0 Objekt

De stora kristna högtiderna jul, påsk och pingst firas till minne av unika historiska händelser. Skaparen, som hela tiden håller skapelsen i sin hand, har valt att själv träda in i människans historia. Julens budskap, med orden från Sakarias lovsång, är att Herren ”besöker sitt folk och ger det frihet”(1). Gud har blivit människa och på historiens arena visat oss vem han är.

Förankringen i historiska händelser är unik för Gamla och Nya testamentet. Andra religioner är inte beroende av enskilda händelsers fakticitet; kristen tro står och faller med Jesus liv, död och uppståndelse. Det är kanske därför inte förvånande att vi de senaste åren mött en så strid ström av kritik mot Jesus som person och mot evangelierna som historiska källor om honom Det gäller allt från de stora frågorna om hans existens och händelseförloppet i hans liv till de många detaljerna runt honom som finns i källmaterialet. Genom att ifrågasätta händelsernas historicitet ifrågasätts därmed den kristna trons sanning.

Det senaste exemplet är tidskriften National Geographics, vars decembernummer handlar om kung Herodes. När det gäller morden på pojkarna i Betlehem vet tidskriften att Herodes med ”största sannolikhet är … oskyldig till detta brott”. Poängen är förstås att så misstankar kring evangeliernas trovärdighet som historiskt material.

På tidskriftens svenska hemsida har artikeln getts följande förvånande ingress: ”I Gamla Testamentet intar kung Herodes rollen som den ultimata barnamördaren och ­ skurken. Nu har arkeologer funnit hans grav, som avslöjar nya, mer positiva sidor av den mordiske monarken.” Men Herodes omnämns inte i Gamla testamentet; texterna om honom finns i Nya testamentet!

Vad är då argumentet för att ifrågasätta texten hos Matteus (2) om barnamorden i Betlehem? Svar: Jo, därför att det ”bortsett från Matteus berättelse inte finns några vittnesbörd om” händelsen. Men det är inget argument, utan ett uttryck för det som ibland kallats ”hyperkriticism”; att kritisera den enda tillgängliga källan.

Historiskt finns det två skäl att ta den sorgliga uppgiften om Herodes och morden på de nyfödda i Betlehem på allvar.

För det första har vi en tidig och på andra områden pålitlig källa – Matteus – som ger oss uppgiften om Herodes ansvar för barnamorden (3).

För det andra stämmer denna uppgift väl överens med vad vi förövrigt vet om kung Herodes och hans brutala vilja till makt. För att säkra sin egen position som kung lät han döda tre av sina egna söner, sin älskade hustru Mariamne (han älskade dock sin egen makt mer än henne), sin svärmor, två av sina svågrar (en av dem överstepräst som Herodes lät dränka i en pool palatset i Jeriko ) och många bland hovfolket.

Herodes var hatad av det judiska folket på grund av sitt samarbete och sina många kompromisser med romarna. De hade utsett honom till judarnas kung och han hade tackat med att i Rom tillbe de hedniska gudarna. Herodes visste också att han var hatad av sitt eget folk. När han låg på sin dödsbädd gav han order om att alla ledande judiska män skulle samlas på borggården och dräpas i samband med hans död – detta för att försäkra sig om att det skulle hållas dödsklagan i landet när han var död! Denna order verkställdes dock aldrig.

Nyligen hittade arkeologer Herodes grav, vilket är den direkta bakgrunden till artikeln i National Geographics. Sarkofagen med hans kropp visade sig då vara sönderslagen. Forskarna ser det som ytterligare ett uttryck för hur hatad han var av judarna. De skändade hans grav i samband med ett av upproren mot romarna före år 70 e Kr.

Sammanfattning

Vi har en tidig uppgift hos Matteus om Herodes ansvar för morden på pojkar i Betlehem. Den uppgiften stämmer väl in i den allmänna bilden av Herodes. Som artikeln i National Geographics också säger: ”Under hela sitt liv blandade han kreativitet med grymhet och harmoni med kaos på ett sätt som kan vara svårt för en modern människa att förstå.” Det finns därför ingen anledning att avvisa informationen hos Matteus.

Notera att Betlehem vid denna tid var ett litet samhälle. Det har beräknats att befolkningen i området utgjorde runt tusen personer. Antalet pojkar under två år har då varit kanske runt tjugo (4). Deras död var en stor tragedi. Samtidigt är det kanske inte förvånande att andra källor förbigår det med tystnad. Herodes liv innehöll ju så mycket annan, och för det romerska imperiet mer betydelsefull, dramatik än pojkarna i Betlehem.

Det största undret i människans historia sker i Betlehem, men åtföljs tätt av en tragedi. Herodes order om mord utgör det första sorgliga exemplet på den kamp som genom hela historien kommer att stå om barnet i Betlehem, som är Messias. Det visar sig i omedelbar anslutning till Jesus födelse hur långt människor är beredda att gå för att försöka göra sig av med honom. Varför? I och genom honom kommer Gud oss nära.

Herren har besökt sitt folk. Inför det kan ingen människa stå neutral. Ytterst sett finns bara två sätt att reagera. Du kan försöka döda honom som Herodes eller hylla honom som de vise männen och stämma in i Sakarias lovsång:

”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” (5)

Med önskan om en riktigt God Jul i Jesus namn!

STEFAN GUSTAVSSON

Generalsekreterare

Svenska Evangeliska Alliansen

Noter

(1) Luk 1:68

(2) Matt 2:16-18

(3) Matt 2:16-18

(4) R.T. France, ”Herod and the Children of Bethlehem” Novum Testamun 21 [1979]: 98-120

(5) Luk 1:77-79