0 Objekt

Vilken underbar vårdag! Känslan av tacksamhet över att få leva finns inom de flesta av oss som har förmånen att få vända ansiktet mot solen och våren i Stockholm idag. Och det är den glädjen över livet, över att få leva, som driver oss som medverkar vid den här manifestationen.

Vädret är perfekt idag, men det finns inga perfekta samhällen. Det är en utopi att vi skulle kunna skapa en kultur utan problem, svårigheter eller smärta. Men det är ingen anledning till resignation eller uppgivenhet: Vi måste istället tillsammans kämpa för ett så gott samhälle som möjligt. Det handlar om åt vilket håll vi rör oss, i vilken riktning vi går. Och det är vad denna manifestation handlar om.

I Sverige utförs ca 35 000 aborter varje år. Siffrorna har legat stilla i mer än 25 år – det rullar på som en välfungerande industri. 35 000 spirande människoliv utsläcks varje år. 35 000 små hjärtan slutar att slå, varje år. Inte därför att livskraften saknas, utan därför att vi andra beslutar att vi inte vill ta emot livet.

Det är i den här situationen vi måste ställa frågan: Åt vilket håll ska vi gå? I vilken riktning ska vi röra oss? Ska vi utvidga möjligheterna att göra abort? Eller ska vi röra oss åt andra hållet och skapa ett samhälle med bättre möjlighet att ta emot det liv vi själva är upphov till?

Det är intressant att fundera över de värderingar som gjort Sverige känt i stora delar världen:

Solidaritet – vi vill värna den som är svag, vi vill hjälpa den som inte klara sig på egen hand.

Generell välfärd – det finns grundläggande tryggheter som alla bör omfattas av och som inte får begränsas till en viss grupp.

Var kommer de värderingarna in när det gäller det ofödda livet? Kan vi bara nonchalera frågan om solidaritet och generell välfärd när det gäller det ofödda barnet? Måste det inte omfatta både män och kvinnor, både vuxna och barn, både födda och ofödda?

Anledningen till att vi så lätt går förbi frågan om solidaritet när det gäller det ofödda hänger nog ihop med att frågan känns så abstrakt. Abort blir en abstraktion. Det konkreta är föräldrarnas – och då förstås i synnerhet kvinnans situation – som är konkret och begriplig. Men fostrets situation då?

De flesta av oss har nog ganska dimmiga begrepp om vad en abort faktiskt innebär. Det är anledningen till att det finns bilder här. Vi måste veta vad vi talar om, att det handlar om ny medlem i mänskligheten som vi inte välkomnar.

Vi har alla varit ett foster. Vi finns här idag för att diskutera abort eftersom vi välkomnades av dem som var vårt upphov.

Eller ta det nya inneordet: Utanförskap. Sedan vi fick vår nuvarande abortlag har över en miljon fråntagits sitt liv under fostertiden. De har på ett absolut sätt ställts utanför vår gemenskap.

Nu vill socialministern Göran Hägglund utvidga den nuvarande svenska abortlagen, som är den liberalaste i Europa och som ger fri abort fram till vecka 18, till att gälla medborgare i andra länder också. Det innebär alltså en utvidgning av abortlagen och därmed sannolikt en ökning av antalet abort.

Det är fel väg att gå. Vi måste påbörja en resa mot ett mer människovänligt samhälle där män och kvinnor får hjälp att ta emot livet.

En oönskad graviditet kan innebära oerhörda påfrestningar för mannen och kvinnan. Detta beskrivs ofta som ett etiskt dilemma, där föräldrarnas och då främst kvinnans situation läggs i den ena vågskålen och barnets liv i den andra. Och tanken är att det väger så jämt att det inte går att utifrån säga vad som är rätt eller fel. Men är det verkligen ett etiskt dilemma?

Ett etiskt dilemma är en situation där varje handlingsalternativ är etiskt felaktigt. Då uppstår frågan: I vilken mening är det etiskt fel att ta emot ett nytt liv? En graviditet innebär förvisso mängder med dilemma av personlig, ekonomisk, social, psykologisk art. Men det kan aldrig vara etiskt fel att föda sitt barn och därmed är en graviditet inte ett etiskt dilemma.

Här krävs ett nytt samtal, där vi inte spelar ut mannens, kvinnans och barnets intresse på ett sådant sätt att den ena partens rätt till liv ifrågasätts. Vi måste istället hitta lösningar som visar respekt mot alla berörda parter.

Därför vädjar vi idag till Göran Hägglund att påbörja resan mot ett mer människovänligt samhälle. Att börja gå i en annan riktning, där de abortförebyggande åtgärderna står i centrum, istället för som nu förslag till abortutökning.

Socialministern företräder ett parti som alltid hävdat människovärdet och som i sitt partiprogram har inskrivet att människovärdet gäller från livets tillblivelse. Och det är förstås den enda biologiskt rimliga gränsen. Allas våra liv börjar när en äggcell och sädescell smälter samman. Konsekvensen av det måste rimligen vara en abortrestriktiv hållning.

Vi som med rätta tar emot flyktingar som bankar på vår dörr vi måste väl också arbeta för att fler ska kunna ta emot nästa generation – istället för att känna sig tvingade att avvisa livet. Är det bästa bidraget vi i Sverige kan ge resten av Europa att inbjuda människor att kan komma hit för abort fram till vecka 18?

Vi behöver röra oss i en annan riktning! Vi behöver hjälpas åt att välkomna liv, istället för att avvisa det.

Jag vill utmana socialminister Göran Hägglund att, istället för att öka antalet aborter, presenterar en konkret strategi för att minska antalet aborter. 35 000 utsläckta människoliv är inte en slutgiltig siffra, den kan minska. Jag utmanar därför Göran Hägglund att, istället för att utvidga abortlagen, ta fram faktiska förslag för att minska aborterna aborter med 10 000/år under mandatperioden. Så att fler kan vända ansiktet mot solen och uttrycka sin tackksamhet över livet.

Stefan Gustavsson

[Tal vid manifestationen mot abortturism på Sergels torg i Stockholm, den 14 april 2007]