Som kristna är vi inte direkt vana vid att betrakta ateisterna som våra bundsförvanter. Men trots stora skillnader i synsätt och världsbild har det på senare tid sänts flera intressanta signaler från det nyateistiska lägret. SEA:s Olof Edsinger analyserar några av inläggen, med fokus på den brittiske demagogen Richard Dawkins.

Ett ofta upprepat citat från Fjodor Dostojevskij lyder: ”Om Gud inte finns, är allt tillåtet.” En grupp som högljutt brukar opponera sig mot detta axiom är de så kallade nyateisterna. Ett exempel kan vara Christopher Hitchens uttalande att ”religionen förgiftar allt” och att gudstron är mänsklighetens ”första och värsta” försök att lösa tillvarons existentiella frågor. Likadana tongångar har i många fall hörts från Hitchens ideologiska meningsfränder Sam Harris, Daniel Dennett och Richard Dawkins.

I stället för den kristna tron brukar man bland nyateisterna vända sig till Upplysningen som källa för sin moraluppfattning. Det var där, säger man, som vi kastade av oss oket från den kristna kyrkan. Det var där vi lämnade vidskepelsen för att i stället börja ägna oss åt ”riktig” vetenskap. Det var där som devisen ”frihet, jämlikhet och broderskap” formulerades. Det var där vi började tro på oss själva, snarare än på en gud uppe i himlen.

Om dessa olika påståenden finns det mycket att säga. Till exempel kan man på goda grunder hävda att såväl den vetenskapliga revolutionen som slagorden frihet, jämlikhet och broderskap har en direkt koppling till den bibliska uppenbarelsen. Men en ännu mer grundläggande invändning mot den här typen av historieskrivning är att värderingar aldrig uppstår i ett vakuum – och i Upplysningens fall råder det inget tvivel om att kontexten för denna var just den kristna religionen. Som Joel Halldorf formulerar det i en essä i tidningen Expressen (3/10):

”Kyrkan kan inte placera moderniteten utanför sig själv, eftersom den tog form i en kultur präglad av kristendom. Eller mer konkret: de flesta upplysningsfilosofer var döpta. Visst kritiserade de kyrkan, ja några gick till och med till storms mot henne. Men de kunde göra det för att kristendomen hörde till det självklara i deras liv. De tog den för given, inte bara personligen, utan också i sin filosofi. Den moderna idén om att varje människa har rätt att göra vad hon vill så länge hon inte skadar andra är bara rimlig i ett samhälle med en stark etisk kod. Filosoferna kunde säga ’gör vad du vill’, eftersom prästerna varje söndag påminde om vad som var rätt. Kyrkan var upplysningsprojektets köl: den hindrade att det kapsejsade.”

Intressant nog har den här typen av resonemang börjat höras även från det nyateistiska lägret. Som Jonathon Van Maren på den kristna nättidningen LifeSite News formulerar det hela: ”När kristendomen bleknar allt längre bort i vår civilisations backspegel, börjar många intelligenta ateister inse att Upplysningen bara uppnådde en sådan framgång för att den utövade sitt inflytande på en kristen kultur. I ett verkligt sekulärt samhälle, där män och kvinnor lever sina liv under en tom himmel och förväntar sig att bli återvunna snarare än uppståndna, finns det inget solitt moraliskt fundament för gott och ont. Anti-teister som Christoffer Hitchens hånade och smädade tanken på att mänskligheten behövde Gud för att skilja mellan rätt och fel, men inte ens två generationer in i vår Stora Sekularisering kan vi inte längre skilja ens mellan man och kvinna.”

Inte minst är det islams ökade närvaro i Europa som har fått flera av nyateisterna att tänka om. Förra året kommenterade Richard Dawkins kristendomens försvagade ställning i Storbritannien med orden: ”Innan vi jublar över dödskvalen hos den relativt sett godhjärtade kristna religionen, låt oss inte glömma Hilaire Bellocs hotfulla rim: ’Always keep a-hold of nurse / For fear of finding something worse’.” (Ungefär: Håll alltid fast i sköterskan / Av fruktan för att lämnas med något sämre.)

Några år tidigare tog Dawkins kristendomen i försvar även i The Times: ”Vad jag vet finns det inga kristna som spränger hus. Jag känner inte heller till några kristna självmordsbombare. Jag känner inte till något större kristet samfund som anser att avfällighet ska bestraffas med döden. Jag har blandade känslor inför kristendomens nedgång, på så sätt att kristendomen kan vara en skyddsmur mot någonting värre.”

I sin senaste bok, Outgrowing God, resonerar den berömde ateisten vidare på samma tema: ”Oavsett om det är rationellt eller inte, verkar det tyvärr troligt att om någon verkligen tror att Gud ser varje steg som vi tar, är det också mer troligt att han beter sig väl.” Och så lägger han till: ”Jag måste säga att jag hatar denna tanke. Jag vill tro att vi människor är bättre än så. Jag vill tro att jag är hederlig oavsett om någon ser mig eller inte.”

Som kristna kan vi förstås ha synpunkter på Dawkins koppling mellan att vara sedd av Gud och att frukta för hans straff. En kristen livsstil handlar trots allt om någonting betydligt större än så: inte främst att vara rädd för Guds straff – utan att, i tacksamhet för hans nåd och kärlek, vilja leva till hans ära. Samtidigt vet vi att inte minst kommunismens bödlar argumenterade för att de kunde göra vad de ville, eftersom de inte hade någon yttersta dom att frukta för efter döden.

Så nog finns det goda skäl att oroas över vad som kommer att hända när sekulariseringen sätter sin allt starkare prägel på Europa. Vem vet – kanske visar det sig att vi kommer att få fler bundsförvanter även bland de svenska ateisterna?

 

Olof Edsinger
Generalsekreterare