Till och från under kyrkans historia har det dykt upp läror som förkunnar alla människors slutgiltiga frälsning. Till de mest kända företrädarna för detta synsätt hör kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr), och under det femte ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel år 553 såg man sig tvungen att uttala sin förkastelsedom över denna lära, som brukar gå under beteckningen apokatastasis eller “alltings återställelse”.

Detta hindrar dock inte att tron på alla människors frälsning är ett utbrett fenomen även i vår egen tid. Under våren och sommaren har det talats en hel del om detta i sociala medier, inte minst i anslutning till Peter och Madeleine Wallgrens bok Tidens fullbordan – som alltså är ett exempel på hur dessa läror har kommit att få spridning även i den karismatiska rörelsen.

Det finns mycket man kan kommentera både i anslutning till apokatastasisläran och till den nämnda boken, men här och nu vill jag smalna av det hela till två av de bibelverser som står i centrum av den universalistiska teologin, nämligen Paulus uttalanden i Romarbrevet och Första Korinthierbrevet om en försoning för “alla människor” och att Gud en dag ska bli “allt i alla”:

• “Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet lett till ett frikännande, till liv för alla människor.” (Rom 5:18)

• “Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla.” (1 Kor 15:28)

Båda dessa texter knyter an till den för Paulus unika jämförelsen mellan Adam och Kristus. I båda fallen, säger aposteln, har en enda människas handlande fått konsekvenser för mänskligheten i stort: i Adams fall fördömelse, i Jesu fall frikännande. Och den fråga som infinner sig är då: Ska Paulus ord tolkas som att frälsningens effekt är lika universell som syndafallets effekt? Kommer alla människor till sist att bli frälsta?

Allra först kan vi konstatera att det finns något mycket tilltalande i denna förståelse av bibeltexten. Visst vore det underbart om alla människor i slutändan blev frälsta! Från universalistiskt håll är man också snabb att påpeka att en sådan teologi harmonierar med det bibliska talet om Gud som både allsmäktig och god. Faktum är att man ifrågasätter att Gud ens kan vara allsmäktig och god om han inte “förmår” att se till att alla människor blir frälsta.

Men vad man då glömmer bort är att Guds ord tar såväl synden som alla människors fria vilja på stort allvar. Syndafallet är helt enkelt en mycket större katastrof än vi i många fall vill erkänna. Mänsklighetens uppror mot sin skapare kastar världsordningen över ända. Samtidigt är det just på grund av sin kärlek som Gud inte vill köra över oss människor genom att tvinga sig på oss mot vår vilja.

Wallgrens löser detta dilemma bland annat genom att skilja mellan ett kommande jordiskt gudsrike (tusenårsriket), till vilket bara de omvända har tillträde, och himlen, till vilken alla människor en dag ska komma. Men det finns ett betydligt enklare sätt att förstå Paulus ord, och det är att försoningen – alltså den juridiska grunden för Guds möjlighet att frikänna oss människor – verkligen omfattar alla; Jesu offer är tillräckligt för att sona hela världens synd. Men när det gäller rättfärdiggörelsen – alltså vårt personliga tillägnande av denna försoning – måste denna tas emot i tro. Till saken hör ju att det är just detta budskap som löper som en röd tråd genom hela Romarbrevet. Den som tvekar kan förslagsvis slå upp och läsa verserna 1:16–17; 3:21–26 och 4:1Ä5.

Men Första Korinthierbrevet 15 då? Står det inte svart på vitt att Gud ska bli “allt i alla”, och måste inte detta betyda hela mänsklighetens slutgiltiga frälsning? Nej. För det första behöver vi även här se till sammanhanget i stort, och där framgår det tydligt att Paulus i första hand redogör för vad som ska ske med de människor som har “insomnat i Kristus” (15:18; jfr v 23) Ä alltså de redan kristna. För det andra talar Paulus i samma vers, och flera gånger i brevet i övrigt, om att människor verkligen kommer att gå förlorade (se 1 Kor 1:18; 3:17; 6:10; 9:27 m fl). När han i v 22 skriver att “Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus” är det alltså underförstått att det är alla som är i Kristus som ska “göras levande i Kristus”.

Slutligen behöver vi ha klart för oss att det som föregår orden om att Gud ska bli “allt i alla” är den yttersta domen, där Jesus enligt Paulus ska göra “slut på varje välde, varje makt och kraft” (v 24). Och enligt Nya testamentet i övrigt (se Matt 25:46; Upp 20:11–15 m fl) ingår även de människor som framhärdar i sin egen synd i denna dom. Dessa kommer alltså inte att vara en del av den himmelska tillvaron.

Eller med Paulus egna ord: “Gud är rättfärdig: han straffar med plågor dem som plågar er och låter er som plågas få lindring tillsammans med oss. Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror.” (2 Thess 1:6–10)

Det är förstås med blandade känslor som vi som troende tar del av denna undervisning. Ingen av oss kan väl känna glädje över syndens allvar, så som det förs fram i Nya testamentet. Men fördenskull är det inte rätt att tala om Guds dom över synden som ett “misslyckande” eller som en motsats till hans godhet och allmakt. Enligt Bibeln triumferar nämligen Gud både i sin roll som domare och som frälsare. I det förra fallet genom att göra slut på ondskan, i det senare fallet genom att ge oss del av sin oförtjänta nåd.

Det är när vi blundar för denna dubbelhet i Bibelns presentation av Herren som vi går vilse i bibeltexterna.

Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen