0 Objekt

Världens ögon är just nu riktade mot Köpenhamn och det pågående klimatmötet. Målet för mötet är ett nytt internationellt klimatavtal, som ska ersätta det tidigare Kyotoavtalet. Huvudfrågan gäller utsläppsminskning av de så kallade växthusgaserna, som anses vara en huvudorsak bakom temperaturhöjningen. Men också en mängd andra frågor diskuteras, som hur vi bäst ska anpassa oss till effekterna av den pågående klimatförändringen, hur vi kan utveckla ny och mer klimatvänlig teknik och – vilket förstås är extra komplicerat Ä finansieringen av detta.

För den som är kristen är engagemang för skapelsen en självklarhet. Grundläggande i kristen tro finns övertygelser som Ä mer än i någon annan livsåskådning eller religion Ä utmanar oss att ta ansvar och ta hänsyn. Låt mig nämna några sådana övertygelser.

För det första är jorden skapad av Gud och tillhör honom. Som David säger i Ps 24: ”Jorden och allt som uppfyller den tillhör HERREN, världen och de som bor i den. Ty han har grundlagt den på haven, och givit den fäste på strömmande vatten.” Notera sambandet: Världen tillhör Gud, eftersom den kommer från honom. Han är skaparen av världen och därmed tillhör världen också honom.

För det andra är jorden given åt oss människor som en gåva att upptäcka, inta och förvalta. I Bibelns öppningskapitel får människan i uppdrag att ”råda över” både djur och natur, ja över hela skapelsen. I nästa kapitel sägs det att människans uppdrag både är att ”odla” och att ”bevara” jorden. Som förvaltare ska vi en dag redovisa för Gud vad vi har gjort med det som han gav oss till låns.

För det tredje väntar vi på att ”skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen”, för att använda Paulus ord i Romarbrevets åttonde kapitel. Världen, som nu trasas sönder av människans gudsuppror och själviskhet, ska en dag befrias och förhärligas. Vi väntar efter Guds löften på ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3).

Utifrån tanken på en nyskapelse av himmel och jord har en del kristna menat att vi inte behöver engagera oss för världen i sitt nuvarande tillstånd; den ska ju ändå gå under. Men det är att dra alldeles fel slutsats. Ta den mänskliga kroppen som ett exempel. Vår kropp är nu, på grund av synden, underställd sjukdom, förgängelse och död. Men vid Jesus återkomst ska alla kristna som har dött genom historien uppväckas och få förhärligade kroppar, som aldrig mer kan dö. Innebär det att vi inte till det yttersta ska bry oss om den svaga och döende kroppen, eftersom Gud ändå en dag ska förvandla och förhärliga den? Resonemanget är uppenbart både falskt och omoraliskt. Sanningen är den motsatta; just eftersom det långsiktigt finns ett hopp för kroppen har vi desto större anledning att redan nu bry oss om den.

På samma sätt är det med skapelsen som helhet. Vi som kristna är kallade att engagera oss mot ödeläggelsen av jorden och låta vårt hopp om den framtida upprättelsen få synliga konsekvenser redan nu.

För det fjärde följer vi som kristna den sanna människan, Jesus Kristus, som i sitt liv visade vad Gud tänkt med människan. I allt det han gjorde under sin offentliga verksamhet i Israel fanns omsorgen om livet i hela dess bredd. Han helade den sjuke och befriade den bundne. Han talade om att ge ett glas vatten till den törstige och besöka den ensamme och den fängslade. Han engagerade sig för människan på alla livets områden.

I undervisningen är hans förkärlek till naturen påtaglig (vilket vid närmare eftertanke inte är så märkligt om han själv är naturens upphov). Hans exempel och bildspråk är nästan uteslutande hämtade från naturens värld.

Han talade, för att ta några exempel från Matteus evangelium, om hur Gud låter solen gå upp och regnet falla, om hur vi kan lära oss något genom att se på himlens fåglar och ängens liljor, han berättade liknelser om ax, mjöl, bröd, fisk, senapskorn, vindruvor, fikon… Den skapade världen var viktig och värdefull för Jesus och han var djupt engagerad i dess framtid.

Det är viktigt att klimatmötet i Köpenhamn, och de kommande årens fortsatta diskussioner, präglas av en öppen, saklig och kritisk – i betydelsen prövande – attityd till frågorna om vad som orsakat den pågående klimatförändringen och till förslagen på åtgärder som kan bromsa förloppet. Men när det gäller ansvaret och engagemanget för jordens framtid finns det inget utrymme för återhållsamhet eller tvekan; jorden är ju Herrens!

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen