Att hävda att Bibeln är ”felfri i allt” är inte ett fundamentalistiskt kännetecken, utan allmänkristen tro. Det skriver Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Stefan Gustavsson i samtalet om evangelikal bibelsyn i Dagen.
Kristen tro hämtar sitt innehåll från de bibliska texterna och samtliga kristna traditioner läser och förkunnar bibelordet i gudstjänsten. Synen på dessa texter är därför en fråga av största vikt för den som är kristen.
I debatten om evangelikal bibelsyn öppnar Mikael Telbe och lärarna vid Örebro Missionsskola (18 januari) för fortsatta samtal, en öppning jag gärna vill ta vara på. Det är två frågor som jag vill belysa.
Den första frågan rör definitionen av en fundamentalistisk bibelsyn. I artikeln påstås den innebära att ”Bibeln är Guds ord och därmed felfri i allt”. Men det är inte det karakteristiska för fundamentalismen. Det är sant att det första ledet – Bibeln är Guds ord – inom fundamentalismen ofta lyfts fram på ett sätt som förminskar eller förnekar den mänskliga sidan i bibeltexternas tillkomsthistoria. Men det andra ledet – därmed felfri i allt – är inte ett fundamentalistiskt kännetecken, utan är allmänkristen tro. Alla kyrkor, historisk sett, har delat den uppfattningen och det är den som kommer till uttryck i Lausannedeklarationens ord ”utan fel i allt den påstår”.
De verkliga kännetecknen på fundamentalismen är, för att följa John Stott, en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande, en mekanisk syn på Bibelns inspiration (diktamen), ett förnekande av mänskliga och kulturella element i texterna, ett avfärdande av vetenskaplig bibelforskning och noggrann hermeneutik (texttolkning) och en naiv, bokstavlig förståelse av Bibeln, med otillräcklig hänsyn till förekomsten av poesi, metaforer och symboler.
Om vi felaktigt definiera uppfattningen ”felfri i allt” som fundamentalistisk förskjuts samtalet, vilket i sin tur får konsekvenser för definitionen av en evangelikal bibelsyn.
Den andra frågan rör John Stotts position i bibelsynsfrågan och hans förståelse av Lausannedeklarationen. Det är riktigt att Stott inte ville göra en allt för strikt bibelsynsdefinition till kriterium för vem som kan kallas evangelikal – vilket inte heller jag önskar göra. Det är också riktigt att han själv inte var så förtjust i den dubbla negationen ”inerrancy”, alltså i ordet ofelbarhet. Han föredrog hellre det positiva ordet sanning.
Men det är också sant att Stotts egen position i bibelsyns-frågan var inerrancy; att Bibeln är sann i allt den påstår. Han menade att de som står för begränsad ofelbarhet (limited inerrancy) – uppfattningen att Bibeln är ofelbar i undervisningen om tro och liv men att den innehåller fel och misstag på andra områden – var inkonsekventa (se hans bok Essentials, sidan 101).
Stott, som var huvudförfattare till Lausannedeklarationen, uttolkade själv deklarationen i The Lausanne Covenant: An Exposition and Commentary. I avsnittet om bibelsyn betonar han vikten av att identifiera författarnas intention med vad de skrivet, så att vi på ett rätt sätt förstår vad de bibliska texterna faktiskt påstår. Samtidigt understryker han bibeltexternas tillförlitlighet, oavsett vilka ämnesområden de berör; rätt förstådd är Bibeln sann i allt den påstår:
Eftersom Skriften är Guds skrivna ord, är den oundvikligen sann. För ”Gud är inte människa, så att han skulle ljuga” (4 Moseboken 23:19). Tvärtom, som Jesus själv sa i bön till Fadern: ”Ditt ord är sanning” (Johannes 17:17). Och eftersom det är sant, är det utan fel i allt som det påstår. Notera det noggranna förbehållet. Inte allt som finns i Skriften bejakas av Skriften. För att ta ett extremt exempel, Psaltaren 14:1 innehåller påståendet ”det finns ingen Gud”. Detta uttalande är falskt. Men Skriften bejakar det inte. Vad Skriften bejakar i denna vers är inte ateism, men det dåraktiga i ateismen, ”Dårarna säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud’.” Det är därför viktigt i alla våra bibelstudier att undersöka författarens intention, och vad det är som hävdas. Det är detta, oavsett vad ämnet för påståendet än är, som är sant och ofelbart (”true and inerrant”).
Min personliga uppfattning är att det tänjer för mycket på språket att utgå från Lausannedeklarationen och samtidigt ha en bibelsyn som räknar med fel och misstag i Bibeln.
Stefan Gustavsson, general-sekreterare Svenska Evangeliska Alliansen, SEA
