All form av främlingsfientlighet är utesluten för den kristne. Samtidigt får kampen mot främlingsfientlighet inte ta sådana former att den på andra områden släcker ner det öppna samhället genom att tysta debatten, skriver Stefan Gustavsson i en analys av kritiken mot SEA.
Veckan som gått har för oss i SEA fokuserats kring frågor om främlingsfientlighet och det öppna samhället. Vi har fått mycket positiv respons på vår artikel i Dagen; tack alla ni som hört av er, med uppmuntran, bön och extra gåvor!
Främlingsfientlighet utgörs av rädsla för den okände, den främmande, en ovilja mot den som är annorlunda, vilket resulterar i en avvisande hållning. Främlingsfientlighet är ett gissel, som måste motarbetas. Alla som är för ett öppet, demokratiskt samhälle måste stå tillsammans i den kampen.
Som kristen har man mångdubbelt med skäl att engagera sig mot främlingsfientlighet. Alla människor är skapade till Guds avbild. Vi är kallade att älska vår nästa som oss själva. Bibeln utmanar oss rakt igenom att visa särskild omsorg om främlingen, flyktingen och den fattige. På ett djupare plan vet den kristne att främlingen, som till det yttre kan skilja sig från mig på många områden Ä hudfärg, etnicitet, språk, religion, kultur, övertygelser och livsstil – är precis som jag. Hon är skapad till Guds avbild, älskad av Gud och samtidigt en syndare med ett trasigt inre och en ödelagd gudsrelation, precis som jag. Den andre, den främmande är min spegelbild. Om jag avvisar henne avvisar jag mig själv. All form av främlingsfientlighet är utesluten för den kristne.
Samtidigt får kampen mot främlingsfientlighet inte ta sådana former att den på andra områden släcker ner det öppna samhället genom att tysta debatten.
När jag har försökt analysera diskussionen verkar detta vara pudelns kärna. Våra kritiker säger ungefär så här: ”Det hjälper inte om det ni säger om islam är sant. Ni måste se på hur dessa sanningar används.” Alltså, kritik av islam kan användas som kritik mot muslimer och vävas in i en främlingsfientlig agenda.
Min respons är: Ja, det är sant. Allt kan missbrukas. Ändå är det inget argument mot kritisk diskussion av islam. Samma sak gäller ju tystnaden. Också den kan missbrukas. Ett av de främlingsfientliga krafternas vanligaste argument är att det finns problem som ingen verkar villig att diskutera. Att lägga vissa områden i skugga och införa ett mentalt förbud för diskussion är därför inte vägen framåt; tystnaden kan också göras till ett främlingsfientligt argument.
Tystnad har aldrig skapat ett gott samhälle. Därför måste islam, precis som kristen tro, få analyseras och kritiseras. Kan analysen bli bättre? Säkert. Kan kritiken bli mer träffsäker? Absolut. Kan vi höja nivån på samtalet? Det måste vi hjälpas åt att göra. Men detta kan bara ske genom fortsatt diskussion, inte genom att vi sätter munkavle på varandra och gör listor på vad som får och inte får lov att sägas.
I ett öppet samhälle är det livsviktigt att det kritiska samtalet pågår; annars undermineras det öppna samhället. Vanligtvis har vi inte problem med detta. För att ta ett exempel jag lånat från Stefan Swärd. Det anses Ä med rätta Ä helt oproblematiskt att kritisera katolsk tro, trots att många invandrare och flyktingar är katoliker. Det pågår ständigt ett kritiskt samtal där ledande politiker och debattörer argumenterar mot den katolska kyrkans hållning i olika frågor. Men det kallas aldrig främlingsfientlighet. Samma sak måste gälla andra religioner och livsåskådningar.
Låt mig avsluta med en reflektion utifrån Nya testamentet. Jakobs brev understryker vikten av att vara varsam med sina ord, eftersom våra ord så lätt kan skada och bryta ner. ”På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan är en eld Ä” Jak 3:5-6. Här låter jag mig gärna utmanas: Har jag använt mina ord på rätt sätt?
Samma brev fördömer också med skarpast tänkbara ord orättfärdigheten hos dem som undanhållit lönen från arbetarna och dödat den oskyldige (Jak 5:4-6). Här finns en profetisk skärpa och udd i orden.
Alltså, varsamhet och sanning samtidigt. Eller som Paulus uttrycker det i 1 Kor 13: Kärleken ”finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen”.
Stefan Gustavsson
Generalsekreterare
