Kristen tro har aldrig förespråkat världsherravälde, en global ordning med en världsstat. Även om det finns många problem i hur nationalstaten växt fram – problem som vi i Sverige är förskonade ifrån eftersom våra gränser inte är ifrågasatta – är alternativen till nationen behäftade med mångdubbelt värre problem.
Igen ser vi hur tunn civilisationens hinna är. Illusioner om en fredlig värld och en i grunden god människa slocknade i det islamistiska blodbadet i Paris. För den som är kristen kan detta inte komma som överöverraskning; vi vet att världen är fallen. Människan är inte bara skapad i Guds avbild och därför värdefull och viktigt. Hon är också fallen i synd, förstörd och kapabel till det fasansfulla.
Verkligheten är komplex och varje livssyn som gör anspråk på att förklara verkligheten måste därmed också på motsvarande sätt vara komplex. Ur kristen synvinkel innebär det att vi måste se på mänskligheten både ur perspektivet att den är skapade av Gud och ur perspektivet att den är i uppror mot Gud. Det har funnits många skäl att under en längre tid stryka under att människan är Guds avbild och måste mötas med respekt. Varje idéströmning som undergräver denna höga syn på människan måste hållas stången. Men det har också under en längre tid funnits goda skäl att lyfta fram kompletterande perspektiv, som har med statens och samhällets uppdrag i en fallen värld att göra.
I ett kristet perspektiv har staten ett uppdrag från Gud att sätta gränser för det onda och skapa utrymme för det goda, se Paulus undervisning i Rom 13:1-7. Här finns inget av den ljusblå utopismens drömmar om att ett gott samhälle växer fram av sig själv. Nej, lag och ordning måste skapas Ä ”land ska med lag byggas” som det hette i Sveriges tidiga landskapslagar Ä och lagarna måste upprätthållas av staten. Det onda måste drivas tillbaka och om det inte kan ske på något annat sätt får det ske med våld. Det är därför vi talar om ”våldsmonopolet”; att vi fråntar alla andra rätten att använda våld och ger den rätten exklusivt till polis och militär. De måste sedan hållas i mycket strama tyglar så att de användbar våldsmonopolet enbart till att sätta gränser för det onda och skapa utrymme för det goda och enbart när det inte kan ske på något annan sätt.
I bakgrunden finns här ett positivt bejakande av nationen. Kristen tro har aldrig förespråkat världsherravälde, en global ordning med en världsstat. Det står tvärtom som symbolen för något mycket destruktivt; en situation där ett ondskefullt ledarskap skulle kunna få fullt genomslag och inga krafter utanför finns som kan utmana. Även om det finns många problem i hur nationalstaten växt fram Ä problem som vi i Sverige är förskonade ifrån eftersom våra gränser inte är ifrågasatta Ä är alternativen till nationen behäftade med mångdubbelt värre problem.
Utifrån nationalstaten följer att våra politiker har ett särskilt ansvar för vår nation. Det betyder inte att vi saknar ansvar för vad som händer utanför vårt land och ännu mindre att vi skulle sakna ansvar för dem som kommer till vårt land. Men det betyder att det också är viktigt att diskutera vad konsekvenserna av ett visst beslut blir för oss som nation och vad de långsiktiga följderna Ä positiva såväl som negativa Ä kan förväntas bli.
Min poäng här är inte partipolitik eller konkreta ställningstagande till asylregler, invandringspolitik eller integrationsmodeller. Poängen är att samtalet om de frågorna måste ske utifrån en ärlig analys av en komplex verklighet. Vi måste ta oss bortom utopierna. Nu känner sig ledande politiker pressade att hävda att det inte finns någon bortre gräns för antalet flyktingar som Sverige kan ta emot, för att några månader senare vädja till hela Europa om att hjälpa oss eftersom gränsen är nådd. Det är pinsamt. Istället behövs mer verklighetsbaserade analyser som ser till frågeställningens hela komplexitet.
Detta gäller också oss kristna, när vi ska förhålla oss till samtidens utmaningar. Människovärdet får aldrig rubbas, men vi kan inte enbart tala om människovärdet i generella termer när vi ska förhålla oss till konkreta utmaningar. Politiker och lagstiftare måste göra avvägningar och prioriteringar, de måste hantera bristfälliga situationer som inte har något problemfritt svar, de måste utifrån begränsade medel söka lösningar som ofta inte blir bättre än ”det minst dåliga” Ä Sådana situationer löses inte enbart med hjälp av generella principer om allas lika värde. Fler parametrar måste tillåtas i diskussionen. Hur vi kan upprätthålla lag och ordning och inte bjuda in kaos? Är det rimligt att låta ett parallellt samhälle växa fram med människor som vistas illegalt i landet? Kan äganderätten sättas ur spel till exempel beroende av tomtockupanternas social och ekonomiskt svaga position? Vad är det bästa sättet att hjälpa dem som är i nöd och hur kan vi komma åt orsakerna till att nöden uppstår?
Som kristna frestas vi här att blanda samman församlingens roll och statens roll. Vi som kristen församling är ovillkorligt kallade av Jesus att visa omsorg om människor i nöd. Oavsett hur och varför en människa är i nöd, så är det vår kallelse att vara deras nästa och visa kärlek, som den barmhärtige samariten, se Luk 10:25-37. Vi kan inte vandra vidare mot Jeriko och ignorera de slagna vi ser längst vägen. Men staten har en annan roll, som inte enbart kan definieras utifrån medkänsla och omsorg. Statens roll innefattar också lag, ordning, rättvisa och en hierarki av ansvar. Som att ansvaret för den egna nationens medborgare kommer före ansvaret för andra nationers medborgare. Det är så vår nation och vårt välfärdsbygge är utformat och det gäller på motsvarande sätt andra nationers välfärdsbygge. Flyktingar kommer till oss, inte för att de vill upphäva tanken på en nationalstat, utan därför att de söker en bättre nation att bygga sin framtid i.
Staten har därmed uppdraget att reglera relationen till andra nationer och deras medborgare. All erfarenhet här visar att det är till ett lands fördel att vara öppet mot omvärlden och välkomnande mot nya människor. Slutna länder stagnerar. Men den öppenheten behöver regler och det behövs system för välkomnande och processer för en fungerande integration. Det är ett samtal där det idag återstår mycket att diskutera.
Stefan Gustavsson, generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
