Är Bibelns berättelse om Edens lustgård och syndafallet egentligen en sentida omtolkning? Hade Gud en fru? Har kung Davids rike verkligen existerat?
Under påsken undersökte dr Francesca Stavrakopoulou, lektor i hebreiska studier vid Exeters universitet, några av Bibelns berättelser i SVT:s serie Bibelns mysterier. Stavrakopoulous slutsats var dock att Gamla testamentet var forntida litteratur med en religiös agenda som förvränger det förflutna.
Men finns det någon grund för hennes påståenden? Låt oss titta på programmen i tur och ordning.
1. Edens lustgård
Enligt Francesca Stavrakopoulou låg Edens lustgård inuti Salomos tempel i Jerusalem. Adam var den sista kungen av Juda rike, Sidkia, innan Nebukadnessar förstörde Jerusalem runt år 586 f Kr. Påståendet vilade främst på Stavrakopoulous antaganden och försök att tolka om olika historiska data för att passa in i hennes förutfattade uppfattning.
Eden jämfördes med de trädgårdar som till exempel assyriska kungar brukade anlägga. Profetian mot kungen i Tyrus i Hesekiel 28 tolkades fritt om för att stödja tesen att syndafallet egentligen handlade om Sidkias fall. Att ormen och Eva inkluderades i berättelsen hävdades (utan att redovisa historiskt underlag) vara på grund av att man ville fördöma tillbedjan av kopparormen Nehustan och tillskriva kvinnan den största skulden.
Men denna läsning av 1 Moseboks första tre kapitel förutsätter att man väljer att blunda för flera aspekter och acceptera Stavrakopoulous tolkning. Bland annat identifierade hon en av Edens fyra floder, Gihon, med Gihonkällan i Jerusalem, och strunta i att de tre övriga floderna, Pison, Tigris/Hiddekel och Eufrat knappast passar in på Jerusalemområdet och skulle inte kunna misstas för lokala floder. Att Eden låg i templet byggde också på påståendet att det var kungen som förrättade gudstjänst inför Gud. Men för judarna fanns en skarp skiljelinje mellan vem som fick göra vad i tempeltjänsten och folket representerades av översteprästen. Bland annat kritiserades kung Ussia hårt för att ha lagt sig i prästernas uppgifter (2 Krön. 26:16-20).
2. Hade Gud en fru?
I det andra programmet påstods det att Bibelns författare försökte dölja tron på flera gudar. Men det är knappast någon hemlighet att Israels folk avvek flera gånger från tron på Gud och tillbad andra gudar (t.ex. Jeremia 19:4-5, Hosea).
Det är sant att arkeologiska upptäckter av olika gudastatyeter kan tyda på att många israeliter accepterade polyteism, men det tyder knappast på att de inte hade något begrepp om monoteism.
Den kananeiska tron på guden El, hustrun Ashera, liksom Baal och många andra gudar, illustrerades av fynd från Ugarit, nära Lataqiyah i norra Syrien, som faktisk ligger utanför Kanaan.
Det är sant att Bibeln ibland kallar Gud för El. Vad Stavrakopoulou dock inte förklarade var att El är det vanliga semitiska ordet för ”gud”. Israel kunde alltså använda samma ord, utan att för den delen mena samma gud. Ungefär som när många arabisktalande kristna säger Allah utan att mena Koranens gud.
Alan Millard, professor emeritus i hebreiska och fornsemitiska språk vid Liverpools universitet, skriver att upptäckten av inskriptionen med Jahves och Asheras namn tillsammans, visar att en del israeliter under Elisas tid trodde att Gud hade en hustru. Men detta innebär inte att varje israelit trodde det. ”Det är anmärkningsvärt att det finns hundratals gamla hebreiska personnamn i Bibeln och i gamla inskrifter som innehåller Guds namn, som i Jonathan, Hiskia. Eller El, som i Samuel, Elkana, medan endast ett litet antal innehåller Baals namn – och Ashera dyker inte upp. Om hon hade varit populär, skulle människor ha namngett sina barn för att hedra henne.”
Kvinnofigurinerna som hittas på flera israelitiska boplatser identifierades i programmet som bilder av Ashera. Enligt Millard håller många forskare med om detta. Men, fortsätter han, lika noggranna studier ifrågasätter denna slutsats. ”De bär inga gudomlighetsemblem och de liknar inte de kanaaneiska Asherafigurinerna. De kan bättre beskrivas som lyckoamuletter för ammande mödrar där barnadödligheten var mycket hög.”
3. Har kung Davids rike verkligen funnits?
Francesca Stavrakopoulous slutsats i det tredje avsnittet var att det inte fanns något förenat kungarike under David. Hon är heller inte övertygad om att David ens har existerat. Arkeologen Israel Finkelstein från Tel Avivs universitet argumenterade bland annat att arkeologen Yigael Yadins datering av portarna i Megiddo, Hasor och Geser till Salomos tid, var fel med hundra år. Det fanns heller inga inskriptioner på byggnaderna som indikerade att de skulle vara uppförda av David eller Salomo. Det fanns mer belägg för Omris rike, som var kung i Israel runt år 884-873 f Kr, än för Davids, som skulle ha levt mer än 100 år tidigare, i form av arkeologiska fynd. Jämförelser gjordes bland annat med Omris strider som omnämns på Meshastelen från 850-talet f Kr. Bibelns redogörelse var inte historiskt korrekt, var slutsatsen.
Så här skriver Allan Millard om Francesca Stavrakopoulous tes om David:
”Hennes presentation går i linje med forskare som intar en mycket negativ inställning till Bibeln, men många välrenommerade bibelforskare och arkeologer har en annan åsikt. Trots hennes anspråk på akademisk forskning, misslyckades hon helt med att berätta för tittarna att Israel Finkelsteins åsikter ifrågasätts i stor utsträckning. I själva verket har han nyligen ändrat ståndpunkt som tillåter en datering av portarna till det nionde århundradet [under Salomos tid]! […]
Inga inskriptioner av David eller Salomo har kommit i dagen, men det kan inte visa att de inte har existerat eller uppförde stora byggnader. Inga inskriptioner av kung Herodes har hittats i det heliga landet, men ingen drar därför slutsatsen att han var påhittad eller inte byggde!”
Kenneth Kitchen, professor emeritus i egyptologi och hedersforskare samt Fellow vid School of Archaeology, Classics and Oriental Studies, vid universitetet i Liverpool redogör i ”On the Reliability of the Old Testament” (2003) varför det saknas inskrifter från Davids och Salomos tid:
Sedan det nionde århundradet f Kr utsattes Jerusalem upprepade gånger av förändringar, förstörelser och ombyggnader, oftast i stor skala, skriver han. Och bara en liten andel har kunnat grävas fram. Det finns dock tre arkeologiska omnämnanden av David.
Den första hänvisningen är ”Davids hus” som nämns i den arameiska inskriften från Tel Dan, daterad till ca 150 år efter Davids död. Enligt Allan Millard är det välkänt att det var långt ifrån forntida praxis, att fabricera en dynastigrundare. Den andra hänvisningen till David finns på Meshastelen, som visades i tv-avsnittet (men som Stavrakopoulou aldrig nämnde!). Den tredje hänvisningen finns i en lista i Karnak, Egypten, över palestinska platsnamn som farao Sheshonk I (Sisak i 1 Kung. 14:25-26) lät ingravera.
Vilka mysterier kunde då tv-serien avslöja? Knappast något balanserat, objektivt eller logiskt.
Jacob Rudolfsson, samordnare SEA
