0 Objekt

När jag läste Nya testamentets exegetik på Uppsala universitet handlade en av våra lektioner om uppståndelsen. Vår lärare inledde sin föreläsning med att redogöra för fyra olika kristna synsätt på Jesu uppståndelse; ett av dessa innebar att Jesus uppstod fysiskt.

När det gick upp för mig vad min lärare faktiskt stod där framme och påstod räckte jag upp handen och frågade: ”Du menar väl inte att alla dessa synsätt kan beskrivas som kristna!?” Jag hänvisade också till några bibelsammanhang som i mitt tycke visar väldigt tydligt att de nytestamentliga författarna förutsätter en fysisk uppståndelse. Men när jag började dra in Bibeln i diskussionen tog läraren ett steg tillbaka och stirrade på mig och sa: ”Då är du ju en biblicist!” Därmed var diskussionen avslutad, för med en biblicist fanns det inte något skäl att samtala.

Jag brukar ibland tänka tillbaka på denna incident från mina teologiska studier. Det är nämligen min övertygelse att en av de mest förrädiska aspekterna av det svenska teologiska klimatet är just synsättet att det finns många olika typer av kristen tro Ä och att vi därför är fria att välja vilket trosinnehåll som vi för egen del önskar tillägna oss.

Jag är medveten om att det jag nu skriver kan missförstås. Jag är helt på det klara med att kyrkan under historiens lopp har kommit fram till olika slutsatser i ett stort antal teologiska frågor. Inte minst de svenska samfundsbildningarna har ju haft sin motivering utifrån en sådan verklighet. Men hur oeniga man än har varit har det aldrig varit innehållet i de klassiska trosbekännelserna man har ifrågasatt. Skiljelinjerna har handlat om frågor av en annan dignitet.

Så, tillbaka till exegetiklektionen på Uppsala universitetet. Finns det verkligen fyra olika kristna synsätt på Jesu uppståndelse? Ja, så till vida att uppståndelsen för oss alla nog måste beskrivas som ett mysterium kan man säkert uttrycka sig så. Men knappast i den mening som min lärare menade: att det är lika kristet att säga att lärjungarna hallucinerade som att hävda att Gud faktiskt uppväckte Jesus från de döda!

I mitt förra nyhetsbrev gjorde jag en genomgång av den teologi som kännetecknar Jonas Gardells bok Om Jesus. Och nu kan man ställa sig frågan: Är det ett fullgott alternativ att som kristen bejaka en teologi som förnekar Jesu gudom och att Jesus kan förlåta synder och som svävar på målet i fråga om Jesus uppstod från de döda? Om svaret är nej Ä vilket jag är övertygad om att Paulus skulle säga Ä måste följdfrågan vara: hur ska vi som kristen kyrka hantera en sådan teologi.

Jag har inget emot att man, som exempelvis Stefan Swärd har gjort, väljer att söka dialog med Jonas Gardell. Samtidigt utmanas jag av aposteln Johannes ord om hur sådana som Gardell (= som inte bekänner att Jesus är Kristus, 2 Joh v 7) ska hanteras: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig skyldig till hans onda gärningar” (2 Joh v 9-11).

En av riskerna med att ge plattformen åt en sådan som Jonas Gardell tror jag helt enkelt är ordens makt över tanken. Tron kommer av predikan, skriver Paulus (se Rom 10:17), och detta gäller även i fråga om irrlärare! Det som gör Gardell särskilt förrädisk i detta sammanhang är ju också dels att han är en kommunikatör av Guds nåde, dels att han i många fall använder sig av kristna ord och begrepp samtidigt som han i dessa lägger en helt annan innebörd än Nya testamentet gör.

Ta till exempel det lilla ordet ”kärlek”. I tidningen Dagen citeras Gardell med orden att ”varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen”. Men detta är ju inte ett kristet synsätt. Bibeln sätter nämligen ett ganska stort antal gränser, kanske inte främst för kärleken som sådan Ä Gud älskar även ateisten Ä men för kärlekens verkan i våra egna liv. I praktiken tycks därför det kärleksbegrepp som Gardell svänger sig med mest vara en form av narcissistisk bekräftelse, där han automatiskt gallrar bort alla delar som inte självklart stryker medhårs.

Kan då inte kyrkfolket genomskåda denna skeva beskrivning av Guds kärlek? Nej, tyvärr verkar det inte så. Och det är ju intressant att man i fornkyrkan valde att helt enkelt bränna de skrifter som var författade av dem som man uppfattade som irrlärare. Deras alster skulle inte ens bevaras för eftervärlden. De ansågs för farliga, helt enkelt för att de Ä som all falsk profetia Ä låg för nära sanningen för att inte på ett självklart sätt kunna genomskådas av alla.

Återigen utmanas jag alltså av hur den kristna kyrkan har brukat agera i frågor som dessa Ä och hur enorm kontrasten är till vår tids ”alla vill ju väl”-mentalitet. Återigen utmanas jag också av Jesus ord: ”den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och att han sänktes i havets djup” (Matt 18:6).

Kan vi vara säkra på att vi inte med vår ovilja att markera emot riskerar att förleda några av ”Jesu minsta” i vårt eget land?

OLOF EDSINGER
Teolog och författare
Generalsekreterare för SALT – barn och unga i EFS