligt att anknyta till kristna värderingar som naturliga och biologiskt självklara. Men det är inte moralen, eller att Sverige inte längre är kristet, som är det svenska samhällets problem, utan att människor i allt för lite utsträckning bekänner Jesus som Herre. Ordningen i en evangelikal politisk teologi bör därför vara bekännelse till Jesus först och sedan moralisk mognad, men kulturkristendom tenderar alltså att vända på ordningen. (s 213)
Wenell hävdar helt enkelt att SEA och Apologia försöker få svenskarna att leva som lärjungar, utan att först överlåta sig till Kristus. Det är en allvarlig anklagelse av två kristna (och därtill evangelikala!) organisationer, som ärligt talat gör mig ledsen. Men än en gång brister argumentationen på ett antal punkter jämfört med vad vi faktiskt står för:
1) Vare sig SEA eller Apologia använder sig av kulturkristendoms-argumentet. Faktum är att vi i samhällsdebatten inte ens argumenterar utifrån Bibeln. I stället argumenterar vi – som sagt – utifrån vetenskap (såväl biologi som juridik och filosofi) och beprövad erfarenhet. (Att merparten av det texter som Wenell utgår ifrån är skrivna för en kristen läsekrets skymmer möjligen detta faktum, men å andra sidan hymlar vi inte med dessa texters målgrupp.)
2) Vare sig SEA eller Apologia anser att frågor som hör till efterföljelsen ska drivas som opinionsbildning eller med krav på lagstiftning. Men hela poängen här är ju att frågor gällande identitet och sexualitet förvisso fördjupas genom efterföljelsen av Kristus, men att det redan på skapelseplanet finns ett budskap kring dessa som är sant och nyttigt för oss alla. Till exempel att mänskligheten består av två kön, att äktenskapet och familjen är grunden för ett sunt samhällsbygge och att trohet i relationer är ett gott ideal inte minst med tanke på det uppväxande släktet.
3) Genom att Wenell i stället förlägger alla etiska frågor till Jesusefterföljelsens domäner – det jag själv kallar för frälsningsplanet – måste han i praktiken relatera till dem som helgelse. Och helgelse kan vi självklart inte lagstifta om. Vi kan inte begära att sekulariserade svenskar utan Guds Ande ska leva i enlighet med bergspredikans etik!
4) I och med detta tvingas Wenell kontrastera det han anser vara SEA:s och Apologias hållning mot sin egen hållning om ”bekännelse till Jesus först och sedan moralisk mognad”. Men detta är alltså en konstruerad motsättning. Även för mig är det nämligen självklart att helgelsen växer fram utifrån ett möte med Jesus och med den helige Andes understöd. Wenell slår helt enkelt in öppna dörrar. Förklaringen till detta ligger rimligen i att han har bestämt sig för en ”diskurs” som vare sig SEA eller Apologia känner igen sig i, och heller aldrig har argumenterar för.
5) I praktiken innebär detta att Wenell i denna fråga ägnar sig åt halmgubbe-retorik: Han börjar med att tillskriva oss en hållning som vi inte har, för att sedan såga både denna hållning och den strategi som vi använder oss av. Om det inte finns någon allmänmänsklig etik eller naturlig lag/naturrätt på skapelseplanet blir ju all etisk vägledning beroende av kristen helgelse – och följdriktigt blir Wenells anklagelse mot SEA och Apologia att vi försöker ”kristna” den svenska befolkningen genom opinionsbildning, när vi i själva verket hänvisar till den skapelseetik som han själv förnekar …
6) Sist men inte minst väcker det frågan om hur kristna som med tron som utgångspunkt kämpar för fred, klimatfrågor eller en generösare migrationspolitik ska förstås. Försöker de också vända på ordningen mellan moralisk mognad och bekännelse till Jesus? Och om inte – vari består den avgörande skillnaden mellan dessa frågor och de som Wenell kritiserar SEA och Apologia för att driva?
SEA:s medlemskår
Fredrik Wenell inleder sin artikel med att hänvisa till Lausannedeklarationen. Samtidigt som han i sina huvuddrag bejakar denna, kritiserar han den för att vara otydlig i fråga om ecklesiologin – alltså synen på den kristna församlingen. Han pekar på att en av Lausannerörelsens mest inflytelserika teologer, sydamerikanen René Padilla, tidigt kritiserade konceptet kulturkristendom – med dagens evangelikala Trumprörselse som modernt och avskräckande exempel.
Samtidigt tycker jag att han ägnar onödigt lite uppmärksamhet åt Lausannedeklarationens femte huvudparagraf. Där kan vi läsa följande:
Vi hävdar att Gud är alla människors både skapare och domare. Vi bör därför dela Guds angelägenhet att rättvisa och försoning ska råda i hela det mänskliga samhället och att människor ska befrias från varje slag av förtryck. Eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon en inneboende värdighet, oberoende av ras, religion, hudfärg, kultur, klass, kön eller ålder. Alla människor bör därför respekteras och tjänas, inte exploateras.
Vi bekänner både våra försummelser och att vi ibland har betraktat evangelisation och socialt ansvar som oförenliga med varandra. Fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt. Båda är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus.
Budskapet om frälsning innesluter också ett budskap om dom över varje slag av alienation, förtryck och diskriminering. Vi bör således inte vara rädda för att fördöma det som är ont och orättvist, varhelst detta existerar. När människor tar emot Kristus blir de födda på nytt in i hans rike, och måste då söka att inte bara i sina egna liv uttrycka dess rättfärdighet utan också utbreda den mitt i en orättfärdig värld. Den frälsning vi gör anspråk på bör förvandla oss ifråga om hela vårt personliga och sociala ansvar. Tron utan gärningar är död.
För oss på SEA har det här varit en avgörande text. Ja, man skulle faktiskt kunna säga att det är just på grund av det som står här som vi har valt att engagera oss i de frågor som Wenell kritiserar oss för att driva.
Till saken hör att John Stott, som var Lausannedeklarationens huvudförfattare, i sin bok Issues Facing Christians Today(1984) valde att gå igenom en mängd olika frågor som evangelikala kan ha skäl att inkludera i sin kallelse till socialt ansvar – däribland abort, äktenskap, samboskap, skilsmässa och samkönade relationer.
Detta kan självklart ske på olika sätt och med olika utgångspunkter. När jag var nytillträdd generalsekreterare för SEA skrev jag därför en text där jag beskrev några traditioner som jag bedömde fanns representerade i SEA:s medlemskår i fråga om kyrkans samhällsansvar. Jag sammanfattade dem så här:
- Den evangelisk-lutherska, som på många sätt har präglat Sverige på grund av Svenska kyrkans storlek. Här talar man om ett kristet samhällsengagemang utifrån tvåregementsläran, som skiljer mellan det världsliga regementet – där det är skapelseordningens etik som behöver dominera – och det andliga regementet – där det är bergspredikans etik som gäller.
- Naturrätten, som i första hand förknippas med katolska kyrkan, men som har gett impulser till betydande delar av den evangeliska kristenheten. I likhet med tvåregementsläran motiverar man här ett kristet socialt och politiskt engagemang utifrån den allmänna rättsuppfattning som finns nedlagd i oss människor genom samvetet (jfr Rom 2:14).
- Den anabaptistiska, som är en separat gren av den protestantiska reformationen och som är viktig för flera av Sveriges frikyrkosamfund. Här markerar man ofta en kritisk distans till staten, och i vissa fall också till samhället i stort. Bergspredikan är ledstjärna för livet som helhet, och samhällspåverkan bör i första hand ske indirekt: genom att förverkliga Guds rikes principer i församlingen.
- Den pentekostala, som är den tongivande i delar av pingströrelsen. Här tonas apologetiken och den politiska aktivismen ned, till förmån för en betoning av Andens förvandlande kraft i den pånyttfödda människan. Samhällsengagemanget uttrycks inte i att försöka förändra eller argumentera med människor som inte är kristna, utan att – fyllda av den helige Ande – vara vittnen om ett annat sätt att tänka och vara.
- Dominion Theology, som har många företrädare i den internationella pingst- och trosrörelsen. Här beskriver man sitt samhällsengagemang som att försöka påverka politiken i så kristen riktning som möjligt. Idealbilden är den ”kristna nationen”, som är så starkt präglad av de bibliska värderingarna att även lagstiftningen harmonierar med en kristen lärjungaetik.
I anslutning till detta skrev jag att jag i första hand valde att se denna mångfald som en tillgång i SEA:s arbete: ”När det gäller SEA som organisation har vi inte tagit ställning för någon enda av dessa teologier, och jag kan själv se poänger med dem alla. Över tid hoppas jag därför att alla SEA:s medlemmar ska känna att de bekräftas i åtminstone någon del av det förhållningssätt som är deras eget.”
Jag avslutar gärna den här artikeln med att säga detsamma. Syftet med min respons på Fredrik Wenells text är inte att vare sig förorda eller brännmärka någon enskild kristen tradition. Men när jag blickar ut över den evangelikala världen kan jag konstatera att SEA:s engagemang i frågor gällande identitet och sexualitet inte på något sätt sticker ut, utan tvärtom förenar evangeliska allianser över hela världen. Dessa frågor hade en tydlig plats även på Lausannerörelsens kongress i Seoul 2024, där jag själv ombads att agera ämnesspecialist på fördjupningsspåret Sexuality and Gender.
Den hållning som Wenell företräder har absolut en hemortsrätt i den globala evangelikala rörelsen. Faktum är ju att SEA och Apologia bejakar de flesta av de sanningar som den betonar – vi köper bara inte att det anabaptistiska synsättet ska sätta de gränser som Wenell anger för vårt samhällsengagemang. Det minsta man kan begära är dock att även vårt sätt att tänka får en rättvis beskrivning. Denna artikel är ett försök att göra just detta; jag hoppas att samma sak kan sägas om min beskrivning av Wenells hållning.
Olof Edsinger, generalsekreterare
