0 Objekt

Det finns en stor oro bland många kristna för den pågående islamiseringen av Europa. Men vad betyder det för Europa att det kommer personligt engagerade kristna från tredje världen hit, ofta på flykt undan svåra politiska omständigheter? Kan det vara så att de på lång sikt har en viktig roll att spela för återkristningen av Europa?

Ett besök i en församling av kristna burundier i Bryssel för någon vecka blev en stor upplevelse för min fru och mig och ett par andra före detta burundimissionärer, Anna-Carin och Henry Stålgren.

Vi hade blivit inbjudna till en konferens för till Europa invandrade burundier, de flesta med rötter i den stora pingströrelse som är en frukt av svensk mission. Pastor är en läkare, Lazare Manirankunda. En del av deltagarna hade flytt undan inbördeskrigens fasor – för någon hade odyssén börjat redan 1972. Andra hade kommit till landet för studier eller forskning och blivit kvar där under 1990-talets centralafrikanska oro. En del av dem var väletablerade, andra var fortfarande beroende av understöd från samhället och levde på eller under existensminimum. Alla är starkt engagerade i sitt eget lands framtid, som i dag ter sig ljusare än på länge. Men det fanns också bland dem en stark känsla för både Belgiens och det övriga Europas andliga väl. Gud måste ju ha en mening med att de hamnat i Bryssel, det nya Europas huvudstad. Deras bön om väckelse i Belgien gjorde starkt intryck på oss.

Vi mötte också en annan större församling i Bryssel, ledd av den förre pingstledaren i Rwanda Joseph Nsanzurimo, en växande och välorganiserad församling med flera hundra medlemmar. Också där fanns en utpräglad evangelisationsiver, som inte bara gällde invandrade afrikaner utan också landets folk. Stort intryck på båda hållen gjorde välsjungande körer. Vi hörde om ungdomskörer som fått öppna dörrar in i det belgiska samhället och om ungdomar som vunnit förtroende i sina skolor. I båda församlingarna fanns självklart plats för både hutu och tutsi.

Det är inte problemfritt att hamna i en sekulariserad europeisk miljö för människor som i sitt hemland varit en del av en stor kristen gemenskap, präglad av fasta normer och stark församlingsdisciplin. I det främmande landet möts också olika kristna seder och bruk – olika attityd till smycken och klädsel och alkohol. Det är lätt att hamna i en defensiv hållning. Därför gladde vi oss åt den evangeliserande inställningen bland kristna som söker det nya landets bästa.

Det finns åtskilliga invandrarförsamlingar i Belgien och dessutom många invandrare integrerade i det vanliga församlingslivet. En lärare vid ett teologiskt seminarium berättade om de afrikaner som söker sig dit och om deras behov av samtal och råd i mötet mellan europeiskt och afrikanskt.

Den här invandringen måste avsevärt ha förstärkt den evangeliskt kristna närvaron i det dominerande katolska Belgien. Ännu viktigare är dock att kristna från tredje världen mitt i en trons kristid förstärker den europeiska kristenheten i dess helhet. De behöver uppmuntras att som de båda invandrarförsamlingarna vi mötte i Bryssel se sitt förböns- och evangelisationsansvar för kontinenten i dess helhet, men vi måste också lära oss se och räkna med dem på allvar som de resurser de är.

OLOF DJURFELDT

f.d. chefredaktör för tidningen Dagen och styrelseledamot SEA