0 Objekt

Svenska Dagbladet har under februari i åtta I DAG-uppslag under rubriken ”Hemma som homo” presenterat människor som ”kommit ut” med sin homosexualitet i vuxen ålder. Flera av dem har tidigare levt samman med partners av motsatt kön utan att uppleva någon dragning till det egna könet. Andra har under kortare eller längre tid levt bisexuellt och sökt att dölja detta för den egna familjen.

Visst är det märkligt att den tidigare kulturkonservativa tidningen så positivt och förstående behandlar den här företeelsen. Dock döljer den inte att ”komma ut-processen” för många varit svår. Men den allmänna bilden är ändå att det handlar om att hitta sin sanna identitet. Det är också den attityden som dominerar den allmänna attityden i pressen i den här frågan. Män och kvinnor som tidigare levt i äktenskap, satt barn till världen och uppenbarligen inte har någon oförmåga till samliv med motsatt kön, prisas för sitt mod, då de bryter upp från sitt äktenskap och bryter sina trohetslöften.

Detta kan te sig logiskt i ett samhälle där man också i tvåkönade relationer vant sig vid att glorifiera de himlastormande romanserna framför troheten. Men det är alldeles uppenbart att de människor det här handlar om inte har en sexuell läggning som gjort homosexualiteten till det enda möjliga valet.

I svensk lagstiftning och debatt används flitigt begreppet ”homosexuell läggning”, som om hela förklaringen till att folk blir homosexuella är antingen att den är medfödd eller mycket tidigt grundlagd. Men tydligen gäller inte den förklaringen här.

Författaren Håkan Lindquist, en av de intervjuade, ”tror inte att de sexuella preferenserna är medfödda, bara sexualiteten i sig själv, utan att de mer beror på vad vi varit med om”. Han fortsätter:

-Ofta när jag pratar med unga människor vill de gärna höra att homosexualiteten är biologisk. Men jag tror inte det. Kanske skräms de av tanken att det skulle vara ett mer eller mindre medvetet val, för det innebär att man kan ställas till svars.

De här tankarna, formulerade av en som själv lever som homo, behöver finnas med i den allmänna debatten. Egentligen har man länge vetat att den sexuella inriktningen inte är alltid är något definitivt. Att uppmuntra tonåringar att ”komma ut” kan bli ödesdigert – bland annat med hänsyn till risken att dras in i en promiskuös gaykultur och alla dess smittorisker. Om jag inte minns fel visade det sig i långtidsstudier av Alfred Kinseys intervjupersoner att bara ungefär hälften av dem som i tonåren upplevde sig som homosexuella gjorde det tio år senare.

Att betrakta alla homosexuella som ödesbestämda offer för sin läggning stämmer alltså inte med fakta. Där det i stället handlar om ett medvetet val, kan man som Håkan Lindquist säger ställas till svars.

Signaturen Susanne kommenterar i ett inlägg i SvD glädjen över att ”komma ut”:

”I denna glädje så står vi kvar, bortglömda. Fru/sambo/flickvän och barnen. Det är en oerhörd kris att varit i en relation med en människa som senare visar sig vara homo-/bisexuell med ett tvivel kring den kärlek som funnits med i relationen. Var han aldrig hel med mig? Har jag kastat bort 15 år på en person som egentligen inte ville ha mig? Hittade han på? Drömde han om män? Hur kunde jag inte märka att han var homo?”

Att bli bortvald är minst lika smärtsamt i en sådan situation som i en vanlig skilsmässa. Men det sägs det mycket litet om i den press som gottar sig i de nya romanserna.

OLOF DJURFELDT

tidigare chefredaktör på tidningen Dagen och styrelseledamot SEA