0 Objekt

Enkelt sammanfattat kan man därmed säga att det socialistiska och det borgerligt–frikyrkliga lägret, så som de gestaltade sig vid 1800-talets slut, hade två helt olika mål: socialisterna ville förändra samhället från grunden, medan de borgerliga vill reformera det redan existerande samhället. SEA:s Olof Edsinger gör en djupdykning i vårt svenska folkrörelsearv utifrån sin senaste bok, tillika SEA:s Brytpunkt-skrift, Samförstånd eller klasskamp.

Decennierna runt förrförra sekelskiftet var turbulenta. Inte minst var det ”arbetarfrågan” som engagerade: Hur skulle man bäst tillgodose arbetarnas sociala och ekonomiska behov? I nutida historieskrivning är det socialdemokratins roll i denna process som brukar lyftas fram. Men även väckelserörelsen spelade en aktiv roll för att påverka villkoren för de ekonomiskt utsatta. Samtidigt skilde sig de båda rörelsernas metoder åt, något som lade grunden för en misstro som i vissa fall består ända in i våra dagar.

Att det finns inslag i socialismen som många kristna betraktar med skepsis är inte någon nyhet. Det mest uppenbara exemplet är den religionskritiska retorik som ofta har formulerats från detta håll, och som lyser igenom även i kampsången Internationalen från 1871: ”I höjden räddarn vi ej hälsa / ej gudar, furstar stå oss bi / nej, själva vilja vi oss frälsa / och samfälld skall vår räddning bli.”

Ett annat område som tenderar att leda till friktion mellan de båda rörelserna har med samhällets strukturer och institutioner att göra. Medan socialismen har talat sig varm för kollektiva lösningar, och även ifrågasatt äktenskapets betydelse för samhällsbygget, har väckelserörelsens perspektiv varit det motsatta: så långt det är möjligt har man velat värna individen, och äktenskapet och familjen har uppfattats som samhällets mest grundläggande byggsten.

Särskilt i sin revolutionära form har socialismen också uppfattats som ett hot mot den rådande ordningen. Även när man har sett problem med den för tillfället förda politiken, han man från väckelserörelsens sida varit ovillig att ta till vapen och våld. Man har sökt samförstånd snarare än revolution.

Men trots detta finns det gott om beröringspunkter mellan arbetarrörelsen och väckelserörelsen. Det här blir tydligt inte minst om man går tillbaka till de turbulenta decennierna runt sekelskiftet 1800/1900.

I kristendomens DNA ligger en naturlig omsorg om de socialt utstötta. Bibelns författare talar återkommande om kallelsen att värna den fattige, den faderlöse, invandraren och änkan. För många medlemmar i frikyrkorörelse var det därför självklart att engagera sig i vad som på denna tid kallades för ”arbetarfrågan”.

Ett tidigt exempel på detta var Sundsvallsstrejken 1879, där flera tusen sågverksarbetare lade ned sina arbeten i protest mot lönesänkningarna som hade aviserats från arbetsgivarhåll. Det här var den första stora strejken i Sverige, och det är ingen överdrift att säga att den sände chockvågor över etablissemanget. Ett ofta förbisett inslag är dock att strejken även engagerade ett antal frikyrkliga företrädare – bland annat från Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet.

Samtida källor kan vittna om att väckelsefolket fick viktiga förtroendeuppdrag av sina arbetskamrater, eftersom de betraktades som pålitliga och nyktra. Vidare hade de lärt sig tala och uttrycka sig i sina församlingar, och genom föreningsengagemanget var de förtrogna med demokratibärande roller som ordförande, sekreterare och kassör. Till detta kan läggas att de påverkade arbetsnedläggningens karaktär genom att verka för rusdrycksförbud så länge som strejken (eller strejkerna) varade.

Från myndigheternas och samfundsledningarnas håll var man dock allt annat än entusiastisk över gräsrötternas engagemang. Landshövdingen såg med förfäran på hur ”läsarna” valde att utmana den borgerliga överheten, och samfundsledarna oroade sig över vad som skulle hända om deras fotfolk började förknippas med sådana saker som våld och tvång. Vid Svenska Missionsförbundets första årsmöte antogs därför följande resolution med anledning just av Sundsvallsstrejken:

… Svenska Missionsförbundet [får] på grund härav för sin del förklara, att Förbundet dels på det hjärtligaste beklagar, att några på Kristus troende arbetare låtit sig förledas att i nämnda uppträden deltaga, dels på det bestämdaste ogillar varje försök att genom s.k. strejker tilltvinga sig bättre ekonomiska villkor.

Med tiden skulle denna kategoriska hållning luckras upp, men innan vi kommer dit kan det behöva klargöras varför strejkvapnet uppfattades som så provocerande. Till saken hör nämligen att arbetarfrågan under lång tid hade engagerat även konservativt sinnade politiker och kyrkomän. Vid 1800-talets mitt bildades en liberalt färgad arbetarrörelse som skulle verka för ett gott klimat på de nya arbetsplatserna – där dialog och samverkan skulle motverka större konflikter. Även fredliga strejker bejakades av denna rörelse, förutsatt att arbetsgivarsidan hade agerat på ett orättfärdigt sätt.

Med socialismen kom dock en annan attityd in i bilden. Först och främst genom den revolutionära anda som slår emot oss redan i Det kommunistiska manifestet, och som i tidigare nämnda Internationalen uttrycks med orden: ”Störtas skall det gamla snart i gruset. / Slav, stig upp för att slå dig fri! / Från mörkret stiga vi mot ljuset / från intet allt vi vilja bli.”

Men även socialiströrelsens sätt att använda strejkvapnet kom att bli utmanande för många kristna. Dels för att arbetsnedläggning i sig alltid är en form av tvångsmedel, då man vill tvinga fram eftergifter mot arbetsgivarnas vilja. Dels genom att strejkandet med tiden politiserades, bland annat genom att man ville tvångsansluta alla fackligt anslutna till Socialdemokratiska Arbetarepartiet och genom att man kallade till ”sympatistrejker” för att få större tyngd bakom sina krav.

SMF:s missionsföreståndare E. J. Ekman ringar in problematiken när han i en artikel från 1890 börjar med att lyfta fram vikten av en ”reform af förhållandena mellan arbete och kapital och mellan arbetare och arbetsgifvare, samt en förbättring av arbetarnes ställning inom samhället”. Men dessa frågor, säger Ekman, måste lösas på fredlig väg. ”Revolutioner göras icke med öfverhetens tillåtelse […] Bort derför med freden med den bestående staten […] Bort med kristendomen! Bort med all religion! Full ateism. Upplösning av äktenskapet som är familjens grundval, hvilken åter i sin ordning är statens grundval.”

Enkelt sammanfattat kan man därmed säga att det socialistiska och det borgerligt–frikyrkliga lägret, så som de gestaltade sig vid 1800-talets slut, hade två helt olika mål: socialisterna ville förändra samhället från grunden, medan de borgerliga vill reformera det redan existerande samhället.

Och vidare: Medan väckelserörelsen önskade sig en förändringsprocess som präglades av samförstånd och ömsesidig respekt, arbetade socialisterna för att genom klasspolitik skapa polarisering mellan olika klasser.

Sedan förrförra sekelskiftet har det runnit en hel del vatten under broarna, och med tiden skulle allt fler även från frikyrkligt håll ansluta sig till socialismen – och särskilt då i sin mindre revolutionära form genom det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Men i hela vår värld kvarstår ändå de grundläggande frågorna i relationen mellan väckelserörelsen och arbetarrörelsen: Ska vi sträva efter samförstånd eller polarisering? Brobyggande eller klasskamp? Frivillighet eller tvångsmakt?

Oavsett ämne för den ideologiska kampen tycks dessa frågor komma tillbaka – om det är arbetarfrågan eller jämlikhetsfrågan, rasism eller hbtq. Och en av många intressanta lärdomar från historien är att det finns flera möjliga sätt att uppnå sina mål – även när målbilden till stora delar är densamma.

Olof Edsinger, generalsekreterare

Ursprungligen publicerad i Dagen 210218

Vill du läsa mer? Se SEA:s Brytpunkts-skrift Samförstånd eller klasskamp – väckelserörelsen i mötet med socialismen