Paulus ord till filipperna bottnar i en dyster verklighet, där vägran att tillbe kejsaren var förenat med livsfara. Men varje tid har sina egna motsvarigheter till kejsaroffret. Hur förhåller vi oss till det offentliga Sveriges förväntningar och krav? SEA:s Olof Edsinger skriver apropå en välkänd bibeltext.

Ett av Nya testamentets mest älskade brev är det av Paulus till församlingen i Filippi. Aposteln återkommer gång på gång till glädjen och välsignelsen med livet tillsammans med Kristus, och det är inte för inte som Filipperbrevet kallas för ”glädjens epistel”.

Bakom de frimodiga formuleringarna finns dock en problemfylld vardag. Paulus själv sitter i fängelse, och även för församlingen är förföljelsen ett ständigt närvarande hot. En av de viktigaste orsakerna till detta är den så kallade kejsarkulten.

Saken var den att Filippi var en romersk koloni, och många av provinsens invånare kände stor stolthet över relationen till Rom. Ett viktigt uttryck för detta var den livaktiga kejsarkulten, som konkret innebar att man bad och offrade till kejsaren – som provinsens högste beskyddare, men också som en gud i en människas gestalt.

Denna kult var dock inte bara ett valfritt tillägg. Den var ett påbud från kejsaren själv. Och var och en som vägrade att tillbe Caesar kunde räkna med förföljelse – i många fall med dödsstraff som konsekvens.

Samtidigt fanns det en grupp i Romarriket som hade förhandlat bort detta krav. Denna grupp var judarna, som hade en deal med kejsaren som gjorde att de slapp att vända sin tillbedjan till kejsaren – för att i stället be för kejsaren.

Så långt var allt frid och fröjd. Men nu uppstod det en ny och lite oväntad situation. Inom den judiska gemenskapen växte det nämligen fram en ny grupp, som visserligen vördade både Herren och de heliga Skrifterna, men som också tillbad en fattig snickare från Nasaret som Messias och Guds son. Konflikter uppstod, och gapet mellan de traditionella judarna och de Jesustroende växte.

Ett av de mest konkreta uttrycken för skillnaden mellan dessa grupper låg i omskärelsen. De traditionella judarna omskar sina pojkar, medan de Jesustroende hade upphört med denna sedvänja. Men detta innebar också att man skiljde ut sig som en helt ny grupp – en grupp som inte hade samma specialdeal med Rom.

Allt detta ska betraktas som bakgrunden till Paulus berömda ord i Filipperbrevet 3: ”Men allt det som förr var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda” (Fil 3:7–11).

Vad Paulus tidigare räknade som en ”vinst”, men som han nu talar om som en ”förlust” är framför allt de många judiska identitetsmarkörerna (v 4–6). Och den främsta av dessa var just omskärelsen. När vi i dag läser Paulus ord brukar vi normalt utlägga hans text som att yttre faktorer som historia, etnicitet och goda gärningar saknar betydelse för vår egen frälsning. Och detta är en både sann och god tillämpning av apostelns ord.

Men det är samtidigt viktigt att förstå vad som konkret låg i potten för Paulus läsare: Att upphöra med omskärelsen var inte bara att bryta med delar av sitt judiska arv. Det var också att ställa sig utanför den judiska gemenskapens specialdeal med Rom. För det var ju inga andra än (omskurna) judar som kunde komma undan med att inte tillbe kejsaren!

När Paulus talar om konsekvensen av sitt vägval som att ”dela [Kristi] lidanden genom att bli lik honom i hans död” är det alltså inte något allmänt eller hypotetiskt tal. För många av hans läsare var det i stället den direkta konsekvensen av att ta hans undervisning på allvar. Att lämna den judiska gemenskapen för att i stället satsa allt på Jesus Kristus var bokstavligt talat att be om problem.

Men Paulus försäkrar: det är värt det! ”Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus” (Fil 3:13–14).

När man läser detta kan man ju också fundera på vad som i dag är motsvarigheten till filippernas dilemma. Finns det en form av ”kejsaroffer” även i vår tid? Och finns det i så fall någon motsvarande ”frisedel” för de personer som vill komma undan denna förföljelse, utan att fördenskull förneka sin tro på Kristus?

Det vore förmätet att jämföra situationen i Sverige med situationen i det gamla Romarriket. I vår land har vi ju vare sig dödsstraff, gladiatorspel eller öppen förföljelse. Men att det finns förväntningar och krav på alla svenska medborgare, som – om vi inte lever upp till dem – kan generera både motstånd och problem, står ändå utom allt tvivel.

Till de hetaste kandidaterna för kejsaroffret menar jag att tron på religionens relativitet kan räknas. Tro gärna att Jesus är en väg, en sanning och ett liv – men nåde den som hävdar att han är vägen, sanningen och livet! Då beskylls man för att vara hård, dömande och intolerant. Alltså: man bryter mot det sekulära samhällets första bud: ”Du skall icke hävda någon sanning på någon annan människas bekostnad.”

Frisedeln då? Här skulle jag för egen del lansera kandidaten: att reservationslöst säga ja till HBTQ. Så länge vi bejakar det offentliga Sveriges utveckling i HBTQ-frågor, finns det ett försonande drag i relationen mellan kristendom och sekularism. ”Ni är i alla fall med oss i den frågan.” Men när motsatsen är fallet, tenderar relationen att bli ansträngd. Det blir svårare att ta sig fram. Svårare att göra karriär. Svårare att bli tilldelad offentliga medel.

Sant är att denna fråga inte står i centrum av den kristna uppenbarelsen. Just därför kan det vara en frestelse att ”ducka”, för att därmed kunna flyga under radarn. Men samtidigt gör det något med våra hjärtan när vi låter omgivningens acceptans väga tyngre än Herrens ord. Det visar sig helt enkelt att ”kejsaroffret” och ”frisedeln” hänger ihop. När vi justerar vår tro för att kunna ta emot ”frisedeln”, har vi ytterst sett gett kejsaren vår hyllning. Vi har anpassat oss – ”omskurit oss” – för att slippa onödigt lidande.

Låt oss alltså läsa både Filipperbrevet och Bibeln i stort med dessa perspektiv i bakhuvudet. Och låt oss ställa oss frågan när vi anpassar oss till tidens melodi: kan vi ärligt säga att vi gör detta för att främja Kristi herravälde i världen – eller för att anpassa oss till världens herravälde över oss?

Må Guds helige Ande uppenbara vad som är svaret på denna fråga i just våra liv, och i de frågor som berör vår egen trohet mot Kristus!