Ett halvår efter lanseringen av Jonas Gardells bok Om Jesus kan det kanske vara läge för en summering av hur mediebevakningen av denna bok har sett ut. Att de stora sekulära nyhetstidningarna har haft helsidor med ofta helt okritiska intervjuer och recensioner är kanske inte ägnat att förvåna; det hör liksom till fenomenet Gardell. Något som däremot lämnar åtminstone mig med en olustig eftersmak är att den kristna pressen generellt har varit så lam i sin kritik av Gardells bok.
Visst är det lovvärt att man, oavsett vem det handlar om, försöker se till förtjänsterna i andra människors brottning med och bearbetning av bibelordet. Och visst är det så att vi kan lära saker också av människor med andra teologiska betoningar än våra egna.
Men samtidigt. Hur kommer det sig att de tydliga markeringarna mot Jonas Gardells budskap om Jesus och frälsningen är så få? På Stefan Swärds blogg från den 30 mars finner man en intressant genomgång av Jonas Gardells teologiska ståndpunkter. Där konstateras bland annat följande:
• Gardell hävdar att Bibeln helt och hållet är ett verk av människor, och därför inte i någon mening kan beskrivas som Guds ord.
• Gardell hävdar att Jesus inte var Guds son eller uppfattade sig själv som Messias.
• Gardell hävdar att Gud för en kristen inte kan beskrivas vare sig som helig eller som den här världens domare. Dessa och liknande attribut hos Gud hör till en för Jesus främmande gudsbild.
• När det gäller Jesus själv förnekar Gardell både att Jesus föddes av en jungfru och att han var syndfri. Som det verkar förnekar han också den fysiska uppståndelsen, även om han flera gånger uttrycker sig positivt om den kristna uppståndelsetron.
• Och kanske mest anmärkningsvärt: Gardell förnekar att Jesu död var en offerdöd och att det därför skulle var någon mening med att vända sig till Jesus för att få förlåtelse för sina synder.
Evangelium enligt Gardell kan med andra ord sammanfattas med hans egna ord: ”Detta är det glada budskapet: Guds rike är nära och du är inte utesluten från det, du är älskad av Gud som en förälder älskar sitt barn. Det krävs inget offer för att göra dig syndfri i Guds ögon, det enda som krävs är att du tror på Guds kärlek till dig. Du som fått höra att du är oren i Guds ögon och inte värdig att få möta honom; du är inte oren, du är ren. Detta är Jesus eget budskap. Och det går över huvud taget inte att få ihop med kristendomens idé om att Jesus dog för våra synder.”
När jag läser detta kan jag inte undgå att tänka på Nya testamentets tal om de falska profeterna. Det som kännetecknar den falska profetian är ju enligt Bibeln inte att den på alla punkter skulle skilja sig från det som är sant och rätt. Snarare tvärtom: Jesus talar om de falska profeterna som personer som ser ut som får, men som i sitt inre är rovlystna vargar (se Matt 7:15).
På samma sätt uttrycker sig Johannes i Uppenbarelseboken, när han beskriver odjurets tal som ”666” (se Upp 13:18). Alltså så nära Guds fullkomliga tal (777) som möjligt, men ändå helt och hållet skilt från detta; den falska profetian kännetecknas inte av sitt milsvida avstånd från den sanna gudsuppenbarelsen, utan av den förvillande likheten dem emellan.
Som synes är det oerhört allvarliga perspektiv som målas upp i dessa båda bibelsammanhang. Men det är alltså just detta allvar som har lyst med sin frånvaro i de flesta kommentarer och recensioner som jag har sett av Gardell och hans budskap. Det är som att vi i Sveriges kristenhet har förlorat förmågan att söka dialog samtidigt som vi är tydliga med vad som inte kan ses som uttryck för en genuin kristen tro. I stället för att markera väljer vi därför att stoltsera med vår egen fördomsfrihet, och resultatet blir att även de som kallar sig kristna får en signal om att det som Gardell och hans likar förmedlar är ett fullgott alternativ till en mer klassisk form av kristen tro.
I detta sammanhang går mina tankar till en sådan som Paulus. Vad skulle egentligen Paulus ha sagt om en förkunnelse som förnekade Jesu gudom och att Jesus kan förlåta synder och som svävade på målet i fråga om Jesus uppstod från de döda? Är det inte ganska självklart? Till de troende i Galatien, som bevisligen hade en äkta och personlig tro på Jesus Kristus, men som till detta hade lagt ett antal läror som vad främmande för evangeliets anda, kan han ju säga: ”om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse” (Gal 1:8).
Jag har själv inget behov av att gå runt och förbanna några andra människor. Och inte har jag planerat att göra det med Jonas Gardell heller. Men visst är det märkligt att så stora delar av Sveriges kristenhet inte ens verkar reflektera över att det ibland kan finnas ett behov också av en sådan form av markering? Eller för att tala med Jesus själv: ”den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och att han sänktes i havets djup” (Matt 18:6). Jag återkommer till detta i del 2 i kommande nyhetsbrev.
OLOF EDSINGER
Teolog och författare
Generalsekreterare SALT – barn och unga i EFS
