Lagom till jul är det inte ovanligt att skeptiker till den kristna tron invänder mot Bibelns trovärdighet, i synnerhet julevangeliet. Men finns det goda skäl att tro på julevangeliets historicitet? Om det skriver Jacob Rudolfsson.
I lokaltidningen Södermalmsnytt (nr 50/2015) skriver Christoffer Röstlund Jonson, reporter, under rubriken ”Skolan lärde min dotter att barn blir till utan sex” om dotterns skolbesök i en kyrka där Jesu födelse dramatiserades.
”Vi lever i ett sekulärt land. Vår skola är och ska vara sekulär. Sverige må ha rötterna i kristen tro och många av våra traditioner har rötter som sträcker sig djupt in i Bibeln. Givetvis ingår det i allmänbildning att veta det, speciellt så här i jultider. Det ska skolan lära ut. Men då ska det klart framgå att tradition och tro är två olika saker. Och det sistnämnda är en privatsak upp till var och en.”
Nu var det ju knappast en biologilektion om mänskliga fortplantningsmekanismer som skolklassen bevistade, vilket gör rubriken något alarmistiskt. Samtidigt är citatet ovan talande för den generella attityden i samhället till evangeliernas värde som historiska dokument. Detta bekräftades nyligen i en avhandling från Göteborgs universitet om den svenska skolans religionsundervisning. Kristna och andra religiösa övertygelser ses som något föråldrat och irrationellt.
Givetvis bär julevangeliet som den idag möter oss i många julspel och julfilmer ofta sagans prägel. Källmaterialet som vi finner i Matteus- och Lukasevangeliet har tyvärr ofta missförståtts eller smyckats ut (ofta pga vårt behov av julstämning). Två argument från både ateistiskt och muslimskt håll mot födelseberättelsernas historiska trovärdighet rör:
- skatteskrivningen i Lukas 2:1-2 som ska ha ägt rum medan Quirinius styrde i Syrien. Enligt andra källor vet vi att skatteskrivningen under Quirinius först ägde rum år 6 e Kr. Samtidigt dog Herodes den store, som enligt Matteus 2:1 levde när Jesus föddes, år 4 f Kr. Och idag är de flesta forskare överens om att Jesus föddes någon gång mellan år 6 f Kr och år 4 f Kr (läs denna artikel av Stefan Gustavsson för mer om dateringen av Jesu födelse).
Motsäger inte Lukas och Matteus varandra? Vi ska inte vara för snabba att döma ut Lukas. För det första är Lukas en mycket en duktig historiker. Han prickar rätt om ämbetstitlar, städer, geografi och diverse historiska händelser i sina skrifter. I Apg 5:37 visar han även sin kännedom om just skatteskrivningen år 6 e Kr, vilken resulterade i ett uppror ledd av Judas från Galileen. Lukas kan knappast beskyllas för att blanda ihop de historiska händelserna. För det andra kan den grekiska grundtexten i Lukas 2:2 översättas som ”skattskrivningen hölls före Quirinius var ståthållare i Syrien”, vilket anges i en del fotnoter. För det tredje finns det skäl att tro att Quirinius innehade en ledande position i Syrien två gånger; vi har källor som indikerar att Quirinius var i aktiv tjänst i och omkring Syrien som kejsaren Augustus särskilde representant före och under Jesu födelse. Lukas använder inte heller den formella ståthållartiteln legatus (som då innehades av Quintillius Varus), utan den mer generella benämningen förnågon i ledande position, hegemon. För det fjärde, är det ett argument ur tystnaden att påstå att Lukas misstog sig bara för att inga andra källor nämner skatteskrivningen.
- Herodes massmord på pojkarna i Betlehem i Matteus 2:16. Från medeltiden och framåt var det en utbredd uppfattning att uppemot 144 000 barn mördades på order av Herodes den store. Att en så stor massaker, oavsett siffra, inte återgavs av samtida historiker utanför Matteusevangeliet borde väl rimligtvis visa att händelsen saknar historisk förankring? Det glöms dock ofta bort att Betlehem vid den tiden liknade mer en småstad. Enligt William F. Albright, arkeolog och professor i semitiska språk vid Johns Hopkins University, var invånarantalet i Betlehem vid Jesu tid omkring 300 personer. Historikern Paul L. Maier, vid Western Michigan University, uppskattar antalet mördade barn till ungefär sex eller sju stycken. Tragedin till trots är det inte konstigt att samtida historiker inte rapporterade om händelsen. Den judiske historikern Josefus skrev dessutom för en grekisk-romersk publik som regelbundet dödade spädbarn. För dem skulle händelsen inte vara chockerande. Däremot känner vi till att Herodes var djupt paranoid och avrättade flera politiska motståndare, religiösa ledare, tre av sina söner, och sin hustru Mariamne. Matteusevangeliet beskrivning av barnamorden stämmer väl in på det vi vet om Herodes.
Två argument för Matteus och Lukas texters historicitet är:
- Matteus omnämnande av Archelaos i kapitel 2:2. Efter Herodes död delades hans rike upp bland hans söner. Archelaos fick styra Judéen, där Betlehem låg, medan hans yngre bror Antipas styrde Galiléen, där Nasaret låg. Varför undvek då Jesu familj att återvända till Judéen och reste istället till Galiléen; båda styrdes ju av Herodes söner!? Detta är ett så kallat externt sammanträffande där historiska detaljer fylls i av externa källor, i det här fallet av Josefus. Archelaos rykte hade fått ett rätt så blodigt rykte: under en påskhögtid lät han till exempel avrätta 3000 judar som motsatte sig hans styre. Därför var det inte konstigt att Jesu familj inte återvände till Judéen.
- Lukas och Matteus redogörelser innehåller samma yttre ram, men skildrar helt olika detaljer i samband med av Jesu födelse; Lukas
nämner skatteskrivningen och herdarnas besök, medan Matteus skriver om stjärntydarna, Herodes order om att döda pojkarna i Betlehem, samt flykten till Egypten. Detta indikerar att de båda evangelietexterna inte är beroende av varandra utan är flerfaldigt
intygande och uppfyller ett viktigt källkritiskt kriterium.
Sammantaget är argumenten mot julevangeliet inte övertygande och det finns goda skäl till att ta julberättelsen på historiskt allvar. Tron på julevangeliet är knappast irrationellt.
Jacob Rudolfsson, bitr. generalsekreterare
