Både den demokratiske presidenten Kennedy och den republikanske presidenten Reagan värnade frihet – för alla, inte minst för dem som levde under diktatoriska regimer. SEA:s ordförande skriver om vikten och modet att identifiera sig med de utsatta och stå upp för friheten – även för Salman Rushdies rätt att skriva och publicera. ”Jag tror på frihet: yttrandefrihet, pressfrihet, tryckfrihet och konstnärlig frihet,” skriver SEA:s ordförande Mats Tunehag.
”Jag är en berlinare”, proklamerade USA:s president John F Kennedy till 120 000 människor i Västberlin denna vecka för 44 år sedan. Det var under kalla krigets dagar. De ekonomiska systemen i öst och väst var olika men den avgörande skillnaden var friheten. Bakom järnridån rådde inte bara en tragisk brist på tandkräm och kött, utan framförallt kränktes konstant den mänskliga värdigheten. Bristen på mänskliga fri- och rättigheter var uppenbar, särskilt för de som levde under kommunisternas röda fanor.
Den delade staden Berlin åskådliggjorde frågeställningen. I ett hav av socialistiskt förtryck fanns en frihetens ö – Västberlin. Och den kommunistiska ideologin påbjöd en marxistisk jihad: världen skulle erövras med propaganda och våld. Och det fria Västberlin belägrades och invånarna i det ofria Östberlin stängdes inne med hjälp av mur. För folk flydde i tiotusentals från kommunistisk ofrihet till demokratisk frihet i väst.
Det var då Kennedy reste till Västberlin och höll sitt berömda tal. ”Alla fria människor, varhelst de bor, är medborgare i Berlin, och därför, som en människa som lever i frihet, säger jag med stolthet ’Ich bin ein Berliner’.” Han sa vidare att friheten har sina svårigheter och att demokratin aldrig kan bli fullkomlig, men ”vi behöver aldrig bygga en mur för att behålla vårt folk”.
Denna månad för 20 år sedan, den 12 juni 1987, höll president Ronald Reagan sitt berömda tal i Västberlin. Han talade direkt till Sovjetunionens ledare herr Gorbatjov och uppmanade honom: ”Riv denna mur!”
Kennedy var demokrat och Reagan var republikan, men båda stod upp för frihet – för alla. Idag skulle världen behöva ledare som tydligt och kompromisslöst står på frihetens sida. Idag är kommunismen som politiskt system tämligen dött. Idag är det islamska länder som är ofrihetens bastioner. Likt kommunister kämpar islamister för världsrevolution och världsherravälde.
Återigen måste vi se vad som är en primär fråga. Det handlar inte om huvudduk, islamskt bankväsende och bön fem gånger om dagen kontra kortkorta kjolar, kreditkort hos VISA och inga böner alls. En avgörande fråga är frihet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Så var det under kalla kriget och så är det i kriget mot den islamska ideologin och terrorismen. Precis som under kalla krigets dagar då folk flydde från öst till väst, så går idag flykting- och migrationsströmmar från islamska länder till demokratier i Europa och till USA, men även från ”Hamasstan”, alltså från det odemokratiska Gaza till det demokratiska Israel.
När Iran protesterar och Pakistan demonstrerar mot att författaren Salman Rushdie blivit adlad i Storbritannien, önskar man att både Blair och Brown skulle säga: Jag är en Salman Rushdie, jag tror på frihet: yttrandefrihet, pressfrihet, tryckfrihet och konstnärlig frihet.
Demokratin Israel är hotat av inte minst islamska stater och grupper: Iran, Hamas, Hizbollah och Al Qaida. Tänk om Reinfeldt och Bildt offentligt skulle deklarera: Vi är israeler!
Kristna är den religiösa grupp som förföljs allra mest världen över, ofta i muslimska områden. Det må vara Saudiarabien, Iran, Egypten, Irak, Gaza-remsan, Turkiet, Nigeria eller annorstädes. FN:s säkerhetsråd borde samfällt identifiera sig med de utsatta och säga: Vi är kristna!
MATS TUNEHAG
Ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)
Artikeln är tidigare publicerad på ledarsidan i Världen idag 29 juni 2007.
