0 Objekt

Efter attackerna i Norge den 22 juli 2011 har politiska motståndare i debatten beskyllts för att dela världsbild med Breivik. I augusti attackerades en kristen amerikansk tankesmedja av en pistolman med avsikt att döda. Var är debatten om politiskt hat mot den kristna tankesmedjan? Det skriver SEA:s samordnare Jacob Rudolfsson på debattsajten Newsmill.

Det har gått ett år efter Anders Behring Breiviks terrorattack mot det öppna norska samhället då 77 liv togs. I fredags föll domen mot massmördaren: han förklarades tillräknelig och fick lagens strängaste straff med 21 år i fängelse.

Efter attackerna den 22 juli 2011 uppstod en debatt om huruvida kritiker av islam ansågs som medskyldiga till terrordådet. De gav ju bränsle åt hans kamp mot ”islamiseringen av samhället”, tänkte man. Efterhand buntades olika liberala tankesmedjor och borgerliga debattörer ihop med Breivik. Begrepp som politiskt hat myntades och ideologiska motståndare demoniserades. Breivikstämpeln trumfade alla andra argument.

Demagogiska jämförelser av meningsmotståndare är förvisso inget nytt. Men på ledarsidor har dessa blivit alltmer regel än undantag. Nästintill en naturlag. Istället för diskussion om sakfrågans giltighet misstänkliggörs motparten. Ogillar man att abortfrågan problematiseras Ä beskriv det som ”oroväckande” och motståndaren buntas ihop med främlingsfientliga grupper. Effektivt sätt att ta död på debatten? Självklart. Beskyll sedan journalister som urskiljer vissa sociologiska mönster bakom antisemitiska yttringar, för rasism och att dessa slutsatser med nödvändighet vetter mot en terrorists hat.

Om ens ideologiske fiendes värderingar kan kopplas till en terrorist, vinner man på walk-over. Våldsverkares eget ansvar överskuggas helt.

Men inte alltid.

Onsdagen den 15 augusti anföll en pistolman den kristna tankesmedjan Family Research Councils (FRC) kontor, i Washington DC. Tankesmedjan arbetar med frågor kring äktenskapslagstiftning, abort och dödshjälp och bidrar med ett kristet perspektiv i samhällsdebatten. Pistolmannens mål: Att döda dem som arbetade på kontoret. Skälet? Han sa sig ogilla FRC:s politik som har beskrivits som en ”hatgrupp”. Med sig hade han bland annat en låda full av ammunition.

Lyckligtvis misslyckades gärningsmannen i sitt uppsåt. Enbart säkerhetsvakten skadades. Men den svenska medietystnaden har varit talande. Debattören Roland Poirier Martinsson frågar retoriskt på sin blogg:

”För det första, har detta, som hände i augusti, omnämnts i svensk press? För det andra, vad hade stått i svenska tidningar om det varit en antiabortaktivist som angripit en abortklinik?”

Attacken mot FRC har av FBI beskrivits som ”inhemsk terrorism”. Tas detta upp i svenska medier? Nej. Istället upptas man med att följa en senatorskandidat som gjort sig skyldig till det märkliga påståendet att kvinnor som våldtas inte kan bli gravida.

Dana Milbank, kolumnist på Washington Post, skriver om hatgruppsstämpeln mot FRC och att de jämförts med nynazister och Ku Klux Klan:

”Jag håller inte med Family Research Councils syn på homosexuella och lesbiska. Men det är absurt att sätta gruppen [Ä] i samma kategori som Aryan Nations, Knights of the Ku Klux Klan, Stormfront och Westboro Baptist Church. [Kritikerna] säger att FRC ,ofta gör falska påståenden om HBT-rörelsen baserad på kritiserad forskning och skräpvetenskap’. Bevismaterial A i deras akt är ett uttalande från en FRC-tjänsteman från 1999 (!) som sa att ,få tillgång till barn har varit ett långsiktigt mål för gayrörelsen’.

Stötande, självklart. Men i samma kategori som KKK?”

Var är debatten om politiskt hat mot den kristna tankesmedjan? De ideologiska motståndarnas medskyldighet till attacken? Pekar inte hatgruppsstämpeln med nödvändighet mot en terrorists hat och illdåd? Är inte jämförelserna med nynazister och Ku Klux Klan intressanta för svensk media? Borde inte detta inte i konsekvensens namn vara likvärdigt med Breivikdebatten?

I ett öppet och fritt samhälle finns ingen rätt att inte bli förolämpad. Det finns samhällen där förolämpningar är förbjudna; de kallas totalitära. Att kunna föra fram kritiska synpunkter på exempelvis islam, abort och samkönade äktenskap är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. FRC kom fram till en annan slutsats om äktenskap och abort än den socialt accepterade. Det var givetvis inte hatlistans upphovsmän som satte pistolen i handen på gärningsmannen Ä ansvaret vilar på honom själv.

Men nog stämmer händelsen till eftertanke om i första hand diverse Breiviketiketter, och i andra hand medias nyhetsvärdering.

Jacob Rudolfsson, SEA