0 Objekt

Frågan om Jesus identitet är avgörande just nu när sekulariseringsvågen håller på att brytas samtidigt som det specifikt kristna innehållet urvattnats på många håll. Det skriver SEA:s samordnare, Jacob Rudolfsson i Dagen.

”Vem säger ni att Människosonen är?”. Frågan är lika angelägen för bekännande kristna i dag som den var för de första lärjungarna.För en tid sedan deklarerade nyhetsmagasinet Fokus att sekulariseringen har avstannat i Sverige. Gud är på väg tillbaka ut i offentligheten från hemmets privatreligiösa vrå.

Parallellt med detta förs två stora inomkyrkliga debatter, den om frikyrkans framtid och den så kallade identitetsdebatten inom Svenska kyrkan. Två parallella samtal som båda rör sig kring frågor om vad som skiljer församlingen från det omgivande samhället. Dess egenart och dess existensberättigande.

Därför är frågan om Jesus identitet så avgörande. Samtidigt som den halvsekel långa sekulariseringsvågen bryts av en påkristning, finns risken att det specifikt kristna innehållet urvattnas. Tittar man ut över det kyrkliga landskapet är Jesus identitet inte lika självklar som den var för Petrus. Snarare liknar många av påståendena lärjungarnas samtidas svar. Mycket av det som går under beteckningen kristen tro i dag är nämligen innehållsmässigt mer en allmänreligiös gudstro – inte en tydlig tro på Jesus Kristus som frälsare och Herre. Liksom i övriga Israel blir Jesus roll i dag på sin höjd inspiratörens och förebildens.

För en del som fokuserar på att Jesus utmanade dåtidens världsliga makt, blir han en drivkraft antingen till det politiska livet eller bort från det. För dem som fokuserar på att Jesus kritiserade den religiösa makten, blir förkastandet av religion hans främsta uppdrag. För andra blir evangeliet ett sätt att mota dåligt självförtroende och hantera deppigheter. Predikan byts då ut till ”livscoachande undervisning” och Jantelagen betraktas som synden med stort S.

Förra året gav författaren Trevin Wax ut boken ”Counterfeit Gospels” (eng. ”Förfalskade evangelier”) där han diskuterar ”evangelier” vars olika beståndsdelar är bitvis sanna, men där helheten är vilseledande. För en svensk publik finns några intressanta beröringspunkter.

I det ”terapeutiska evangeliet” behandlas bara symptomen på människans brustenhet i stället för dess rot, synden. Kyrkan fokuserar då på individens välbefinnande i stället för att predika omvändelse.

De goda nyheterna om Jesus Kristus präglas av pragmatism och blir då ännu ett sätt att hantera exempelvis sorg, fruktan och depression. Men även om evangeliet inte skulle påverka dessa områden – vilket det gör – är det inte detta som i sig utgör det glada budskapet.

I ”evangeliet utan slutlig dom” suddas gränserna mellan kyrkan och världen ut, vilket leder till att evangelisation i slutändan uppfattas som något onödigt. Det blir ett normlöst Gardell-evangelium, som endast verkar vettigt utifrån ett västerländskt postmodernt perspektiv, där en slutgiltig dom betraktas som medeltida.

I det ”moralistiska evangeliet” blir Bibeln en handbok i andlig självhjälp för att människan ska vinna Guds välvilja. Frälsning genom nåd kompletteras med diverse syndakataloger för att den troende genom att följa en sorts handlingsplan ska känna sig rättfärdig.

I ”aktivistevangeliet” placerar kyrkan en politisk eller social fråga i centrum på bekostnad av korset. Evangelisation reduceras då till aktivism i viktiga men inte frälsningsavgörande frågor, istället för att vara en naturlig följd av den troendes nya liv.

Frågan om Jesus identitet är inte bara angelägen av historiska skäl.

I slutändan handlar det om kyrkans identitet och framtid. Vad är det som skiljer församlingen från det omgivande samhället? Vad är vårt budskap? Vad är vårt existensberättigande? Vad är evangeliet? Vem är Människosonen?

Jacob Rudolfsson, samordnare Svenska Evangeliska Alliansen