Tre företrädare för Humanisterna rycker i debattartikeln ”Syftet med religiösa friskolor höljt i dunkel” ut till försvar för regeringens löfte om ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Som så ofta annars tycks de dock ha svårt att se sin egen ideologiska låsning, samtidigt som de tillskriver oss argument som vi aldrig har använt oss av. Dessutom lyckas de med konststycket att utmåla oss som försvarar EU-stadgans formuleringar om friheten att inrätta undervisningsanstalter med varierande religiös, filosofisk och pedagogisk profilering som motståndare till religionsfriheten.

Sanningen ärförstås en helt annan. Om vi börjar med frågan om religionsfrihet är det helt fel att syftet med FN:s barnkonvention skulle vara att begränsa föräldrarnas rätt att vägleda sina barn. I stället är det statens inflytande som begränsas – och det är föräldrarna som ges möjligheten att tillvarata sina barns intressen gentemot denna.

Ännu mergalet blir det när Humanisterna hävdar att de internationella konventionerna kan ses som uppfyllda även om man tvingas lägga religiöst färgade inslag utanför skoltid. Med ett sådant arrangemang blir det ju meningslöst att alls blanda in frågan om skolans profilering. Det är självklart vad som sker på skoltid – inte på fritiden – som EU-stadgan och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter talar om.

Att Humanisternahar svårt att se den ateistiska normen i det offentliga Sverige är inte någon nyhet. De sätter likhetstecken mellan ”pluralistisk” och icke-religiös, och förstår inte poängen med konfessionella friskolor eftersom ”religiös undervisning är förbjuden enligt grundlagen”. Men redan i vår artikel gör vi faktiskt skillnad mellan konfessionella inslag (profilämnen, frivillig morgonbön etc) och undervisande moment.

En blickutöver världen visar dessutom att detta fungerar utmärkt, även i sekulariserade länder som Danmark och Norge. För att inte tala om Holland, där 60 procent av alla grund- och gymnasieskolor har protestantiska eller katolska huvudmän. Vi är rätt säkra på att även regeringens utredare kommer att inse problemen med den aviserade förändringen, när han eller hon har blivit tillsatt.

Olof Edsinger och Bo Nyberg

Läs på dagenssamhalle.se

Längre version av texten:

Humanisterna missförstår de internationella konventionerna

Tre företrädare för Humanisterna rycker ut till försvar för vår nybildade regering och dess löfte om att införa ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Som så ofta annars tycks de dock ha svårt att se sin egen ideologiska låsning, samtidigt som de tillskriver oss argument som vi aldrig har använt oss av. Dessutom lyckas de med konststycket att utmåla oss som försvarar EU-stadgans formuleringar om friheten att inrätta undervisningsanstalter med varierande religiös, filosofisk och pedagogisk profilering som motståndare till religionsfriheten.

Sanningen är förstås en helt annan. Om vi börjar med den grundläggande frågan om religionsfrihet är det helt fel att syftet med FN:s barnkonvention skulle vara att begränsa föräldrarnas rätt att vägleda sina barn. I stället är det statensinflytande som begränsas – och det är föräldrarna som ges möjligheten att tillvarata sina barns intressen gentemot denna.

Ännu mer galet blir det när humanisterna hävdar att de internationella konventionerna kan ses som uppfyllda även om man tvingas lägga religiöst färgade inslag utanför skoltid. Med ett sådant arrangemang blir det ju meningslöst att över huvud taget blanda in frågan om skolans profilering. Därför är det vad som sker på skoltid – inte på fritiden – som EU-stadgan och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter talar om.

Att Lindenfors, Gustafsson och Bergström har svårt att se den ateistiska normen i det offentliga Sverige är inte någon nyhet. De sätter likhetstecken mellan ”pluralistisk” och ”icke-religiös”, och de har svårt att sätta sig in i hur en människa med religiös tro ser på världen. Detta är inte konstigt; vi kan alla ha svårt att förstå andra människors utgångspunkter. Vad vi däremot skulle önska mer av i deras replik är ödmjukhet. Och när de påstår att vi betraktar andras kritik av våra åsikter som ”demonisering” har de faktiskt fel. Vad vi är trötta på är i stället att konfessionella skolor i Sverige tenderar att betraktas som en anomali – som ett icke önskvärt inslag i det vänsterliberala samhällsprojekt som ser ateismen som självklar norm.

För den som vill vidga sin horisont är det lätt att konstatera att stora delar av världen har en helt annan syn på dessa frågor. Det räcker att åka till Danmark eller Norge för att finna en större öppenhet för – och frekvens av – konfessionella friskolor. Och i det tämligen sekulära Nederländerna är det hela två tredjedelar av alla grund- och gymnasieskolor som är ickestatliga, med en klar dominans av protestantiska och katolska huvudmän.

Lindenfors, Gustafsson och Bergström förstår inte poängen med konfessionella friskolor eftersom ”religiös undervisning är förbjuden enligt grundlagen”. Men redan i vår artikel gör vi faktiskt skillnad mellan konfessionella inslag och undervisande moment. Även en friskola måste naturligtvis – oavsett profil i övrigt – följa den svenska läroplanen. Men i tillägg till detta kan man erbjuda särskilda profilämnen, man kan ha frivillig morgonbön och man kan ha ett värdegrundsarbete som till exempel utforskar nämnda läroplans formuleringar om att all undervisning ska ske i överensstämmelse med ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Detta har visat sig skapa en skola och atmosfär som lång fler än enbart kristna familjer söker sig till.

Att Humanisterna ser religion som en privatsak som inte har någon plats i det offentliga rummet kan måhända vara ett uttryck för en okunskap omreligionens väsen. Lyckligtvis finns dock denna kunskap på andra håll i världen, inklusive våra internationella konventioner. Allt tyder på att även regeringens utredare kommer att upptäcka detta när han eller hon har kommit tillräckligt långt i sitt arbete.