Kristi himmelsfärd aktualiserar ett tema som vi gång på gång kan läsa om i Nya testamentet, men som trots detta tenderar att få en styvmoderlig behandling i västerländska kyrkor. Detta tema är Kristi återkomst, skriver SEA:s Olof Edsinger.
I går firade vi Kristi himmelsfärds dag. I det kristna kyrkoåret är den förvisso en av de mindre helgdagarna, men den är desto mer uppskattad för att den förser oss med en välkommen – och ofta vårfin – långhelg. Även flera av våra kristna samfund tar vara på detta; just nu pågår det nationella konferenser inom Equmeniakyrkan, EFK, EFS och SAM.
Kristi himmelsfärd kan ses som ett preludium till den ännu större högtid som infinner sig om tio dagar, nämligen pingsten. Nästnästa helg firar vi den helige Andes utgjutande över församlingen, och på så sätt är det kanske inte konstigt att gårdagen kommer lite i skymundan. Samtidigt aktualiserar Kristi himmelsfärd ett annat tema, som vi gång på gång kan läsa om i Nya testamentet men som trots detta tenderar att få en styvmoderlig behandling i västerländska kyrkor.
Jag tänker på Kristi återkomst.
När Jesus lämnar den här världen står det att ”han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn”. Därefter får vi veta att två män i vita kläder träder fram (vi får förutsätta att de är änglar) och säger till de förundrade lärjungarna: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen” (se Apg 1:9–11).
I motsats till vad vi ofta tänker oss är Jesu återkomst ett av de oftast återkommande temana i Nya testamentet. Någon har räknat ut att domen och Jesu återkomst i snitt finns omnämnd i var 25:e vers i denna del av vår Bibel. Alla Nya testamentets författare kommer någon gång in på temat. Därför finns det förstås goda skäl även för oss att tala om dessa ting.
Samtidigt vet vi att det även i teologiskt konservativa sammanhang kan finnas en ambivalens när det gäller detta. Det finns många olika teorier och synsätt rörande de yttersta tingen, och när dessa har förts fram på ett onödigt skrämmande eller tvärsäkert sätt har det fått många att dra öronen åt sig. ”Den där undervisningen vill jag inte ha med att göra.”
Det finns dock goda skäl att undervisa om Jesu återkomst. Det mest grundläggande är förstås att det är en så central del av den bibliska uppenbarelsen, och som Guds representanter är vi alltid kallade att förkunna ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27). Men i tillägg till detta finns det flera viktiga sanningar som på ett tydligt sätt bekräftas utifrån att Jesus en dag (som änglarna uttryckte det) ”ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen”. Fem sådana sanningar kommer här:
1) Jesu återkomst bär med sig ett löfte om frälsning. Enligt Nya testamentet är frälsningen något som sker såväl i dåtid (på korset), i nutid (när vi tar emot Kristus) och i framtiden (vid Jesu återkomst). Aposteln Petrus knyter an till detta när han skriver: ”Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig. Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning” (1 Pet 1:7–8). Frälsningen är här och nu, men den är också något som sker i framtiden. Den fullkomnas på den yttersta dagen.
2) Jesu återkomst bär med sig ett löfte om dom. Guds rike handlar aldrig bara om frälsning – det handlar också om Guds dom över den här världens synd och ondska. Och precis som vi ser fram emot vår egen framtida frälsning, får vi som Guds barn blicka fram emot den framtida domen. Och denna sker, skriver Paulus, ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium” (2 Thess 1:7–8).
3) Jesu återkomst bär med sig ett löfte om den här världens återupprättelse. Guds dom över synden och ondskan är en avgörande anhalt på den väg som i förlängningen får leda inte bara till att Guds folk, utan hela Guds skapelse, blir upprättade. Paulus igen: ”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet” (Rom 8:20–21).
4) Jesu återkomst bär med sig ett löfte om att Kristus ska uppenbaras som kung. När Guds Son inkarnerades som människa, var det som en lidande tjänare. ”Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom”, skriver Jesaja (Jes 53:3). Vid Jesu andra tillkommelse, däremot, ska han träda fram i en helt annan skepnad. Med Uppenbarelsebokens fascinerande språk: ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv, och han var klädd i en mantel som var doppad i blod, och hans namn är Guds Ord. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt rent linne. Ur hans mun kom ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ’Kungarnas Kung och herrarnas Herre’” (Upp 19:11–16). Mycket finns att säga om denna apokalyptiska scen, men här och nu räcker det att konstatera att när Jesus kommer tillbaka är det som Kung och som en Herrens krigare. Han ska uppenbaras i all sin härlighet och makt, och inför denna syn kommer såväl den synliga som den osynliga världen att tvingas böja sig: ”i Jesu namn [ska] alla knän … böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekännaatt Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära” (Fil 2:10–11).
5) Jesu återkomst bär med sig ett löfte om att historien har ett slut. Till skillnad från det österländska tänkandet, där historien går i cykler, är den judiskt-kristna tidsuppfattningen linjär. Tiden har en början – och tiden har ett slut. Som människor är vi därmed inte dömda till ett evigt kretslopp av återfödelse, utan kallas att här och nu löpa vårt lopp – för att sedan vila ut hos Kristus (jfr 2 Tim 4:7–8).
Allt detta, och mer därtill, har en direkt koppling till Nya testamentets tal om Jesu andra tillkommelse. Så visst finns det skäl att påminna sig om denna undervisning, både denna helg och andra dagar?
Olof Edsinger
Generalsekreterare
