Långfilmen Noah väcker stora och viktiga frågor om synd och nåd, rättvisa och barmhärtighet. Vi bör därför vara tacksamma för de tillfällen vi får diskutera dem i vår kultur. Samtidigt finns det viktiga teologiska skillnader mellan Bibelns och filmens skildring av Noas liv, skriver Jacob Rudolfsson.
Den vane bibelläsaren lär inte bli besviken när han eller hon sätter sig i biofåtöljen med avsikt att sålla det bibliska från det utombibliska i Darren Aronofskys Noah. Bara i filmens inledande minuter finns en hel del som, i den konstnärliga frihetens namn, har lagts till. Här finns därför bidrag från Henokboken, en apokryfisk text från 100-talet f Kr, andra judiska myter, samt regissörens egen fantasi (med en stor dos inspiration från Sagan om Ringen och då i synnerhet de trädlika Enterna). Med andra ord, filmen gör inga anspråk på vara en korrekt tolkning av Bibelns berättelse om Noa.
Det vore orättvist att fråga sig om filmen är en korrekt återgivning av Bibeln. Kapitel 6-10 i 1 Mosebok ger en alltför kortfattad skildring för att en filmskapare i detalj skulle kunna återge vad som skedde före, under och efter översvämningen. Stefan Gustavsson kommenterar bland annat här hur man kan förstå texterna kring Guds söner, översvämningens omfattning och regnbågen. Det senaste poddradioavsnittet av Samtid & Sanning behandlar även detta.
Trots att filmen tar sig friheter med berättelsen om Noa, förmedlas ändå det väsentliga budskapet om människans ondska och Guds dom.
Med detta sagt finns det ändå två större teologiska invändningar mot filmen.
För det första är Gud en faktisk aktör i den bibliska berättelsen om Noa; han kommunicerar med intelligenta ord och meningar, man kan tydligt förstå hans vilja. Till skillnad från filmen kan man se världen genom Guds perspektiv. Man uppfattar hans sorg över tragedin i skapelsen. I filmen är det genom drömmar, som det finns en uppenbar osäkerhet kring, som Noa stegvis får reda på vad en distanserad och opersonlig Gud planerar. Därmed utvecklas ingen sympati med Skaparen. ”Hur vet vi Guds vilja” är den outtalade frågan som flera av filmens karaktärer lyfter. Noa nämligen både vägleds och vilseleds av drömmarna.
För det andra, filmen missar helt förbundstanken i Bibelns berättelse om Noa . I texten uttrycks Guds kärlek till den rättfärdige Noa som en direkt följd av hans nåd och tillsammans med Noa räddas hela familjen. Ingenstans antyds det att de skulle befinna sig i fara. Förbundet innebär att genom Noa skulle hela jorden välsignas (1 Mos 9:12), men detta saknar filmen från början till slut. Som författaren Aaron Earls skriver på sin blogg:
”Aronofsky kan ge oss en Noa som längtar efter skapelsen, men han kan inte visa oss en Noa som ser fram emot korset. Det finns inget förbund från Skaparen som utlovar en framtida försoning. Den här gången förblir ormens huvud okrossad.
Arken i den här filmen kan bara påminna oss om vad som har förlorats och försöka rädda så mycket som möjligt, men den kan inte peka bortom sig själv till den plats som vi kan fly till och finna slutgiltig räddning för hela skapelsen Ä inklusive mänskligheten.”
Filmen väcker stora och viktiga frågor om synd och nåd, rättvisa och
barmhärtighet. Vi bör därför vara tacksamma för de tillfällen vi får diskutera dem i vår kultur. Inte bara när Hollywood producerar en berättelse med biblisk förlaga.
Jacob Rudolfsson, Samordnare
Fotnot: Damaris Norge har tagit fram sju korta videoklipp där Stefan Gustavsson och den norske teologen Bjørn Hinderaker ger perspektiv och kommentarer kring Bibelns text om Noa.
Varför straffar en god Gud världen med en flod? På vilket sätt visar berättelsen om Noa på Guds nåd? Videoklippen fungerar som diskussionsunderlag för samtal och reflektion kring filmen Noah.
Klicka här för videoklippen och en mängd andra resurser.
